Sista långa väntan

Hittills har det inte kommit någon bebis och vi har precis sovit ett par timmar. Innan jag somnade hade jag läskiga värkar, men som sagt fortfarande har jag inte riktigt ont utan det är bara obehagligt. Vi blev hemskickade igen eftersom det inte hade hänt något med min tapp. Dessutom kunde dom på förlossningen inte få fram och se något fostervatten så även att dom trodde oss att jag hade haft vattenavgång kunde dom inte bevisa det. Tydligen måste dom se fostervatten när man är uppe för att det ska kunna räknas som vattenavgång. Jag tyckte det där var jätte krångligt men nu har jag försökt förklara.

Men nu ska vänta på att det verkligen ska köra igång. Jag skrämmer mig själv här hemma med att ha väldigt intensiva värkar, men jag har inte ont, jag tycker det är obehagligt/läskigt, men det gör inte ont. Jag trodde jag skulle ligga och ha jätte ont vid denna tiden av förlossningsarbetet, men det visar sig att när det gäller detta kanske jag har rätt hög smärtgräns. Vi väntar på att vår lilla bebis ska komma ut, jag väntar på att få riktigt ont, tills dess springer jag runt och läcker lite till och från och försöker göra så normala saker som möjligt. Stannar upp ibland och väntar ut värkarna, men ännu verkar inte bebisen riktigt vilja komma ut, men det återstår att se.

Nu håller vi tummarna.

Då har man ringt upp till förlossningen och pratat med en jätte trevligt kvinna. Hon förklarade att det kunde vara så att det hade startat när jag städade, men att jag skulle avvakta och se om det avtar eller om det fortsätter. Fortsätter det har det med stor sannolikhet börjat lite smått. Hon sa att om jag ville fick jag komma upp så att dom kunde kolla, men hon sa att dom av erfarenhet vet att jag lär få åka hem igen. Så förklarade hon att jag troligtvis kommer känna när det verkligen är dags och att jag kan komma upp när värkarna är mycket tätare. Så det är som sagt bara att avvakta och vänta och se.

Men jag lär nog svänga runt och fortsätta städa och gå ut med hunden och allt annat för att om städningen satte igång det kan ju fortsatt rörelse sätta igång det mer. För nu är bebisen trots allt redo att komma ut och vi här ute är absolut redo att få ut vår lilla ängel, gärna så fort som möjligt. Vi är lite smått otåliga här nu. Så vi håller tummarna för att det startat och att vi snart är föräldrar.

Den eviga väntan.

Livet rullar på som en enda lång väntan just nu. Varje dag när jag vaknar nu hoppas jag det är dagen som vår älskade ängel ska komma till världen. Under tiden jag väntar sysslar jag bara med vardagliga saker här hemma. Idag fick jag äntligen tummen ur och började damma hyllan i vardagsrummet och varenda prydnadssak i den. Så nu är det nästan färdigt, jag har översta hyllan kvar, som är stor och som jag behöver stege för att komma åt. Det jobbiga är att klättra upp och ned en gång på den stegen gör mig riktigt trött, så jag väntar nog med det tills i morgon.

Eftersom det är så fint väder denna kvällen, har varit fint hela dagen i och för sig, så bestämde jag mig för att jag tar Alex´s (fästmannens son) sängkläder och slänger in i maskinen så att jag kan hänga ut. Måste ju ta vara på vädret, dessutom har jag suttit ute lite på balkongen och fikat lite med grannen som vi brukar göra varje dag när vädret tillåter, allt för att jag ska komma ut lite.

Dagens datum innebär den första gissningen på att bebisen skulle komma, men än så länge har ingen bebis velat komma ut, så det blir nog inte idag. Fast jag har haft riktigt kraftiga värkar idag, som varit relativt täta till och från, det ligger nog på mellan 10-30 minuter mellan varje, men vi får se om dom fortsätter eller om dom som vanligt lugnar ner sig och blir relativt milda igen. Jag bara längtar efter allt nu, efter förlossningen och efter bebisen. Jag vill gärna genomlida all den där smärtan nu, bara vår lilla underbara ängel vill komma ut till oss.

Aurorasamtal.

Nu idag vid 11 ska jag på Aurorasamtal igen. Vi ska gå igenom slutskedet av förlossningen, hann inte med det förra gången. Sedan ska vi gå runt och kolla på förlossningen, har ju sett det mesta där redan men inte allt. Ska få kolla lite närmare på badkaret, förlossningsstolen och lite annat. Ska tydligen få testa lustgasen också, vilket jag är lite nervös inför, men det blir säkert jätte bra. Uppdaterar när jag kommer hem.

Inför förlossningen.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag är lite orolig inför förlossningen men att jag skulle skriva mer om det i ett eget inlägg. Här är det äntligen! Och om sanningen ska fram så det här med förlossningen gör mig LIVRÄDD! Jag får små panikattacker när jag tänker på det och jag känner att det jobbigaste är att vad som än händer måste jag gå igenom den. Jag nämnde det till min barnmorska och hon frågade varför jag är rädd, vilket var väldigt svårt att svara på det och sedan fortsatte hon bara prata om annat. Så från annat håll har jag fått höra att jag kan få remiss till en Auroragrupp, men jag tänker ta det via förlossningen eftersom min barnmorska inte verkar reagera på det.

Så sedan hon frågade mig om varför jag är rädd har jag funderat på det. Den största anledningen är nog att jag måste gå igenom den utan att kunna göra något åt det och utan att kunna kontrollera något över huvudtaget, jag kan inte bara stoppa om jag inte orkar mer eller om det gör för ont och det skrämmer mig. Dessutom med min sjukdom gör det inte saken lättare, jag vill kunna ha kontroll på det mesta. Sedan är jag såklart rädd för smärtan, det är väl antagligen alla som ska föda första gången eftersom man inte har en aning om hur det kommer bli. Och det sista jag kan komma på att jag är rädd för är att det ska lång tid, att förlossningen ska bli lång och jobbig, för jag känner att det skulle nog knäcka mitt psyke rätt mycket och med min ADD hade det varit ett helvete.

Fast jag vet att hur jag än gör så kan jag inte veta hur det blir och jag måste gå igenom det. Det bästa med det är ju att vår ängel kommer och jag äntligen får hålla honom/henne. Så det gör att jag blir lite mindre rädd i alla fall, för att det kommer sluta så vackert.

Rädslan för att något ska gå fel finns väl lite i bakgrunden, men den är inte stor och det känns som att allt kommer gå som det ska. Så jag fokuserar ingenting på att något kan gå fel, för i så fall får vi ta hand om det när det händer, nu vill jag bara se fram emot att vårt mirakel ska komma ut och att det ska gå lätt.