Ensam hemma.

Då har min kära fästman begett sig till Växjö rygginstitut för fyra dagar, första veckan. Är glad att han kommer hem på helgerna för tre hela veckor ifrån honom hade jag inte klarat av, men jag kände tårarna som smög lite redan när han klivit utanför dörren. Jag hatar ensamhet, så detta är extremt hemskt, vill att han ska vara hemma igen, eller i alla fall kunna pendla hem och sova bredvid mig varje natt.

Fast det ska bli kul att veta om han ser något skillnad på magen när han varit ifrån mig i fyra dagar, eftersom den växer varje dag och det syns rätt mycket skillnad mellan en vecka till en annan så tycker jag han borde se skillnad. Dessutom så är ju tanken på att måndagen efter dessa tre veckor ska vi få se vår lilla ängel igen, då ska vi på det andra ultraljudet och det känns så stort. Det kommer inte vara en liten böna längre utan jag kommer se en liten människa inuti mig. Jag längtar något otroligt mycket, det går inte beskriva. Finaste underbaraste skatt!