lördag 22 oktober 2011

Det där med vänskap!

Jag känner att jag behöver nya vänner, inte för att jag har ensam, utan för att jag saknar att ha någon att prata med om saker som är jobbigt. Jag vill ha någon som jag kan gå över till om jag inte har något att göra, som jag kan bjuda på fika eller ett glas vin. Jag saknar det jag hade när jag gick på högstadiet, då hade jag vänner som bodde i samma stad som mig. Som man bara kunde gå över till, som man kunde inga om man inte hade något annat för sig och dra ut på stan för att döda lite tid. Någon som tyckte om att gå långa promenader med mig och en kamera, fota allt och ingenting, fota varandra och fota oss. Jag saknar den typen av vänskap.

Jag har vänner som jag aldrig skulle byta bort eller vilja förlora, men alla har sitt eget liv på ett annat håll nu. Det är inte lika lätt att bara träffas för en fika, eller gå över till för att slå ihjäl lite tid eller glo på en film. Jag har ingen jag bara kan be träffa mig någonstans för att jag vill prata av mig, gå en promenad eller något sådant. Jag har vänner som kan komma till mig såklart, men det kräv planering och pengar för det. Jag saknar det där enkla med en vänskap, det där som kan göra den gråaste dag till vacker.

Mina vänner jag har är guld värda för mig, plus lite till. Fast det är inte samma som det brukade vara med dom, ingenting är detsamma, men vänskapen är vi har är den finaste av alla slag. Ni vet att ni alltid har en plats i mitt hjärta och att jag alltid finns där för er, jag finns endast ett telefonsamtal ifrån. Fast jag vill kunna finnas för någon bara en liten promenad ifrån, någon jag kan krama och trösta när det behövs, någon som jag kan ge lite mer. Jag vill kunna ringa någon och fråga om personen vill se en film med mig, gå ut och fotografera och utforska staden igenom en lins, som vill flumma framför kameran och få mig att skratta och vara lite galen ibland. Någon som kan ta bilder på mig, som inte är rädd för att vara sig själv med mig och som bara finns en liten promenad ifrån mig.

Problemet är att det verkar som jag har glömt hur man gör, hur man ska få vänner. När man gick i högstadiet och gymnasiet var det lite lättare, man hade alltid någon i klassen som pratade med en och som ville lära känna mig. Nu när jag går på folkhögskola är det mer att dom som bor på skolan får en gemenskap och lär känna varandra. Jag som pendlar kommer inte riktigt in i deras kamratskap. Jag kommer lite innan lektionen börjar, äter inte lunch där och jag åker med bussen som går efter att jag slutat. Dom ses hela dagarna och har lättare att lära känna varandra, dom har mer tid.

Jag har testat att försöka lära känna människor i närheten av mig, via internet. Men det fungerar inte heller. Dom flesta slutar skriva efter ett tag, eller så blir det bara tråkigt. Förr kunde jag hitta folk på internet som ville lära känna mig, men inte längre. Jag förstår inte hur jag ska göra, jag vet att jag inte ska tänka på det så mycket, men det är inte lätt. Vänner kommer när dom kommer, det vet jag. Fast jag känner inte för att vänta, jag vill försöka ta första steget, jag vill våga lite mer. Hur gör man om man är blyg och vill bli mer framåt? Jag försöker, jag vill, men när jag öppnar munnen kommer det inget, så jag sitter bara och ler och hoppas att någon annan ska börja prata med mig. Vart tog det lätta med att hitta vänner vägen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar