Sista långa väntan

Hittills har det inte kommit någon bebis och vi har precis sovit ett par timmar. Innan jag somnade hade jag läskiga värkar, men som sagt fortfarande har jag inte riktigt ont utan det är bara obehagligt. Vi blev hemskickade igen eftersom det inte hade hänt något med min tapp. Dessutom kunde dom på förlossningen inte få fram och se något fostervatten så även att dom trodde oss att jag hade haft vattenavgång kunde dom inte bevisa det. Tydligen måste dom se fostervatten när man är uppe för att det ska kunna räknas som vattenavgång. Jag tyckte det där var jätte krångligt men nu har jag försökt förklara.

Men nu ska vänta på att det verkligen ska köra igång. Jag skrämmer mig själv här hemma med att ha väldigt intensiva värkar, men jag har inte ont, jag tycker det är obehagligt/läskigt, men det gör inte ont. Jag trodde jag skulle ligga och ha jätte ont vid denna tiden av förlossningsarbetet, men det visar sig att när det gäller detta kanske jag har rätt hög smärtgräns. Vi väntar på att vår lilla bebis ska komma ut, jag väntar på att få riktigt ont, tills dess springer jag runt och läcker lite till och från och försöker göra så normala saker som möjligt. Stannar upp ibland och väntar ut värkarna, men ännu verkar inte bebisen riktigt vilja komma ut, men det återstår att se.

Äntligen!

Nu har vattnet gått och vi ska invänta värkarna. Har det inte startat innan klockan halv 11 i morgon ska jag på kontroll. Så nu är vår efterlängtade ängel på väg!

Besök på förlossningen - igen!

Kom nyss hem från förlossningen. Fick gå upp eftersom jag haft otrolig ont under kvällen. Det verkade inte vara så mycket, men enligt CTG-kurvan så hade jag regelbundna värkar var 10:de minut. Fast jag hade inte öppnats något och tappen var fortfarande bakåt så inget där i alla fall. Fick lite starkare smärtlindring eftersom jag har otroligt ont i höfterna när jag får värkar, så att jag ska kunna sova i natt. Jag ska ta det lugnt och vila och så får vi se vad som händer dom närmsta dagarna, men det kunde vara så att värkarbetet var igång i alla fall.

Dessutom fick jag veta att eftersom bebisen verkade vara så pass stor, så skulle jag tydligen tillbaka på ett ultraljud, vilket jag inte visste något om. Dom ville bara kolla så att det inte var för stort och läkaren pratade något om igång sättning tidigast vecka 38 och lite annat. Så vi får se om vi får åka in innan vi får brev om detta eller hur det blir. Men det verkar som det finns en liten risk att dom kanske måste sätta igång mig för att barnet är så pass stort och sedan finns ju risken att bebisen är för stor för att jag ska klara av vaginal förlossning, så jag kanske måste ta snitt vilket verkligen är min värsta mardröm, vill inte ha ett ärr på magen. PANIK! Men vi får helt enkelt se vad som händer, jag har i alla fall ont i höfterna när jag får värkar och det blir att inte röra sig mer i kväll, jag och sängen har en lååååång dejt.

Kom ut nu, lilla sötnos.

Ingen bebis har velat titta ut än, tyvärr. Men för varje dag som går blir mina värkar lite starkare och jag bara hoppas det sätter igång ordentligt snart. Värkarna gör konstigt nog inte ont enligt mig utan är bara obehagliga. Jag tjuter till ibland och älsklingen tror jag har ont, men i själva verket blir jag bara överraskad över att den är starkare än dom andra. Sedan har jag börjar få mensliknandesmärtor i samband med sammandragningarna, så jag känner av dom ännu mer nu.

Jag springer runt och försöker hitta på allt möjligt för att inte sitta still. Jag har bakat tre olika sockerkakor idag och jag vill bara ut och gå en lång promenad. Dock är fästmannen krasslig och inte alls sugen på att gå ut, och jag får inte gå långt själv eftersom han är lite orolig ifall något händer när jag är ute. Så jag springer runt här hemma och bara hoppas att det ska starta ordentligt nu. Jag börjar längta efter att det ska göra ONT, inte bara kännas obehagligt.

Ska snart ut och sätta mig med grannarna och äta jordgubbar, dom bjuder. Tycker det är skönt att kunna komma ut lite och inte behöva känna mig helt instängd.

Dock börjar jag längta galet mycket till min mormors trädgård, så nu får bebisen snart ta och komma ut så jag får åka dit och njuta ordentligt av sommaren med fästmannen och vår älskade lilla ängel.

Nu håller vi tummarna.

Då har man ringt upp till förlossningen och pratat med en jätte trevligt kvinna. Hon förklarade att det kunde vara så att det hade startat när jag städade, men att jag skulle avvakta och se om det avtar eller om det fortsätter. Fortsätter det har det med stor sannolikhet börjat lite smått. Hon sa att om jag ville fick jag komma upp så att dom kunde kolla, men hon sa att dom av erfarenhet vet att jag lär få åka hem igen. Så förklarade hon att jag troligtvis kommer känna när det verkligen är dags och att jag kan komma upp när värkarna är mycket tätare. Så det är som sagt bara att avvakta och vänta och se.

Men jag lär nog svänga runt och fortsätta städa och gå ut med hunden och allt annat för att om städningen satte igång det kan ju fortsatt rörelse sätta igång det mer. För nu är bebisen trots allt redo att komma ut och vi här ute är absolut redo att få ut vår lilla ängel, gärna så fort som möjligt. Vi är lite smått otåliga här nu. Så vi håller tummarna för att det startat och att vi snart är föräldrar.

Ingen förändring

Fortfarande likadant som innan, jag har en hel del kraftiga värkar, men känns som att jag vill avvakta att ringa i alla fall. Däremot känner jag att om det inte har lugnat ner sig i morgon förmiddag ska jag ringa upp bara för att vara säker och se i fall dom vill kolla mig.

När jag duschade ikväll så kände jag värkarna ordentligt, innan så har dom försvunnit när jag varit i värmen. Så jag känner ju att det är värre än vad det har varit innan, men det känns ändå som att det inte är tillräckligt kraftig för att det ska vara någon idé att ringa. Fast vi får vänta och se, blir det värre eller inte avtar så blir det nog att ringa i alla fall. Så vi väntar helt enkelt och ser, vi är i alla fall ivriga.

Vi avvaktar

Så hur blev det sedan igår då. Jo, vi bestämde oss för att stanna hemma och försöka sova och se hur det ser ut idag. Hade värkar hela kvällen sedan och det var lite svårt att sova. Under natten fick jag kissa massor med gånger och varje gång jag la mig ner för att sova igen så fick jag en hems mesvärksliknande smärta, men jag lyckades somna om varje gång.

Nu under morgonen har jag haft en hel del kraftiga värkar, en av dom var så jag vek mig dubbel för att det gjorde så ont. Och det mest komiska är att jag tar det inte lugnt, jag städar.

Vi började nämligen att städa igår, och på kvällen när vi blev lite mer seriösa och började städa på allvar blev värkarna starkare. Nu städar jag inte för att det ska gå igång mer om det nu startat, utan för att vi vill ha det rent här hemma om bebisen vill komma ut.

Så idag avvaktar vi också och se vad som sker, men jag kan säga att jag har kraftiga och annorlunda värkar även idag, vi hoppas på att en liten är på väg att vilja komma ut.

Nu får vi se

Har nu under kvällen haft rätt många värkar som varit kraftigare och annorlunda än dom jag haft dom senaste veckorna. Det känns kraftigare och det känns som att någon petar med en nål inne i slidan också. Så fästmannen och jag tar det riktigt lugnt nu ikväll, håller kolla lite på hur ofta dom kommer och ser vad som händer. Vi har i alla fall allt redo ifall något skulle ske, så det känns skönt. Nu ska jag lägga mig att vila och se hur detta urartar sig.

Den eviga väntan.

Livet rullar på som en enda lång väntan just nu. Varje dag när jag vaknar nu hoppas jag det är dagen som vår älskade ängel ska komma till världen. Under tiden jag väntar sysslar jag bara med vardagliga saker här hemma. Idag fick jag äntligen tummen ur och började damma hyllan i vardagsrummet och varenda prydnadssak i den. Så nu är det nästan färdigt, jag har översta hyllan kvar, som är stor och som jag behöver stege för att komma åt. Det jobbiga är att klättra upp och ned en gång på den stegen gör mig riktigt trött, så jag väntar nog med det tills i morgon.

Eftersom det är så fint väder denna kvällen, har varit fint hela dagen i och för sig, så bestämde jag mig för att jag tar Alex´s (fästmannens son) sängkläder och slänger in i maskinen så att jag kan hänga ut. Måste ju ta vara på vädret, dessutom har jag suttit ute lite på balkongen och fikat lite med grannen som vi brukar göra varje dag när vädret tillåter, allt för att jag ska komma ut lite.

Dagens datum innebär den första gissningen på att bebisen skulle komma, men än så länge har ingen bebis velat komma ut, så det blir nog inte idag. Fast jag har haft riktigt kraftiga värkar idag, som varit relativt täta till och från, det ligger nog på mellan 10-30 minuter mellan varje, men vi får se om dom fortsätter eller om dom som vanligt lugnar ner sig och blir relativt milda igen. Jag bara längtar efter allt nu, efter förlossningen och efter bebisen. Jag vill gärna genomlida all den där smärtan nu, bara vår lilla underbara ängel vill komma ut till oss.

Aurorasamtal.

Nu idag vid 11 ska jag på Aurorasamtal igen. Vi ska gå igenom slutskedet av förlossningen, hann inte med det förra gången. Sedan ska vi gå runt och kolla på förlossningen, har ju sett det mesta där redan men inte allt. Ska få kolla lite närmare på badkaret, förlossningsstolen och lite annat. Ska tydligen få testa lustgasen också, vilket jag är lite nervös inför, men det blir säkert jätte bra. Uppdaterar när jag kommer hem.

Knubbis ängel!

Var uppe på förlossningen idag för att ta en CTG-kurva för bebisen har rört sig lite mindre. Det var inget fel på bebisen, jag hade en hel del värkar och sammandragningar men inget som verkade vara någon fara. Tappen hade minskat lite, men heller ingen fara enligt läkaren. Dock när hon pratade verkade som att det kan ha startat lite smått, men inget vi vet om. Vi märker helt enkelt om det kommer en liten snart eller inte.

Dom kollade bebisen via ultraljud och mätte för att se hur stor den var. Så fästmannen frågade om man kunde säga vad den väger på ett ungefär och bebisen ligger på runt 3300gram redan och det är 700gram över det normala. Så vår lilla ängel, är faktiskt inte så liten utan en knubbis.

Liten promenad.

I går förmiddags var lilla jag ute på vift helt själv, inte långt men tillräckligt. Jag tog min lilla hund på en promenad själv, gick dock bara inne på gården ett varv. Gick rätt långsamt, men jag njöt av att få komma ut och det var riktigt behagligt ute. Nu hade jag tänkt att gå den lilla rundan igen helt själv med min älskade vovve. Enda kravet min kära fästman har är att jag har med mobilen i fall att jag skulle få för ont eller något annat och jag får inte gå mer än på gården. Känner mig lite som en fånge, men jag vet ju att det bara är för mitt eget bästa.

Två kvällar i rad så gick jag och fästmannen tillsammans med vovven på en längre promenad bredvid skogen som ligger utanför området vi bor i. Det var verkligen skönt att komma i väg en liten sväng, kändes nästan som att jag var på rymmen. Tyvärr blev det ingen sådan lång promenad i går kväll eftersom regnet öste ner, men förhoppningsvis kan vi gå den idag igen. Jag får såklart ont av att gå den rundan, men det känns ändå skönt att komma ut och jag går i min egna takt.

Gårdagen och tankar inför närmsta tiden.

I helgen var mina föräldrar här och då hade dom med min mammas gamla cykel som dom fixat i ordning som jag ska ha att cykla på, min gamla var som en rangligt skelett. Så igår när min älskade fästman skulle handla tyckte han att jag kunde försöka cykla, så jag kunde följa med. Eftersom jag inte orkar gå så kommer jag inte ut så mycket. Kom inte ens halvvägs till affären, kom bara till mitten av parken som ligger nära här. Det var så jobbigt att trampa, benen kom emot magen, sadeln var obekväm och det var allmänt en dålig idé.

Så jag stannade i mitten av parken och tänkte sitta där och njuta, men bänken var blöt efter regnet så jag fick sitta lutad mot pakethållaren för att inte behöva stå. Men JISSES vad underbart att få komma ut lite, hade inte bänken varit blöt hade jag nog kunnat sitta där ett bra tag och bara njuta av alla underbara dofter från det blöta gräset, asfalten och träden. Solen kom fram en liten sväng så jag njöt av det med. Fick värsta lusten att dra ut med cykeln i skogen som ligger bakom området vi bor i och sedan sätta mig på pakethållaren och bara njuta av lite natur, dock vet jag inte om jag orkar. Men att gå med cykeln som stöd, vilket jag gjorde på vägen hem, var verkligen skönt. Det gick mycket lättare men är ändå jobbigt att gå. Känner mig långsammare än en snigel när jag är ute och traskar.

Sedan på kvällen lovade jag min kära fästman att om han åkte till affären och köpte glass kunde jag ta hunden, även att jag hade rätt ont igår. Men det slutade med att jag tog hunden, han följde med och tog sopporna. Ingen vill låta mig gå utanför dörren själv eftersom att alla är rädda att det ska hända något, det känns väldigt säkert att alltid ha med någon, men man känner sig lite som någon som behöver övervakning 24/7.

Eftersom jag hade så pass ont i går som jag hade, hade problem att ens hitta en bra ställning att sitta i soffan och fick vila mycket, så bestämde jag mig på kvällen att ta en Bricanyl. Har bara behövt ta två sedan jag kom hem och har tre kvar. Hade faktiskt några värkar under dagen i går och det som förvånar mig mest är att jag tänker "ska detta göra ont, det var bara obehagligt" varje gång jag fått något. Ändå fick jag en som borde ha fått mig att vika mig dubbel, men jag nästan skrattade åt mig själv för jag tycker inte dom gör ont. Jag blir bara chockad när jag får dom och tycker att dom är lite obehagliga.

Sedan var jag osäker på hur länge effekten av tabletten höll i sig, så jag googlade och läste lite om tabletten, vilket kändes bra för jag fick veta en del saker dom inte sagt när jag fick. Dels håller dom i sig i 8 timmar, inte länge enligt mig men hittills har det ju varit helt okej. Men jag fick också läsa att jag bara får ta tabletterna fram till vecka 36, vilket är två veckor till. Jag trodde att jag skulle ta dom så länge jag hade dom och försöka att dra ut på att det ska sätta igång så långt som möjligt. Men antagligen så finns det risk att  jag kan vara mamma om två veckor, med tanke på hur ont jag hade igår så känner jag att få jag ta mer tabletter denna veckan, kommer det nog inte dröja så långt tid innan den lilla vill komma ut. Sedan vet man ju inte, men jag hade verkligen en hemsk dag igår och jag är lite osäker på om denna dagen blir mycket bättre, men man kan alltid hoppas.

Jag känner i alla fall att så länge vi klarar oss fram tills nästa vecka, alltså vecka 35, så kvittar det mig när den vill komma. För från och med nästa vecka behöver jag inte åka till Jönköping och jag får vara på förlossningen här i Eksjö och behöver inte ligga kvar flera veckor. Så jag känner mig nervös inför att jag från och med nästa vecka i princip kan bli mamma när som helst, men samtidigt börjar jag längta till förlossningen, nästan längta till smärtan. Allt för att jag vill ha vår underbara lilla ängel här.

Väntans tider.

Känner att det egentligen inte finns mycket att skriva. Jag gör vardagliga saker så som att tvätta, springa runt och pyssla här hemma och laga mat. Emellan alla dessa sysslor så vilar jag framför tvn eller ligger i sängen och bara njuter. Försöker vara ute en del och häromdagen satt jag ute en halvtimme i regnet och njöt av lugnet och av alla dofter. Den doft som var bäst kom från min skurmopp, som luktar grönsåpa och påminner om min mormors källare.

Har fortfarande svårt att röra mig, vilket leder till att jag mest är inne. Är ute på balkongen ibland och som längst är jag utanför lägenheten och fikar med grannen. Dock åker jag och handlar och annat när familj är på besök, annars kommer jag inte längre än ut till vägen och tillbaka.

Jag är frustrerad över att jag inte kan åka någonstans utanför Eksjö eftersom jag vill vara nära till sjukhuset och alla andra tycker att det är bäst så. Lilla jag längtar så otroligt mycket hem till min mormor och morfar, njuta av naturen och allt annat i deras trädgård. Men det får vänta tills vår lilla ängel har kommit ut. Sedan ska jag njuta som bara den, bara vädret vill vara bra senare i sommar och jag hinner få något tillfälle att bada ute, eller i alla gå i med fötterna.

Det känns rätt frustrerande att inte kunna njuta av det vackra vädret och kunna hitta på saker, men jag vet att det är bäst såhär och jag vill verkligen inte att den lilla ska komma ut allt för tidigt och att jag blir tvungen att ligga i Jönköping flera veckor. Så jag får låta bli att klaga och se fram emot att vår ängel föds när det verkligen är dags, att allt är bra med barnet och att jag får njuta av allt lite senare.

Bäddat och klart.

Denna veckan har jag inte orkat ta någon magbild och jag orkar inte lägga ut texten. Kanske kommer bild på magen senare i veckan om jag orkar. Just nu är det mest jobbigt att göra det mesta. Vilar mycket och ta vara på tiden med annat än att sitta vid datorn, så ni får ursäkta mig om det blir lite tråkigt här ett tag.

Nu har i alla fall svärfar fixat bebissängen och jag har bäddat i ordning den. Så nu är det bara för vår ängel att komma för nu är allt det viktiga klart. Så nu väntar vi bara på att vårt mirakel ska vara färdig och komma ut, för nu är hon/han det enda som saknas i vår vardag.

50 kvar till BF!

Idag är det endast 50 dagar kvar tills vår ängel beräknas komma. Vi båda tycker att det nyss var 100 dagar kvar. Fast det har ju hänt mycket på dessa 50 dagar, så på samma gång har det känts som det har gått en evighet. Men nu börjar det verkligen närma sig och vi längtar massor efter miraklet.

Besök på förlossningen!

I måndags när jag var hos barnmorskan hade jag ont i nederdelen av magen och hon kunde inte säga varför. Hon sa att blir det värre skulle jag ringa till Förlossningen. En timme senare efter att ha varit i affären och precis kommit hem känner jag att det nog är bäst att jag ringer i alla fall. Ringer upp och dom ber mig komma upp direkt. Dom sätter på mig CTG och kollar om jag har sammandragning, vilket det visar sig att jag har och eftersom jag har ont samtidigt kollar dom livmoderhalstappen, som visar sig vara kortare än vad den ska vara. Så dom konstaterar att jag har värkar och det har kört igång, vilket inte är bra.

Dom gav mig en tablett (bricanyl) för att stoppa det och efter ett tag märker dom att den inte fungerar. Så istället ger dom mig en likadan fast spruta och väntar ett tag för att se om det kanske hjälper och sådan otur som jag har gör inte den det heller. Så klockan halv 5 på eftermiddagen får jag byta rum och dom sätter in dropp. Där får jag ligga med det för att se om det hjälper vilket det gör, så jag får ligga med det över natten för att dom säger att dom vill se så inget händer. På kvällen börjar dom sänka droppet för att se om det händer något när dom gör det, efter ett tag får jag ont igen och dom ger mig en lugnande tablett som gör så att det bli lugnt för att jag ska kunna sova. På natten kommer dom in och börjar sänka droppet igen och då känner jag inte av det. Sedan under natten och förmiddagen sänker dom ytterligare lite i taget fram till klockan halv 12 då dom tar bort det helt. Sedan får jag reda på att jag måste ligga still och ta det lugnt ett dygn till, bara för att se det verkligen inte händer något igen.

Så från halv 12 igår så fick jag inte går mer än till toaletten, utan måste ta det lugnt. Under denna tiden har dom gjort ett antal CTG undersökningar på mig för att se så att inget händer. Dom noterar att jag har sammandragningar och vill kolla min livmoderhalstapp igen på kvällen. När hon kollar denna gången blir hon förvånad för är den precis som den ska och det syns inget tecken på att den ska ha varit förkortad. Så hon kollar magen och bebisen också och allt är verkligen som det ska. Allt är helt okej och precis som det ska vara, hon kan inte hitta någon orsak till varför jag fick värkar och att tappen varit kortare. Jag får gå tillbaka till mitt rum och dom kollar ett sista CTG för kvällen, det visar fortfarande på sammandragningar.

I morse när jag vaknade så fick jag på mig för CTG igen, hade börjat vänja mig vid det fast var ändå trött på det, och fortfarande visade det sammandragningar och jag hade ju känt att magen spände sig lite. Sedan till frukosten fick jag gå och äta i dagrummet, äntligen fick jag röra på mig lite igen. Så jag blev så glad och kände att nu är det på väg åt rätt håll. Så under dagen idag har jag fått gå runt massor för att dom skulle se om det påverkade något och när dom kollade CTG så var det fortfarande sammandragningar. Läkaren kom in under förmiddagen och förklarade att det kan vara rätt vanligt och inget farligt så länge det inte påverkar något annat. Så hon sa att hon skulle komma tillbaka vid fyra tiden för att kolla om det hade påverkats något när jag rört på mig.

Älsklingen, som förövrigt har varit underbar och hållit mig sällskap hela tiden där och sovit med mig båda nätterna, och jag låg och kollade på tv under eftermiddagen. Vi skulle se färdigt ett program och sedan gå runt lite, så runt tre lämnar vi rummet och kommer bara halva korridoren när en barnmorska säger att läkaren ska precis komma och prata med oss. Vi vänder tillbaka till rummet och sedan kommer hon för att ta mig till ett annat rum och undersöka mig. Så vi traska, väldigt långsamt, till ett undersökningsrum och hon ska åter igen kolla livmoderhalstappen. Denna gången är den också opåverkad och barnet mår jätte bra. Så jag blev utskriven runt halv 4 i eftermiddags. Fick reda på att sammandragningarna får jag ha, men jag fick med mig bricanyltabletter att ta om dom blir tätare eller om jag får lite ont i samband med dom. Men dom ville inte se mig innan det var dags igen.



Så dom senaste två dagarna har varit jätte jobbiga för mig, fast nu vet jag i alla fall hur det känns när det väl sätter igång. Det var inte lika hemskt som jag hade trott, även att jag vet att det kommer göra ännu ondare, så var det mer obehagligt tycker jag. Dessutom känner jag efter detta att jag är lite mer förberedd och jag är mycket lugnare inför förlossningen, även om jag är lite orolig fortfarande. Men jag är mycket mycket mycket lugnare och känner att jag kommer klara av det, hur ont det än gör. Så på ett sätt var detta en väldigt positiv upplevelse. Fast vi tror inte riktigt på att ungen vill hålla sig åtta veckor till, men vi hoppas på tre i alla fall, sedan kommer dom inte stoppa det. Men det är bara vänta och se, nu är jag i alla fall lite bättre förberedd.

Veckans mage

Fosterutveckling - gravid vecka 32
Nu väger bebisen ungefär 1,7 kg och är cirka 42 cm lång från topp till tå. Lungorna kommer inte att vara fullt utvecklade förrän närmare förlossningen, men bebisen tränar redan andning genom att "andas" fostervatten. Från vecka 32 har bebisar som föds för tidigt goda chanser att överleva och frodas. Den ökade mängden underhudsfett gör bebisens hud slätare och mjukare.

En del bebisar har redan fullt av hår på huvudet, medan andra bara har små fjun. Att ha tjockt hår vid födseln garanterar inte att man kommer att ha tjockt hår senare i livet, men det har visat sig att barn som har tunt hår oftast har tunnare hår också som vuxna.

Om bebisen är en pojke, ska testiklarna nu ha vandrat ner i pungen från bukhålan. Det händer emellertid att den ena eller båda testiklarna ligger kvar tills efter födseln. Två tredjedelar av alla fall då testiklarna inte vandrat ner i pungen vid födseln har rättat till sig av sig själva vid ettårsdagen.

Du lägger förmodligen på dig ungefär 450 gram i veckan nu, framför allt därför att bebisen lägger på sig nästan halva sin födelsevikt under de sista sju veckorna av graviditeten. Försök äta bra också under den sista tiden.

Nu är magen ganska stor - du kan nog vänta dig ökad uppmärksamhet!

Mammaledig!

Då är man från och med idag och fram till ett år efter den lilla kommit ut, MAMMALEDIG! Det känns så konstigt. Jag har gått och väntat på den här dagen hur länge som helst, då jag inte är sjukskriven utan jag är mammaledig. Det blir mer verkligt att jag ska bli mamma, det låter bättre om någon frågar vad jag sysslar med, att jag är mammaledig.

Så igår var det 2 månader kvar tills BF och nu börjar det kännas som att tiden bara sniglar fram. Det är 2 månader kvar, de sista månaderna då jag bara ska vänta och vänta. Kommer kännas bra när det bara är 1 månad kvar eftersom jag då har bestämt mig för att bara ta det lugnt, då ska jag verkligen inte göra mycket alls. Visst det finns fortfarande saker hemma som jag måste göra, men jag ska göra det lugnt och inte stressa.

Så just nu känns det som att från att jag vaknar på morgonen försöker jag komma på saker att göra för att få tiden att gå, men saker som inte är för jobbiga för mig. Vilket inte finns speciellt mycket. Jag vill ut och fotografera våren, men eftersom jag inte klarar av att gå speciellt långt så är det inte det lättaste. Dock funderar jag på att ta en sväng någon dag och i alla fall ta lite foton, kan fotografera blommorna i mitt land för dom är så vackra och sedan finns det vackra blommande träd som inte är så långt bort, måste bara få tillräckligt mycket vilja att dra mig runt.

Veckans mage

Fosterutveckling - gravid vecka 31
Bebisen väger ungefär 1,5 kg nu, ser mer och mer ut som en nyfödd bebis och är ungefär 41 cm lång. Bebisens kropp, armar och ben fortsätter att rundas av i takt med att underhudsfett tillkommer – och ser äntligen ut att vara i proportion till huvudets storlek.

Det börjar bli lite trångt därinne och det är möjligt att bebisen inte längre rör sig lika livligt, eller på precis samma sätt. Men så länge den fortsätter vrida och sträcka på sig, så vet du att allt står väl till. Bebisen har en hel del växande kvar innan den föds – minst 900 gram.

Bebisens inre organ fortsätter att utvecklas och mogna och nu kissar den, vilket är bra träning inför livet utanför. Benmärgen har tagit över produktionen av röda blodkroppar från levern.

Du har förmodligen gått upp i vikt 1,3-1,8 kg denna månad. Det är helt normalt att gå upp kring 450 g per vecka under sista trimestern, eftersom bebisen går igenom en sista växtspurt inför födseln.

Hur mår jag?
 Jag mår bra och har fortfarande bara samma problem som innan. Jag har lite svårare att sova och om jag skulle rulla över på rygg på natten vaknar jag ofta med jätte ont i ryggen. Jag vaknar flera gånger per natt och vänder mig från ena sidan till andra. Men annars är det väldigt bra.