För att du gör hösten vacker.

När jag går ute och det är höst, så älskar jag att få sparka bland löven eller bara beundra alla vackra färger. Det är rätt jobbigt, eftersom tankarna på dig hela tiden kommer upp. Du var den som alltid gjorde min höst vackrare, det var du som visade mig att hösten kunde bara mer än bara deppiga tankar och gråa regniga dagar. Du drog alltid med mig ut, du var den som alltid ville göra saker och hitta på saker, inte bara sitta inne. Helst skulle kameran med, vi skulle fota så mycket det bara gick och vi skulle busa. När jag kollar på höstlöven som dalar ner från träden och höstmörkret som lägger sig över alla löven på marken, så kan det inte annat än göra ont när jag vet att du inte får se det igen.

Jag får minnen som flimrar förbi i mitt huvud, på oss och allt vi brukade göra. Hur galna vi var jämt, hur du höll en cigarett när du alltid frågade mig om du fick smaka, du höll alltid på ett speciellt sätt och det var rätt gullig. Jag minns dom gångerna vi var Hultsfred tillsammans och även att allt verkade svart just då så levde vi för dom stunderna vi hade tillsammans. Jag minns festerna vi var på tillsammans, det var alltid dom bästa av alla. Du och jag var något extra, du var den som visste allt om mig och visste exakt hur jag var utan att döma, utan att se ner på mig. Du älskade mig precis för den jag var och jag älskade dig för den du var, även med alla brister.

Jag sparkar bland löven varje gång jag går ut, och då tänker jag på dig, låtsas att du går där bredvid mig och sparkar i samma lövhög. Jag lyssnar på låtar som påminner mig om dig och låter tårarna sakta rinna ner på min kind, i det mysiga höstmörkret där ingen ser. Jag blundar och låtsas att du går där bredvid mig och att du alltid kommer göra det, även att jag kanske inte ser dig. Det ger mig en slags trygghet och ibland känns det som att det stärker mig, det får mig att orka med. Känslan av att veta att du kanske ibland tittar till mig, ser om jag har det bra får mig att känna lite trygghet. Jag kommer alltid bära med dig i mitt hjärta och jag kommer alltid ha bilder och filmer på oss, på dig.

Hösten kanske verkar lite svårare just i år, den kommer alltid vara min favorit årstid, men även den årstid jag hatar mest. Den kommer alltid påminna mig om dig, och den kommer alltid vara lite vackrare tack vare dig, för att du gjorde den vackrare, du lös upp den och du kommer alltid göra det även att du inte finns kvar hos mig. Jag kommer kolla på löven som faller, sparka i dom som ligger på marken och låta mörker dölja min stilla tårar, för att jag vet att du kanske ibland vandrar bredvid mig fast i en parallell värld.