Gårdagen och tankar inför närmsta tiden.

I helgen var mina föräldrar här och då hade dom med min mammas gamla cykel som dom fixat i ordning som jag ska ha att cykla på, min gamla var som en rangligt skelett. Så igår när min älskade fästman skulle handla tyckte han att jag kunde försöka cykla, så jag kunde följa med. Eftersom jag inte orkar gå så kommer jag inte ut så mycket. Kom inte ens halvvägs till affären, kom bara till mitten av parken som ligger nära här. Det var så jobbigt att trampa, benen kom emot magen, sadeln var obekväm och det var allmänt en dålig idé.

Så jag stannade i mitten av parken och tänkte sitta där och njuta, men bänken var blöt efter regnet så jag fick sitta lutad mot pakethållaren för att inte behöva stå. Men JISSES vad underbart att få komma ut lite, hade inte bänken varit blöt hade jag nog kunnat sitta där ett bra tag och bara njuta av alla underbara dofter från det blöta gräset, asfalten och träden. Solen kom fram en liten sväng så jag njöt av det med. Fick värsta lusten att dra ut med cykeln i skogen som ligger bakom området vi bor i och sedan sätta mig på pakethållaren och bara njuta av lite natur, dock vet jag inte om jag orkar. Men att gå med cykeln som stöd, vilket jag gjorde på vägen hem, var verkligen skönt. Det gick mycket lättare men är ändå jobbigt att gå. Känner mig långsammare än en snigel när jag är ute och traskar.

Sedan på kvällen lovade jag min kära fästman att om han åkte till affären och köpte glass kunde jag ta hunden, även att jag hade rätt ont igår. Men det slutade med att jag tog hunden, han följde med och tog sopporna. Ingen vill låta mig gå utanför dörren själv eftersom att alla är rädda att det ska hända något, det känns väldigt säkert att alltid ha med någon, men man känner sig lite som någon som behöver övervakning 24/7.

Eftersom jag hade så pass ont i går som jag hade, hade problem att ens hitta en bra ställning att sitta i soffan och fick vila mycket, så bestämde jag mig på kvällen att ta en Bricanyl. Har bara behövt ta två sedan jag kom hem och har tre kvar. Hade faktiskt några värkar under dagen i går och det som förvånar mig mest är att jag tänker "ska detta göra ont, det var bara obehagligt" varje gång jag fått något. Ändå fick jag en som borde ha fått mig att vika mig dubbel, men jag nästan skrattade åt mig själv för jag tycker inte dom gör ont. Jag blir bara chockad när jag får dom och tycker att dom är lite obehagliga.

Sedan var jag osäker på hur länge effekten av tabletten höll i sig, så jag googlade och läste lite om tabletten, vilket kändes bra för jag fick veta en del saker dom inte sagt när jag fick. Dels håller dom i sig i 8 timmar, inte länge enligt mig men hittills har det ju varit helt okej. Men jag fick också läsa att jag bara får ta tabletterna fram till vecka 36, vilket är två veckor till. Jag trodde att jag skulle ta dom så länge jag hade dom och försöka att dra ut på att det ska sätta igång så långt som möjligt. Men antagligen så finns det risk att  jag kan vara mamma om två veckor, med tanke på hur ont jag hade igår så känner jag att få jag ta mer tabletter denna veckan, kommer det nog inte dröja så långt tid innan den lilla vill komma ut. Sedan vet man ju inte, men jag hade verkligen en hemsk dag igår och jag är lite osäker på om denna dagen blir mycket bättre, men man kan alltid hoppas.

Jag känner i alla fall att så länge vi klarar oss fram tills nästa vecka, alltså vecka 35, så kvittar det mig när den vill komma. För från och med nästa vecka behöver jag inte åka till Jönköping och jag får vara på förlossningen här i Eksjö och behöver inte ligga kvar flera veckor. Så jag känner mig nervös inför att jag från och med nästa vecka i princip kan bli mamma när som helst, men samtidigt börjar jag längta till förlossningen, nästan längta till smärtan. Allt för att jag vill ha vår underbara lilla ängel här.