Då börjar man gå in i den tryggare zonen. Det känns så otroligt att man gått och varit jätte orolig i åtta veckor och man har lyckats komma hit utan några problem. Det får mitt hopp att stiga och jag känner på mig att det kommer gå bra, det känns inte som att det kommer hända något nu. Fast ännu är det ju lite osäkert, men har vi klarat av dessa 8 veckor som har varit bland dom jobbigaste och dom som var mest risk att något hände.
Så tror jag vi klarar 6 veckor tills vi får se den lilla igen. Hoppas bara att tiden går fort nu, för jag vill få ligga där igen och se något mer än en böna, få se min lilla ängel och veta att detta har gått bra, att vi har lyckats komma till vecka 18+5, som det är dagen vi ska på ultraljud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar