Skolan har börjat gå riktigt bra.. Visst jag har varit borta en hel del den senaste tiden, men det har ju haft sina skäl, nu när jag känner att jag ska börja lägga ner så mycket energi jag orkar till skolan och verkligen gå dit även att jag kanske har lite ont i halsen eller väldigt ont i mina leder, så ska min mage göra uppror. Den har inte krånglat en enda gång sedan skolan började, inte innan i tisdags. Jag trodde jag skulle kunna gå till skolan idag, men när jag väl kommer in med hunden och tänker att jag ska cykla till bussen så får jag vika mig dubbel av smärtorna i min mage, jag fick så ont att jag trodde att något hade gått sönder. Jag vill inte att skolan ska gå åt helvete, men jag vet inte vad jag ska göra åt magen. I november är det ett år sedan jag fick allt, ett helt jävla år av problem, smärtor och säkert hundra gånger jag skulle göra något, men inte kan för jag kommer inte utanför dörren. För att jag antingen ligger i sängen och har så ont jag inte kommer ur den, eller får sitta på toa i flera timmar för min mage är kass som fan. Det finns dom kvällarna och nätterna jag har fått sitta från kanske 21.00 och fram tills klockan 01.00 eller 02.00 för att min mage tycker att jag inte ska få sova ordentligt.
Det tär på mig som fan, det är värre än något jag varit med om innan, till och med värre än mina nio månader av halsfluss innan dom opererade mig. Då kunde jag i alla fall gå ut, umgås med folk även att jag hade ont i halsen och knappt kunde prata. Detta påverkar så mycket mer, jag kan liksom inte ens komma utanför dörren, det är knappt jag kan ta mig runt i lägenheten ens och jag kan inte göra ett skit åt det. Hittills har det inte gått så bra med sjukvården, dom har tagit prover men inte kommit fram till något och tydligen ska dom köra upp ett jävla rör i rumpan på mig nästa gång jag ska dit och enligt läkaren jag då pratade med var det inte så bråttom för det verkade inte vara något allvarligt med min mage. Dessutom sa han att om detta inte skulle visa något ska dom inte gå vidare, men herregud, jag känner ju att det sitter länge upp och jag har ont längre upp, då sitter det ju för fan inte i ändtarmen.. Men herregud, jag har ju för fan ont VARJE JÄVLA DAG!!! Jag kan inte leva normalt eller ens klara ett simpel liv och gå till en skola, och det tyckte han att jag skulle lösa själv, han sa att det finns så många andra som har problem med sin mage och klarar av en relativt normal vardag, men vet du vad, oftast har dom fått svar på vad dom har, dom har en diagnos som gör att dom kan få lite hjälp med att klara av vardagen. Jag har inte ett skit, ingenting som hjälper mig, för allt jag har fått hittills har gått åt HELVETE!!!
Så nu har mamma fixat så att jag ska till en kvinnlig läkare och tydligen så börjar dom alltid med denna undersökningen, att köra upp ett rör i min ändtarm och kolla om felet sitter där. Visar det inget så fortsätter dom och kollar antagligen längre upp, ÄNTLIGEN! Det händer i alla fall lite grejer nu och det känns bra att veta att dom ska kolla tills dom hittar något istället för att säga till mig att hittar dom inget nu så fortsätter dom inte och att jag ska få lösa min egen vardag och klara den bäst jag kan. Jag känner att jag äntligen kan pusta ut och känna att det börjar gå framåt, att dom kommer att kolla till dom förhoppningsvis hittar något. Så den 13-14 oktober (1 månad efter begravningen, gör ont) ska jag tömma hela mina tarmar och få ett röv upp i ändtarmen och sedan hoppas på att det antingen visar något eller att dom fortsätter längre upp, för jag har ont längre upp i magen och jag vet att det sitter längre upp, men vi tar det sakta.
Nu ska jag i alla fall dra av mig min hoodie, för jag tycker att den sitter åt för mycket och sedan ska jag dra på mig poncho som jag köpte igår för att få det lite mysigt och avslappnat och sedan ska jag gå runt och mysstäda lite, i min egen takt och antagligen få vara beredd på att springa på toan lite då och då..
Förresten såg jag idag när jag skulle ta min medicin för min ADD att dessa burkar var utskriven av en annan läkare, tror det är den femte läkaren på ett halvår, alltså seriöst! Det är fem olika läkare som har skrivit ut medicin åt mig på bara ett halvår, snacka om att man blir trött på sjukvården ibland.. Hur ska jag kunna känna att jag har förtroende för någon där, när det inte ens stannar en och samma läkare längre än 5 veckor.. Det får mig att känna mig rätt vilsen och kanske lite rädd, för när jag ska tillbaka och prata igen, hur vet jag att jag inte får byta person att prata med en gång i månaden också? Hoppas att när jag äntligen blir skriven i Eksjö och blir överflyttad till psyk här, att det är bättre och att jag får någon som verkligen jobbar där och att dom inte byter hela tiden här är också, för det känns som att mitt förtroende för vården börjat bli mindre och mindre..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar