Jag har varit med om rätt mycket igenom mitt liv, jag har gjort mycket dumt som jag ångrar, men det finns också stunder i mitt liv jag inte skulle byta mot något annat. Jag vet att det finns folk som har det värre än mig eller har haft det värre än mig. Har ofta hört från folk att jag inte ska klaga på mitt liv eller att jag ska sluta älta runt med mina problem. Fast hur ska någon annan kunna lära känna mig ordentligt om jag inte berättar om mitt förflutna, hur ska någon annan kunna förstå varför jag är som jag är och varför jag inte klarar av vissa saker, är rädd för vissa saker, om de inte vet hur jag kom dit jag är idag och hur dom rädslorna uppkom. Jag tror inte man kan förstå en annan människa fullt ut om man inte får reda på saker från människans bakgrund, om man inte får reda på hur jobbigt eller inte personen har haft det, vad hen gått igenom och vad som skapat ärren denna människan har. Vissa har synliga ärr och andra har osynliga som sitter innanför huden, jag har både synliga och osynliga, jag vet inte vilka som är värst, de som alla ser eller de som bara jag vet om.. Jag har ingen aning om vad folk får för uppfattning om mig när de ser mig ute, när de ser mina armar. Många har fördomar mot folk med ärr på armarna, men de vet inte orsaken till varför de finns där, varför jag har dem.
Förr dolde jag alltid ärr och/eller sår på mina armar, jag hade alltid långärmade tröjor på mig när jag var ute, till och med mitt i sommaren hur varmt det än var, hade jag inte det så hade jag i alla fall arm värmare som gick upp till armbågen, jag skämdes över det jag hade gjort, men jag klarade mig inte utan det då. Nu skadar jag mig inte längre, men har många ärr på armarna, vissa syns bara på nära håll, medan andra syns en bit ifrån. Jag döljer ingenting längre, för jag vet varför jag gjorde dem och jag vet min historia, så jag bryr mig inte om vad andra tycker. Jag bryr mig inte om att de har fördomar mot mig, för de vet inte ursprunget till att mina armar ser ut som de gör och de ser inte mina ärr på insidan så de kanske aldrig skulle förstå.
Jag vet att folk har det värre, har haft det värre eller kommer att ha det värre, men det ändrar inte på det att jag har haft det jävligt jobbigt, jag har varit i skiten och förstört mycket för mig själv tack vare det andra har förstört för mig. Jag kan inte skylla mina yttre ärr på någon annan än mig själv, men jag kan inte säga att bara jag är orsaken till att dom finns där idag. Jag har gjort det mot mig själv, jag har satt dem på mina armar, men anledningen till att jag gjorde det är inte bara mitt eget. Det är sällan bara ens eget fel att man mår dåligt, någon har satt dig där du är och lämnat dig, sedan har du gjort det du tyckt var bäst, det som har varit lättast. Även om det inte är det smartaste eller bästa, så var det den saken som var enklast för stunden, den som fanns närmast till hands när du egentligen behövde något annat. Jag ser andra med ärr på kroppen, jag dömer inte dem, jag försöker förstå varför de har dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar