måndag 31 oktober 2011

Förändring gånger två.

Det känns som jag upptäcker hela Eksjö på nytt. Nya glasögon och jag ser ALLT, detaljer som jag tidigare aldrig sett. Hela hösten har blivit vackrare och mysigare. Igår när jag var ute och gick med hunden på kvällen, såg jag till och med reflektionen från gatlyktorna i den blöta asfalten bättre. Jag såg långt bort på gatan helt klart, vilket jag inte gjort tidigare. I morse när jag gick en sväng med min hund i skogen såg jag allt mycket bättre, mycket vackrare. Det känns som otroligt mäktigt att se allt som med nya ögon, allt det gråa blir till och med lite finare. Det var mulet i morse, men jag såg ändå att lite blått kom igenom molnen. Det får mig att vilja le mer, jag har blivit lyckligare sedan jag fick nya glasögon. Känner mig som en helt ny människa.

söndag 30 oktober 2011

Ändrat mig.

Jag kommer inte att lägga upp någon teaser här i bloggen, eftersom att jag kommer fortsätta skriva på det jag har nu och se hur långt det blir och vad jag ska göra med det sedan, så vill jag inte lägga ut något. Dels för att det faktiskt finns människor som gärna snor saker och idéer och gör till sitt eget, så vågar jag inte ta chansen. Sorry alla ni som säkert var väldigt nyfikna, men ni kanske får läsa det i framtiden. Nu ska jag krypa ner i sängen med min älskade fästman och sambo, skriver mer i morgon. Ska berätta en väldigt trevlig sak och slänga ut lite bilder från helgen.

fredag 28 oktober 2011

Det flödar.

Började skriva en deckarnovell på svenska, för att senare översätta till engelska för att jag har det som arbete. Min älskade fästman råkade läsa det första jag hade skrivit och skrek ut att jag skulle fortsätta för han ville läsa mer. Så har skrivit ett kapitel och börjat på det andra, så ska nog fortsätta skriva på det på svenska, men bara översätta en liten del till engelska. Kanske lägger ut den så att folk kan läsa, eller skickar den till dom som vill läsa när den är klar. Just nu finns den bara på papper, inte på datorn, så kan inte lägga ut något lite smakprov ännu. Men ska försöka hinna med att få ut det här innan jag åker iväg till Vimmerby. Så jag hoppas ni kommer gilla den och jag vill gärna ha lite kommentarer om det sedan. Så det är bara vänta med spänning tills jag lägger ut en liten teaser till er!


Edit: Ni får en teaser när jag kommer hem från Vimmerby igen, så på söndag kväll eller måndag förmiddag får ni läsa en liten snutt..

lördag 22 oktober 2011

gråa dagar skyndar aldrig på

Utanför mitt fönster är det grått och trist, det är lördag eftermiddag och jag springer mellan den varma lägenheten och tvättstugan. Jag funderar på att tända ljus lite överallt i lägenheten för att få det mysigare, men det får nog vänta till lite senare. Jag vill krypa ner i soffan med en kopp tea och se något riktigt bra på teven, jag vill mysa med filtar och flackande ljus. Jag kanske gör det ikväll, när mörkret har krupit sig på och det kanske finns något intressant att titta på. Det känns som det är söndag, min kropp är trött och mitt huvud anar lite smärtor av det trista vädret. Det är nerdraget i sovrummet, men jag känner ändå hur trist det är utan fönstret. Ge mig soligt höstväder och orken att gå ut för att fotografera staden när den förvandlas och klär av sig naken inför det vita som väntar med sin kyla, men samtidigt med sin värme och kärlek.

Det där med vänskap!

Jag känner att jag behöver nya vänner, inte för att jag har ensam, utan för att jag saknar att ha någon att prata med om saker som är jobbigt. Jag vill ha någon som jag kan gå över till om jag inte har något att göra, som jag kan bjuda på fika eller ett glas vin. Jag saknar det jag hade när jag gick på högstadiet, då hade jag vänner som bodde i samma stad som mig. Som man bara kunde gå över till, som man kunde inga om man inte hade något annat för sig och dra ut på stan för att döda lite tid. Någon som tyckte om att gå långa promenader med mig och en kamera, fota allt och ingenting, fota varandra och fota oss. Jag saknar den typen av vänskap.

Jag har vänner som jag aldrig skulle byta bort eller vilja förlora, men alla har sitt eget liv på ett annat håll nu. Det är inte lika lätt att bara träffas för en fika, eller gå över till för att slå ihjäl lite tid eller glo på en film. Jag har ingen jag bara kan be träffa mig någonstans för att jag vill prata av mig, gå en promenad eller något sådant. Jag har vänner som kan komma till mig såklart, men det kräv planering och pengar för det. Jag saknar det där enkla med en vänskap, det där som kan göra den gråaste dag till vacker.

Mina vänner jag har är guld värda för mig, plus lite till. Fast det är inte samma som det brukade vara med dom, ingenting är detsamma, men vänskapen är vi har är den finaste av alla slag. Ni vet att ni alltid har en plats i mitt hjärta och att jag alltid finns där för er, jag finns endast ett telefonsamtal ifrån. Fast jag vill kunna finnas för någon bara en liten promenad ifrån, någon jag kan krama och trösta när det behövs, någon som jag kan ge lite mer. Jag vill kunna ringa någon och fråga om personen vill se en film med mig, gå ut och fotografera och utforska staden igenom en lins, som vill flumma framför kameran och få mig att skratta och vara lite galen ibland. Någon som kan ta bilder på mig, som inte är rädd för att vara sig själv med mig och som bara finns en liten promenad ifrån mig.

Problemet är att det verkar som jag har glömt hur man gör, hur man ska få vänner. När man gick i högstadiet och gymnasiet var det lite lättare, man hade alltid någon i klassen som pratade med en och som ville lära känna mig. Nu när jag går på folkhögskola är det mer att dom som bor på skolan får en gemenskap och lär känna varandra. Jag som pendlar kommer inte riktigt in i deras kamratskap. Jag kommer lite innan lektionen börjar, äter inte lunch där och jag åker med bussen som går efter att jag slutat. Dom ses hela dagarna och har lättare att lära känna varandra, dom har mer tid.

Jag har testat att försöka lära känna människor i närheten av mig, via internet. Men det fungerar inte heller. Dom flesta slutar skriva efter ett tag, eller så blir det bara tråkigt. Förr kunde jag hitta folk på internet som ville lära känna mig, men inte längre. Jag förstår inte hur jag ska göra, jag vet att jag inte ska tänka på det så mycket, men det är inte lätt. Vänner kommer när dom kommer, det vet jag. Fast jag känner inte för att vänta, jag vill försöka ta första steget, jag vill våga lite mer. Hur gör man om man är blyg och vill bli mer framåt? Jag försöker, jag vill, men när jag öppnar munnen kommer det inget, så jag sitter bara och ler och hoppas att någon annan ska börja prata med mig. Vart tog det lätta med att hitta vänner vägen?

torsdag 20 oktober 2011

Tezz.

You make my life worth living young lady! Jag kommer alltid ställa upp för dig när du behöver mig. I mina ögon är du en glänsande diamant som är värd flera miljontals kronor och mer än så. Nej, nu skrev jag fel. Ditt värde kan inte sättas i pengar. Du är värd så jävla mycket mer än pengar. Du är det värdefullaste som finns, vännen. Trubbel som du stöter på här i livet, prata med mig så ska jag hjälpa dig på det allra bästa sättet jag kan. Jag kanske inte kan hjälpa dig med allt. För vem är perfekt och kan allt liksom? Men jag hjälper dig väldigt gärna när du behöver mig, gumman. Allt jag vet är att jag behöver dig.

Du är en ängel fallen från himlen, du skadade dina vingar när du föll ner till oss och därför finns de inte kvar nu. Eller rättare sagt, de är osynliga. Bara vissa personer kan se dem och dessa människor kan även se det allra vackraste i dig. Fast vem kan egentligen undgå att se det, hela du är ju så himla vacker och underbar. Den som inte ser det är fanimej blind! Ta hand om dig själv och ditt liv väl, för det finns många ormar i detta livet. 

Du är så jävla underbara vänner. Jag kan inte hitta ord för hur jag ska kunna förklara det, men jag hoppas ändå att du förstår hur mycket du betyder för mig. Terese, min älskade vän, jag älskar dig och du är den bästa som finns. Och det är det INGEN som kan ändra på!

Vänner för alltid, gumman? :)

Älskade syster.

Du är min vackraste pusselbit och utan dig är jag ingenting, verkligen ingenting! Jag trodde aldrig att jag skulle släppa in någon så mycket i mitt liv som jag har släppt in dig. Du är min syster, min grönglittriga älva (remember?), min prinsessa och min bästa vän. Jag älskar dig till tusen och vi klarar allt tillsammans. Jag har redan vandrat den vägen du gör nu och jag ska försöka vara så "storasystrig" som möjligt, när jag är hos dig kan inget ont ske. Jag ska lära dig att klara situationer utan mig också.

Skriven för några år sedan, lite ändrad, men så sann.

Fack och kategorier!


När man ser en människa ute  på stan så börjar man i hjärnan att dela upp personen i kategorier, beroende på hur människan beter sig och ser ut, kan den hamna i två olika fack. Sedan har vi ju vem personen håller i handen eller pussas med så läggs det till ytterligare i ett fack. Alla människor har olika kategorier på sig, man läggs i fack beroende på olika faktorer i ens liv. 

Men varför existerar detta, är det för att vi lättare ska kunna hitta folk som är lika oss, eller är det för att vi inte riktigt kan låta en människa bara vara en enda sak, sig själv? Måste en människa vara kategorier för att samhället ska fungera, om vi slutade använda alla kategorier, alla fack, skulle allt bara rasa då? Skulle vårat sociala liv får sig en sådan snurr att vi fick börja om från ruta ett? Jag tror knappast det, jag tror allt skulle vara lite bättre. För att blir indelad i ett fack, är samma sak som att få ett rykte efter sig. Det är kanske inte så lätt att bli av med det eller få folk att inte se en människa för kategorierna utan det som finns under allt det. 

Jag kan erkänna att jag också delar in folk i kategorier när jag ser dom, men det är inte alltid jag gör det. För oftast försöker jag få en annan bild av en människa, än det vi lärt oss att göra. Jag försöker se människan neutralt, låta människan själv ge mig en uppfattning om vad hen har att komma med. Det kanske inte är det lättaste om man är van att dela in alla i fack, men om man försöker någon gång ibland så kan man märka att det öppnar en helt ny dörr.

onsdag 12 oktober 2011

bild: weheartit
redigering: jag

Min inre kvinna.

Jag läste nyss detta inlägg av One-way Communication och det handlade om detta med att plocka fram sin kvinnlighet igenom att göra olika saker. Jag gör vissa av dessa saker ibland, men inte för att plocka fram min kvinnlighet och behaga alla män, citerar lejonhuvud:

"Tjejer! Har ni hittat kvinnan inom er? Visa era feminina sidor, var healthy, träna, gör ansiktsmasker, ta hand om din hy, använd armband och nagellack, örhängen och parfym. Sätt på dig ett par high heels, ta en lång dusch och skaka rumpan till musiken om du känner för det. Var stolt över att du är kvinna"

Jag brukar göra rätt mycket av detta för att jag vill, för att jag känner för det. Inget gör jag för att framhäva min kvinnlighet, sedan att det per automatik gör det är en helt annan sak. Jag tycker om att ha smycken på mig, att ibland sminka mig, ha gå i högklackade skor och skaka på rumpan när jag dansar, men jag gör allt det för att jag tycker om det och inte för någon annan. Jag klär mig som jag känner för dagen, sminkar mig om jag har tid och ork. Jag går i högklackade skor om det passar till det jag har på mig eller om jag ska på något speciellt. Armband och halsband har jag alltid på mig, ibland kanske jag tar på mig lite extra för att jag känner för det och ibland har jag ringar på mig också. Fast att framhäva min kvinnlighet för att behaga andra eller för att visa att jag är kvinna, det skiter jag i. Jag är kvinna och jag hoppas att folk som ser mig ute eller på bild förstår det, jag tänker inte anstränga mig mer för att min kvinnlighet ska bli extrem. Jag är mig själv, jag är kvinna och jag gör vad jag känner för. Det räcker för mig!

tisdag 11 oktober 2011

En andra chans.

Jag lever med inställningen att alla rätt att få en andra chans när det gäller saker och ting, speciellt när det gäller att komma en annan människa nära eller lära känna en annan person. Tack vare min blogg har både jag fått en andra chans från en människa och hon fått en andra chans tillbaka ifrån mig. Första gången vi fick kontakt var det för att tjafsa, för hon hade varit på en pojkvän till mig, när jag tillsammans med honom. Så jag kollade upp henne på en sida på nätet och så började massor med tjafs, jag var äcklig förbannad på henne och det tycker jag att jag hade rätt vara. Hon var sur på mig för något och det blev en hel del skit där. Min dåvarande pojkvän var lika skyldig, det vet jag och hade jag kunnat göra om det idag hade han fått all skit istället för henne. Visst, hon hade kunnat säga nej och så, men jag anser att det var han som gjorde mest fel. Jag tror jag hade varit sur på henne om det varit idag med, men jag hade nog inte gett henne fullt så mycket skit som hon fick.

Nu var det i alla fall så att hon häromdagen skrev till mig på den sidan igen, efter kanske 1½ år och förklarar att hon läst min blogg och mitt inlägg om hur det är att känna sig ensam och att inte våga ta första steget och prata med någon. Så hon skrev till mig för att visa att hon finns där och typ bara säga Hej, vilket gjorde mig väldigt glad. Hon skrev om det som hade hänt tidigare och jag sa att jag självklart inte hade något emot henne nu, jag har lagt allt det där bakom mig och hon verkar faktiskt vara en otroligt härlig människa, så klart att hon ska få en chans till att kanske komma in i mitt liv på ett bättre sätt, än som flickan som var på min pojkvän..

Sedan är det angående samma inlägg som hon hittade, så det jag skrev har inget att göra med mina vänner som faktiskt finns där och ställer upp för mig, utan det var till dom som säger att dom vill hålla kontakten eller försöka förbättra kontakten men som sedan inte ens svarar när man själv försöker med alla medel att hålla kontakten och höras regelbundet. Det var dom jag ville få att reagera, men det verkade inte fungera. Så jag valde att radera dom ur mitt liv för tillfället och sedan se vad som händer, vill dom ha mig som vän får dom helt enkelt bevisa att dom är värda min tid och min kärlek. Angående nya vänner och att lära känna människor i skolan så låter jag det komma om det nu vill. Jag känner att jag orkar inte lägga ner mer energi på att leta efter vänner på nätet eller försöka få dom i klassen att se mig mer, jag tänker helt enkelt låta livet gå vidare och kommer det någon som vill vara en del av mitt liv, så gör det väl det och då är jag beredd att kämpa för att det ska bli en bra vänskap och att det förhoppningsvis är något som varar länge.

söndag 9 oktober 2011

Kampen mot söndagssjukan!

Söndagar verkar alltid ge mig huvudvärk och illamående, även att det känns att det är en bra dag och att den började bra. Kanske borde börja sova igenom varje söndag i resten av mitt liv, för detta suger och får mig att vilja hänga mig i taklampan. Jag hatar huvudvärken och illamåendet på söndagar, till och med det får en tråkig känsla över sig.

Jag fattar inte varför min kropp ska ogilla saker som jag inte ser som så farliga, jag tycker att söndagar kan vara mysiga och lugna. Det är liksom en dag man kan mysa ner sig i soffan och kolla på en film och låta dagen rusa förbi utan att behöva bry sig. Visst jag kan hålla med om att söndagar ibland är tråkiga, men inte alltid och absolut inte idag. Så varför är min kropp så emot det, när jag inte är det. Dumma kropp!

Söndagar är oftast tråkig brukar folk säga, men varför måste min kropp hänga med på det när jag känner att söndagar kan vara lika bra som alla andra dagar? Ska i alla fall pimpla i mig en kopp tea med huvudvärkstabletter och hoppas att skiten försvinner, annars tänker jag strejka mot min kropp för att den inte är med på mina noter!

lördag 8 oktober 2011

Blogga från mobilen, hur gör jag?

Finns det någon snäll själ som läser min blogg och som vet hur jag får den att fungera i mobilen? Jag har gjort som det står att man ska göra när man försöker få bloggen och mobilen att få kontakt och det fungerar inte, så jag vill ha lite hjälp!!

När jag kommer på alla bra idéer på bussen eller i skolan har jag ingen möjlighet att skriva på bloggen, så jag skriver det i ett block eller i min anteckningar på mobilen och sedan skriver in det här när jag kommer hem.. För det första glömmer jag många gånger bort det så det blir lite sena blogginlägg och då är jag inte så sugen på att skriva om det eller så blir det enkelt inte så bra som jag ville att det skulle bli. Allt jag tänker på då hinner inte komma ner på papper eller i anteckningar, så jag vill kunna blogga från min mobil om jag inte är nära en dator eller har möjlighet att skriva från en dator jag sitter på just då.

Så, HJÄLP!!!

Du som hade allt att säga säger ingenting..

Ibland förstår jag inte varför jag bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig. Varför ska jag egentligen bry mig om folk skriver till mig på Facebook eller inte, eller om en person från förr inte svarar på mina sms? Hur kan detta vara så viktigt, hur kan det ha gått så långt att vad som händer eller inte händer på våra internet sidor plötsligt är något av det viktigaste som finns. Förr var det mer om människor i ens närhet, som man träffade varje dag eller minst en gång i veckan som var det viktiga, det sociala livet utanför väggarna man lever, utanför trygghetens lilla källa. Nu handlar det mesta om internet, reklamer tar upp det varje dag, man hör det i skolan och till och med av lärarna.

Jag har alltid haft det lättare att få vänner via nätet än i det verkliga livet. Fast inget av det fungerar längre, jag känner mig osynlig på internet också. Jag skrev igår på min Facebook att jag funderar på att ta bort allt mitt från internet, till och med bloggen och på 14 timmar fick jag inte en enda kommentar, vilket får mig att inse att inte en jävel bryr sig om det. Det är då man börjar känna hur lite vänner man har, hur ensam man egentligen är. Det kvittar om jag anstränger mig eller inte, det kvittar om jag verkligen tänker efter vad jag ska ha på mig när jag går utanför dörren och beger mig skolan eller vart som helst. Jag känner mig ändå lika jävla osynlig och känner mig som flickan ingen vill lära känna. Jag vågar inte ta första steget, så enkelt är det och har alltid varit. Hur mycket jag än försöker så känns det omöjligt, ingen annan försöker pratar med mig heller. Så jag går till skolan, gör det jag ska och sedan åker hem. Jag kämpar på för betygen.

Fast det är svårt när det känns som man bara är en skugga som glider omkring, man känner sig som personen dom ser och kanske hälsar på, men som ingen vill prata med. Dom kanske inte vet vad dom ska säga, men hade dom bara sagt hej och kanske frågat hur det är eller något så kanske det hade varit lättare för mig. Dom vet kanske inte att jag har det svårt, men dom borde ju ha märkt att jag är den tysta och blyga tjejen vi det här laget. Jag kanske innerst inne vet varför jag bryr mig så mycket om vad folk tänker och tycker, jag kanske gör allt för att jag vill synas mer. Men hur många gånger ska jag orka innan jag ger upp? Ska jag ta till metoden jag alltid haft i skolan? Jag kanske bara ska acceptera att jag är ensam och bara låta det vara och vara mig själv och försöka att inte bry mig om vad alla andra tänker och tycker om mig. Men det är inte lätt!

torsdag 6 oktober 2011

love for a friend never ends..

I will remember you
Not the way you left but how you lived
And what you knew

I want to feel your hands
I want to feel your fire burning
Right from where I stand
I’ll find my way
Cause you showed me how

I want to know it’s you
When I hear your voice inside my head
Inside my room
I want to touch the sky
I want to see the stars twinkle
Like they were your eyes

I want to smell your scent
I want to breathe the air I did before
Before you left
The only reason my heart beats
Is cause you showed it how

tisdag 4 oktober 2011

Staden jag kallar för min.

När jag styr mina steg längs gatorna i trästaden känner jag mig fri, jag har hittat hem.
Jag kan inte alla gator här ännu, jag har inte hittat den perfekta promenad vägen.
Skogen är fortfarande främmande och ingen stig är min favorit ännu.
Fast jag vet att gatorna viskar om mig, jag vet att höstlöven bär med sig mina hemligheter.
Staden börjar få en plats i mitt hjärta, jag börjar känna att jag kan gå utan att gömma mig.
Ännu känner jag inte staden som min förra, den jag växt upp i och blivit den jag är.
Här kommer jag utvecklas och växa, här kommer jag nu bygga mitt liv.
Staden jag sa att jag aldrig skulle återvända till, är nu staden som jag kallar för min.

söndag 2 oktober 2011

För att du gör hösten vacker.

När jag går ute och det är höst, så älskar jag att få sparka bland löven eller bara beundra alla vackra färger. Det är rätt jobbigt, eftersom tankarna på dig hela tiden kommer upp. Du var den som alltid gjorde min höst vackrare, det var du som visade mig att hösten kunde bara mer än bara deppiga tankar och gråa regniga dagar. Du drog alltid med mig ut, du var den som alltid ville göra saker och hitta på saker, inte bara sitta inne. Helst skulle kameran med, vi skulle fota så mycket det bara gick och vi skulle busa. När jag kollar på höstlöven som dalar ner från träden och höstmörkret som lägger sig över alla löven på marken, så kan det inte annat än göra ont när jag vet att du inte får se det igen.

Jag får minnen som flimrar förbi i mitt huvud, på oss och allt vi brukade göra. Hur galna vi var jämt, hur du höll en cigarett när du alltid frågade mig om du fick smaka, du höll alltid på ett speciellt sätt och det var rätt gullig. Jag minns dom gångerna vi var Hultsfred tillsammans och även att allt verkade svart just då så levde vi för dom stunderna vi hade tillsammans. Jag minns festerna vi var på tillsammans, det var alltid dom bästa av alla. Du och jag var något extra, du var den som visste allt om mig och visste exakt hur jag var utan att döma, utan att se ner på mig. Du älskade mig precis för den jag var och jag älskade dig för den du var, även med alla brister.

Jag sparkar bland löven varje gång jag går ut, och då tänker jag på dig, låtsas att du går där bredvid mig och sparkar i samma lövhög. Jag lyssnar på låtar som påminner mig om dig och låter tårarna sakta rinna ner på min kind, i det mysiga höstmörkret där ingen ser. Jag blundar och låtsas att du går där bredvid mig och att du alltid kommer göra det, även att jag kanske inte ser dig. Det ger mig en slags trygghet och ibland känns det som att det stärker mig, det får mig att orka med. Känslan av att veta att du kanske ibland tittar till mig, ser om jag har det bra får mig att känna lite trygghet. Jag kommer alltid bära med dig i mitt hjärta och jag kommer alltid ha bilder och filmer på oss, på dig.

Hösten kanske verkar lite svårare just i år, den kommer alltid vara min favorit årstid, men även den årstid jag hatar mest. Den kommer alltid påminna mig om dig, och den kommer alltid vara lite vackrare tack vare dig, för att du gjorde den vackrare, du lös upp den och du kommer alltid göra det även att du inte finns kvar hos mig. Jag kommer kolla på löven som faller, sparka i dom som ligger på marken och låta mörker dölja min stilla tårar, för att jag vet att du kanske ibland vandrar bredvid mig fast i en parallell värld.