Utan dina andetag..

Varje dag hoppas jag att allt ska bli som förut, varje dag tar jag ytterligare steg utan dig och det känns så fel. Allt fortsätter som vanligt, fast ändå helst annorlunda, en värld utan dig, ändå fortsätter allt som om du inte var borta. Jag hatar att jag får leva vidare, att jag fort fortsätta andas, fortsätta uppleva nya saker, fast du fick inte finnas kvar, du togs ifrån oss. Jag vill ge dig lite av min livstid, så att du hade kunnat få leva lite till.

Vi hade så mycket vi skulle göra, du hade så mycket framför dig. Vi skulle ju bli gamla och sitta och tjata om hur knasig vår ungdom vara och få gnälla tillsammans över hur mycket sämre ungdomarna har blivit i framtiden. Det är så mycket du inte hann uppleva, så mycket som du borde fått chansen att uppleva. Jag går varje dag och ser hur träden börjar tappa sina löv, hur hösten verkligen är här.

Du var den som var först vid min sida att lysa upp denna årstid, du visste hur mycket jag fasade för hösten eftersom det var då allt blev jobbigare, men ändå vacker. Du togs ifrån oss alldeles för tidigt, alldeles för plötsligt. Det fanns inte ens tid att säga farväl eller få säga att jag älskar dig en sista gång. Jag hoppas ändå att du visste det, visste hur mycket du betydde för mig och hur mycket jag älskade dig. Nu och för all framtid, Milla. Men, varför just du?