Ett simpelt hej, i en simpel skola..

Alla år som jag har gått i skolan så har jag mer eller mindre känt mig osynlig, folk pratar inte med mig och jag är för blyg för att ta kontakt med andra. Så jag är nästan alltid ensam och sysslar med skolarbeten eller läser på raster. När jag har mitt hår färgat så extremt rött hår så vet jag att jag syns, men ändå inte. Så när någon bara säger en liten grej till mig eller kommenterar något som har med mig att göra så känns det som att solen lyser lite extra mycket, det betyder otroligt mycket för mig om någon bara hälsar på mig när jag är skolan. Jag vet att man ska tro på sig själv så blir allt lättare, men det hjälper inte på mig, jag vet inte hur jag ska bete mig för att börja prata med andra. Vad ska jag säga, vad ska jag prata om så att andra blir intresserade av mig, hur ska jag bete mig.. Jag har inte kommit på det än, efter så många år i skolan, så är det fortfarande lika svårt och jobbigt. Så när jag möter någon i skolan som hälsar, så betyder det mer än vad dom någonsin kommer att förstå.