söndag 13 maj 2012

Inför förlossningen.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag är lite orolig inför förlossningen men att jag skulle skriva mer om det i ett eget inlägg. Här är det äntligen! Och om sanningen ska fram så det här med förlossningen gör mig LIVRÄDD! Jag får små panikattacker när jag tänker på det och jag känner att det jobbigaste är att vad som än händer måste jag gå igenom den. Jag nämnde det till min barnmorska och hon frågade varför jag är rädd, vilket var väldigt svårt att svara på det och sedan fortsatte hon bara prata om annat. Så från annat håll har jag fått höra att jag kan få remiss till en Auroragrupp, men jag tänker ta det via förlossningen eftersom min barnmorska inte verkar reagera på det.

Så sedan hon frågade mig om varför jag är rädd har jag funderat på det. Den största anledningen är nog att jag måste gå igenom den utan att kunna göra något åt det och utan att kunna kontrollera något över huvudtaget, jag kan inte bara stoppa om jag inte orkar mer eller om det gör för ont och det skrämmer mig. Dessutom med min sjukdom gör det inte saken lättare, jag vill kunna ha kontroll på det mesta. Sedan är jag såklart rädd för smärtan, det är väl antagligen alla som ska föda första gången eftersom man inte har en aning om hur det kommer bli. Och det sista jag kan komma på att jag är rädd för är att det ska lång tid, att förlossningen ska bli lång och jobbig, för jag känner att det skulle nog knäcka mitt psyke rätt mycket och med min ADD hade det varit ett helvete.

Fast jag vet att hur jag än gör så kan jag inte veta hur det blir och jag måste gå igenom det. Det bästa med det är ju att vår ängel kommer och jag äntligen får hålla honom/henne. Så det gör att jag blir lite mindre rädd i alla fall, för att det kommer sluta så vackert.

Rädslan för att något ska gå fel finns väl lite i bakgrunden, men den är inte stor och det känns som att allt kommer gå som det ska. Så jag fokuserar ingenting på att något kan gå fel, för i så fall får vi ta hand om det när det händer, nu vill jag bara se fram emot att vårt mirakel ska komma ut och att det ska gå lätt.

3 kommentarer:

  1. Hannah!
    Vet du vad mitt bästa tips är? Att lära dig andas.
    Långa andetag, in genom näsan ut ur munnen.
    Jag övade på det typ när jag gick och la mig i sängen på kvällen, och när jag slog mig minsta lilla så andades jag.
    Kroppen sköter allt så automatiskt om man bara andas.
    Jag va aldrig rädd, men kan förstå det med att vilja ha kontroll på vad som händer.
    Jag lärde mig andas, och fick jättemycket beröm av bm på förlossningen.
    Jag sa inte ett knyst om att det gjorde ont, för ärligt talat så va det lätt att hantera med andningen.
    Hoppas att du får hjälp me Aurorasamtal om du känner att du behöver det!
    Annars, öva på andningen, den är guldvärd!
    Kram Amanda

    SvaraRadera
  2. Bättre att du tar tag i samtalen nu, så du får helt enkelt konstatera att man inte KAN styra det och lära dig acceptera det. För det är genom acceptans du komme rhitta din styrka och kanske till och med känna att det är häftigt hur kroppen kan veta vad den ska göra och att ut sen kommer en fantastisk bebis? Vi kvinnor är gjorda för att föda barn och är urstarka!!

    SvaraRadera
  3. Om jag vore gravid så tror jag att jag skulle känna ungefär som du gör. Min plan att hantera det tror jag kommer att bli att prata om det. Jag skulle vilja ha typ aurorasamtal och jag skulle gå någon förberedande kurs- har hittat en för gravida med vattengympa varvat med profylaxövningar. Och så kommer jag hålla fast stenhårt i att det kommer komma en tidpunkt oavsett vad som händer längs vägen då barnet är ute! Och i min famn! Och förlossningen är någonting man har bakom sig. Är lite avis också :-)

    Jag har en dotter, så jag har varit med om en förlossning även om det då var min fru som gjorde själva födandet. Och någonting väldigt positivt från det var den trygghet jag kände i att personalen hade kontroll, de hade koll på att barnet mådde bra.

    SvaraRadera