Då har man äntligen fått tag i barnmorskan igen och jag ska till henne den 7 mars klockan halv 9. Så då blir det väl att vägas och massor sådant igen, känns skönt att det kommer bli möten och sådant framöver, så jag har lite att se fram emot och så att man känner att man börjar komma upp i veckor. Går ju trots allt in i 20:de veckan nästa måndag, alltså har jag då gått halva tiden och det har gått fort hit. Jag känner att det kommer säkert gå fort tills den lilla kommer. Speciellt när det blir varmare ute så att jag kan sitta på balkongen och njuta med en kopp tea och en bra bok, då kommer tiden bara rusa iväg, så för mig får det gärna bli vår i morgon.
Just nu är det soligt och skönt här, snön smälter och man känner lite vårkänslor och känner att det gärna får smälta bort fort och sedan förbi snöfritt tills nästa vinter. Jag har inte behövt ha mössa på mig idag när vi sprungit mellan tvättstugan och hemmet och det är skönt att känna en lite varmare vind igenom håret, jag känner mig så levande då. Dessutom känner jag att håret har börjar bli långt och det blåser omkring i mitt ansikte, så otroligt härligt.
Idag ska jag plocka i ordning så mycket jag bara kan här i lägenheten, killens son kommer ju i morgon och då ska allt vara färdigt och fint. Så jag känner mig lite smått stressad, men det får ta din egen tid att få det i ordning. Måste i alla fall få det mesta klart, kan ju ta den sista slipen i morgon, som att dammsuga och skura och sådant. Fast ska jag blir klar är det bäst att jag sätter fart, så nu ska jag springa i väg och börja plocka, sedan ska jag iväg och handla med grannen och hennes väninna ikväll.
Angående att städa har jag börjat läsa denna underbara bok, så att jag ska kunna städa ordenligt vid vårstädningen och kanske hinna få in en ordentligt rutin i min ADD hjärna för att städa och hålla i ordning tills den lilla kommer, då måste jag verkligen skärpa mig och då känner jag att jag kan lika gärna börja förbereda mig och får in någon slags rutin så att det blir lättare. Städning är ju som sagt ett problem för mig med min ADD, det är något som jag måste vilja göra för att det ska gå bra. Så dags att blir bättre och hitta ett system för lilla mig. Så jag tar hjälp av Feng Shui just nu och hoppas att det ska kunna göra det lättare.
Förresten, från och med första mars är jag skriven som sambo med min älskade hälft och jag kommer ha min adress här i fina Eksjö, det känns så otroligt underbart, ÄNTLIGEN!
Visar inlägg med etikett ADD. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ADD. Visa alla inlägg
tisdag 21 februari 2012
fredag 4 november 2011
Vi som blivit hjälpta då?
Kollar reprisen av Kvällsöppet på Tv4 play, där dom pratar om bland annat ADHD. Dom pratar mycket om det här att det blivit en massdiagnotisering och att medicinerna egentligen inte är bra och så vidare. Men vi som blivit hjälpta då, vi som fått det bättre? Det är över ett halvår sedan jag fick min diagnos på ADD och fick medicin, hade jag inte fått veta detta kanske jag hade haft det lika förjävligt som jag har haft det under min uppväxt. Tack vare att jag fick reda på detta och fick medicin så kan jag leva nästan normalt, jag kan klara skolan bättre och allt har blivit lättare. Varför nämner dom nästan aldrig detta när det gäller saker, utan dom drar oftast bara upp det negativa. Dom pratar om att medicinen inte är bra, i alla fall inte i längden. Fast utan min medicin skulle jag inte fungera normalt, då skulle jag komma tillbaka till det jobbiga som gjorde att jag hade det jobbigt med nästan obetydligt små saker. Så hur kan medicinen vara dålig om den faktiskt hjälper mig och många fler att ha en normal vardag?
Sedan är det som Caroline Giertz (från tv-serien det okända) säger om att få diagnosen utan att man har anat något innan, alla pusselbitar som far runt som ett yrväder kom på plats och allt kändes helt plötsligt så självklart. Allt föll på rätt plats och allt som jag undrat över sedan jag var liten, så långt tillbaka jag kan minnas, fick plötsligt ett svar. Jag förstod varför jag har varit som jag varit och varför jag är som jag är. Allt som jag förut inte förstått, blev glasklart.
Så snackar dom om att dom kanske sätter diagnos lite för lätt, men hade dom varit strängare med, kanske jag aldrig hade fått min diagnos. Jag kanske aldrig hade fått chansen att leva ett relativt normalt liv. Varför ser ni inte oss som faktiskt fått hjälp? Varför väger det negativa alltid över det positiva?
Håller dessutom med den söta tjejen med rosaoranget hår. Processen igenom testerna är inte lätt, det tar lång tid och det är mycket tester man måste göra. Så om det skulle vara så lätt att ge ut en diagnos som dom säger, hade dom ju knappats använt den långa processen som finns nu. För ser dom redan efter ett test att det inte är i närheten av det ADHD eller ADD personer har, så avslutar dom ju undersökningen och testerna. Så jag tror knappast att det är så att dom ger ut diagnoser för lätt, utan det kan vara så enkelt att dom fått mer vetskap om det och att dom har möjlighet att hjälpa fler, vilket jag bara tycker är positivt.
Sedan är det som Caroline Giertz (från tv-serien det okända) säger om att få diagnosen utan att man har anat något innan, alla pusselbitar som far runt som ett yrväder kom på plats och allt kändes helt plötsligt så självklart. Allt föll på rätt plats och allt som jag undrat över sedan jag var liten, så långt tillbaka jag kan minnas, fick plötsligt ett svar. Jag förstod varför jag har varit som jag varit och varför jag är som jag är. Allt som jag förut inte förstått, blev glasklart.
Så snackar dom om att dom kanske sätter diagnos lite för lätt, men hade dom varit strängare med, kanske jag aldrig hade fått min diagnos. Jag kanske aldrig hade fått chansen att leva ett relativt normalt liv. Varför ser ni inte oss som faktiskt fått hjälp? Varför väger det negativa alltid över det positiva?
Håller dessutom med den söta tjejen med rosaoranget hår. Processen igenom testerna är inte lätt, det tar lång tid och det är mycket tester man måste göra. Så om det skulle vara så lätt att ge ut en diagnos som dom säger, hade dom ju knappats använt den långa processen som finns nu. För ser dom redan efter ett test att det inte är i närheten av det ADHD eller ADD personer har, så avslutar dom ju undersökningen och testerna. Så jag tror knappast att det är så att dom ger ut diagnoser för lätt, utan det kan vara så enkelt att dom fått mer vetskap om det och att dom har möjlighet att hjälpa fler, vilket jag bara tycker är positivt.
torsdag 22 september 2011
När man försöker, så går det åt helvete..
Skolan har börjat gå riktigt bra.. Visst jag har varit borta en hel del den senaste tiden, men det har ju haft sina skäl, nu när jag känner att jag ska börja lägga ner så mycket energi jag orkar till skolan och verkligen gå dit även att jag kanske har lite ont i halsen eller väldigt ont i mina leder, så ska min mage göra uppror. Den har inte krånglat en enda gång sedan skolan började, inte innan i tisdags. Jag trodde jag skulle kunna gå till skolan idag, men när jag väl kommer in med hunden och tänker att jag ska cykla till bussen så får jag vika mig dubbel av smärtorna i min mage, jag fick så ont att jag trodde att något hade gått sönder. Jag vill inte att skolan ska gå åt helvete, men jag vet inte vad jag ska göra åt magen. I november är det ett år sedan jag fick allt, ett helt jävla år av problem, smärtor och säkert hundra gånger jag skulle göra något, men inte kan för jag kommer inte utanför dörren. För att jag antingen ligger i sängen och har så ont jag inte kommer ur den, eller får sitta på toa i flera timmar för min mage är kass som fan. Det finns dom kvällarna och nätterna jag har fått sitta från kanske 21.00 och fram tills klockan 01.00 eller 02.00 för att min mage tycker att jag inte ska få sova ordentligt.
Det tär på mig som fan, det är värre än något jag varit med om innan, till och med värre än mina nio månader av halsfluss innan dom opererade mig. Då kunde jag i alla fall gå ut, umgås med folk även att jag hade ont i halsen och knappt kunde prata. Detta påverkar så mycket mer, jag kan liksom inte ens komma utanför dörren, det är knappt jag kan ta mig runt i lägenheten ens och jag kan inte göra ett skit åt det. Hittills har det inte gått så bra med sjukvården, dom har tagit prover men inte kommit fram till något och tydligen ska dom köra upp ett jävla rör i rumpan på mig nästa gång jag ska dit och enligt läkaren jag då pratade med var det inte så bråttom för det verkade inte vara något allvarligt med min mage. Dessutom sa han att om detta inte skulle visa något ska dom inte gå vidare, men herregud, jag känner ju att det sitter länge upp och jag har ont längre upp, då sitter det ju för fan inte i ändtarmen.. Men herregud, jag har ju för fan ont VARJE JÄVLA DAG!!! Jag kan inte leva normalt eller ens klara ett simpel liv och gå till en skola, och det tyckte han att jag skulle lösa själv, han sa att det finns så många andra som har problem med sin mage och klarar av en relativt normal vardag, men vet du vad, oftast har dom fått svar på vad dom har, dom har en diagnos som gör att dom kan få lite hjälp med att klara av vardagen. Jag har inte ett skit, ingenting som hjälper mig, för allt jag har fått hittills har gått åt HELVETE!!!
Så nu har mamma fixat så att jag ska till en kvinnlig läkare och tydligen så börjar dom alltid med denna undersökningen, att köra upp ett rör i min ändtarm och kolla om felet sitter där. Visar det inget så fortsätter dom och kollar antagligen längre upp, ÄNTLIGEN! Det händer i alla fall lite grejer nu och det känns bra att veta att dom ska kolla tills dom hittar något istället för att säga till mig att hittar dom inget nu så fortsätter dom inte och att jag ska få lösa min egen vardag och klara den bäst jag kan. Jag känner att jag äntligen kan pusta ut och känna att det börjar gå framåt, att dom kommer att kolla till dom förhoppningsvis hittar något. Så den 13-14 oktober (1 månad efter begravningen, gör ont) ska jag tömma hela mina tarmar och få ett röv upp i ändtarmen och sedan hoppas på att det antingen visar något eller att dom fortsätter längre upp, för jag har ont längre upp i magen och jag vet att det sitter längre upp, men vi tar det sakta.
Nu ska jag i alla fall dra av mig min hoodie, för jag tycker att den sitter åt för mycket och sedan ska jag dra på mig poncho som jag köpte igår för att få det lite mysigt och avslappnat och sedan ska jag gå runt och mysstäda lite, i min egen takt och antagligen få vara beredd på att springa på toan lite då och då..
Förresten såg jag idag när jag skulle ta min medicin för min ADD att dessa burkar var utskriven av en annan läkare, tror det är den femte läkaren på ett halvår, alltså seriöst! Det är fem olika läkare som har skrivit ut medicin åt mig på bara ett halvår, snacka om att man blir trött på sjukvården ibland.. Hur ska jag kunna känna att jag har förtroende för någon där, när det inte ens stannar en och samma läkare längre än 5 veckor.. Det får mig att känna mig rätt vilsen och kanske lite rädd, för när jag ska tillbaka och prata igen, hur vet jag att jag inte får byta person att prata med en gång i månaden också? Hoppas att när jag äntligen blir skriven i Eksjö och blir överflyttad till psyk här, att det är bättre och att jag får någon som verkligen jobbar där och att dom inte byter hela tiden här är också, för det känns som att mitt förtroende för vården börjat bli mindre och mindre..
Det tär på mig som fan, det är värre än något jag varit med om innan, till och med värre än mina nio månader av halsfluss innan dom opererade mig. Då kunde jag i alla fall gå ut, umgås med folk även att jag hade ont i halsen och knappt kunde prata. Detta påverkar så mycket mer, jag kan liksom inte ens komma utanför dörren, det är knappt jag kan ta mig runt i lägenheten ens och jag kan inte göra ett skit åt det. Hittills har det inte gått så bra med sjukvården, dom har tagit prover men inte kommit fram till något och tydligen ska dom köra upp ett jävla rör i rumpan på mig nästa gång jag ska dit och enligt läkaren jag då pratade med var det inte så bråttom för det verkade inte vara något allvarligt med min mage. Dessutom sa han att om detta inte skulle visa något ska dom inte gå vidare, men herregud, jag känner ju att det sitter länge upp och jag har ont längre upp, då sitter det ju för fan inte i ändtarmen.. Men herregud, jag har ju för fan ont VARJE JÄVLA DAG!!! Jag kan inte leva normalt eller ens klara ett simpel liv och gå till en skola, och det tyckte han att jag skulle lösa själv, han sa att det finns så många andra som har problem med sin mage och klarar av en relativt normal vardag, men vet du vad, oftast har dom fått svar på vad dom har, dom har en diagnos som gör att dom kan få lite hjälp med att klara av vardagen. Jag har inte ett skit, ingenting som hjälper mig, för allt jag har fått hittills har gått åt HELVETE!!!
Så nu har mamma fixat så att jag ska till en kvinnlig läkare och tydligen så börjar dom alltid med denna undersökningen, att köra upp ett rör i min ändtarm och kolla om felet sitter där. Visar det inget så fortsätter dom och kollar antagligen längre upp, ÄNTLIGEN! Det händer i alla fall lite grejer nu och det känns bra att veta att dom ska kolla tills dom hittar något istället för att säga till mig att hittar dom inget nu så fortsätter dom inte och att jag ska få lösa min egen vardag och klara den bäst jag kan. Jag känner att jag äntligen kan pusta ut och känna att det börjar gå framåt, att dom kommer att kolla till dom förhoppningsvis hittar något. Så den 13-14 oktober (1 månad efter begravningen, gör ont) ska jag tömma hela mina tarmar och få ett röv upp i ändtarmen och sedan hoppas på att det antingen visar något eller att dom fortsätter längre upp, för jag har ont längre upp i magen och jag vet att det sitter längre upp, men vi tar det sakta.
Nu ska jag i alla fall dra av mig min hoodie, för jag tycker att den sitter åt för mycket och sedan ska jag dra på mig poncho som jag köpte igår för att få det lite mysigt och avslappnat och sedan ska jag gå runt och mysstäda lite, i min egen takt och antagligen få vara beredd på att springa på toan lite då och då..
Förresten såg jag idag när jag skulle ta min medicin för min ADD att dessa burkar var utskriven av en annan läkare, tror det är den femte läkaren på ett halvår, alltså seriöst! Det är fem olika läkare som har skrivit ut medicin åt mig på bara ett halvår, snacka om att man blir trött på sjukvården ibland.. Hur ska jag kunna känna att jag har förtroende för någon där, när det inte ens stannar en och samma läkare längre än 5 veckor.. Det får mig att känna mig rätt vilsen och kanske lite rädd, för när jag ska tillbaka och prata igen, hur vet jag att jag inte får byta person att prata med en gång i månaden också? Hoppas att när jag äntligen blir skriven i Eksjö och blir överflyttad till psyk här, att det är bättre och att jag får någon som verkligen jobbar där och att dom inte byter hela tiden här är också, för det känns som att mitt förtroende för vården börjat bli mindre och mindre..
fredag 2 september 2011
Rätten att få vara lite ego.
Förr fanns det bara ett sätt jag kunde och var ego på, det var via bilder.. Jag fotografera mig själv nästan varje dag, jag la bara ut dom bilderna på mig som var allra bäst och dom fula kastade jag, kanske sparade vissa som var lite coola på ett eller annat sätt. När jag skulle beskriva mig själv i någon presentation eller till en annan människa gick det inte så bra, jag visste inte vad jag skulle säga, tycker inget om mig var tillräckligt viktigt att ta upp. Jag gillade inte mycket med mig själv och det jag väl gillade försvann under allt det negativa när jag väl satt där och skulle skriva om mig själv.
Nu för tiden är det tvärt om, jag vet inte vilket av allt med mig eller om mig jag ska ta upp utan att det ska bli för mycket. När jag ska prata eller skriva om mig själv vill jag helst få med allt, men det skulle bli en halv roman, jag lovar. Så jag måste alltid korta ner allt om mig själv och det är svårt att få med det jag tycker bäst om med mig själv och det jag är mest stolt över. Så nyss när jag skrev på en av mina sidor om mig, skulle det var kort och enkelt, så det fick bli det som jag tycker är bäst med mig och det jag älskar mest här i livet. Förutom min familj, mina vänner och min älskade fästman förstås (mina djur ingår i familj), så fick det bli två saker jag inte kan leva utan, en sak jag alltid tyckt om och som jag aldrig slutar tycka om, hur jobbig jag än tycker den är.. Eftersom sidan är för personer runt hela världen fick det stå på engelska, men jag tog den lilla texten och satte på min press här (fast på svenska), för jag är så extremt nöjd med den. Jag tycker dock den är bättre på engelska. Vilken tycker ni är bäst och vad tycker ni om den lilla egotexten?
Nu för tiden är det tvärt om, jag vet inte vilket av allt med mig eller om mig jag ska ta upp utan att det ska bli för mycket. När jag ska prata eller skriva om mig själv vill jag helst få med allt, men det skulle bli en halv roman, jag lovar. Så jag måste alltid korta ner allt om mig själv och det är svårt att få med det jag tycker bäst om med mig själv och det jag är mest stolt över. Så nyss när jag skrev på en av mina sidor om mig, skulle det var kort och enkelt, så det fick bli det som jag tycker är bäst med mig och det jag älskar mest här i livet. Förutom min familj, mina vänner och min älskade fästman förstås (mina djur ingår i familj), så fick det bli två saker jag inte kan leva utan, en sak jag alltid tyckt om och som jag aldrig slutar tycka om, hur jobbig jag än tycker den är.. Eftersom sidan är för personer runt hela världen fick det stå på engelska, men jag tog den lilla texten och satte på min press här (fast på svenska), för jag är så extremt nöjd med den. Jag tycker dock den är bättre på engelska. Vilken tycker ni är bäst och vad tycker ni om den lilla egotexten?
"Writing and photographing bisexual vegetarian who loves tea, autumn and books, btw I´m living with ADD!"eller
"Skrivande och fotograferande bisexuell vegetarian som älskar tea, hösten och böcker, förresten jag lever med ADD!"
måndag 29 augusti 2011
Ägnar mitt liv åt detta..
Nu har jag börjat skriva på min bok, eller det som jag hoppas kommer bli en bok, om mitt liv. Om hur det har varit för mig att leva med ADD utan att veta om det, hur skönt det var när jag fick diagnosen och medicinen. Hur mycket som helt plötsligt hade ett förklarligt skäl, som jag inte förstod varför det var så innan. Jag skriver om min uppväxt just, hur jag var som liten och när jag skriver ner det, får tänka efter hur det var, så inser jag att herregud vad mycket som helt plötsligt går att förklara, som jag trodde var normalt, men som jag nu inser kanske inte var det utan det var sådan jag var, just för att jag hade och har ADD. Det känns skönt att skriva om det, jag känner att jag behöver få ner det på papper, se med egna ögon att min barndom var som den var för att jag hade en sjukdom, det var inte för att jag var konstig eller bara olik andra, det hade sin anledning. Så jag har äntligen börjat med detta, jag känner mig peppad och jag känner mig stolt som verkligen har tagit tag i det. Jag ska skriva så att det står härliga till, tills jag känner att allt är med och tills jag känner att jag förstår varför mitt liv har varit så jobbigt.
Jag ska självklart försöka få den att publiceras när jag är färdig, jag planerar att skriva två till böcker sedan i framtiden, för jag vet att med min ADD kommer dom två sakerna bli jobbigare än för andra, kanske till och med blir tre till nu när jag tänker efter.. Två av dom kommande jag ska skriva är jag 100% säker på att jag kommer skriva, för att det är något som behövs mer om. Jag vill inte avslöja om exakt vad det är, eftersom jag vill inte att andra som läser ska sno mina idéer. För detta är något jag kommer lägga ner mycket av min tid, mycket av mitt liv på och jag vill vara rätt ensam om det. Kanske finns någon som redan släppt böcker om det eller är på väg att göra det, inget jag vet och inget jag tänker ta reda på. Jag vill inte att folk ska tro att jag snott detta av någon eller så, utan detta är något jag har kommit på helt själv, därför ska jag inte snoka reda på om det redan existerar, gör det så är det så och gör det inte så kanske jag blir den första som skriver en bok om det. Det återstå att se i framtiden.
Jag ska självklart försöka få den att publiceras när jag är färdig, jag planerar att skriva två till böcker sedan i framtiden, för jag vet att med min ADD kommer dom två sakerna bli jobbigare än för andra, kanske till och med blir tre till nu när jag tänker efter.. Två av dom kommande jag ska skriva är jag 100% säker på att jag kommer skriva, för att det är något som behövs mer om. Jag vill inte avslöja om exakt vad det är, eftersom jag vill inte att andra som läser ska sno mina idéer. För detta är något jag kommer lägga ner mycket av min tid, mycket av mitt liv på och jag vill vara rätt ensam om det. Kanske finns någon som redan släppt böcker om det eller är på väg att göra det, inget jag vet och inget jag tänker ta reda på. Jag vill inte att folk ska tro att jag snott detta av någon eller så, utan detta är något jag har kommit på helt själv, därför ska jag inte snoka reda på om det redan existerar, gör det så är det så och gör det inte så kanske jag blir den första som skriver en bok om det. Det återstå att se i framtiden.
Att få glöden att bli en stor eld!
Ibland känns det som min glöd att skriva håller på att dö ut, jag kommer inte på något så där äckligt bra och jag är bara helt tom. Det ger mig ångest som fan, jag vill inte att det jag älskar mest i livet, efter alla mina älskade människor, ska försvinna eller tas ifrån mig. Jag skulle tappa hela mig själv, försvinna och bara flyta med om jag tappade förmågan att skriva, tappade min skrivarlust.
Jag har byggt upp mig liv runt min passion för att skriva, jag har bestämt mig för att ägna hela mitt liv åt att skriva, på olika sätt och i den mån jag har tid, klarar av och kan försörja mig på. Jag kanske inte kommer kunna leva på att skriva och fotografera, jag kanske kommer få plugga om när jag blir äldre, men jag ger detta en chans. Jag ger mitt skrivande en chans att lyckas, gör jag inte det på den nivå jag vill, kommer jag i alla fall fortsätta skriva blogg, jag kommer fortsätta skriva om mitt liv och små tråkiga och obetydliga noveller.
Jag kommer skriva om hur det är för mig att leva med ADD som ung, jag kommer skriva om det när jag är vuxen, när jag blir mamma och försöka ge ut böcker om det. För det finns för lite böcker om ADD, dom flesta handlar om ADHD och det är faktiskt en rätt stor skillnad om man går under ytan på en människa med ADD till skillnad från ADHD. Jag vill att folk där ute ska läsa om hur jag har levt med det, hur mitt liv förändrades när jag fick diagnosen och hur jag tar mig igenom varje dag trots att det är extra svårt för mig. Jag vill skriva om hur det kommer vara för mig att leva som mamma med ADD när den tiden kommer, för jag vill att folk ska få veta mer om detta, att dom ska veta vad min sjukdom är och hur den visar sig för mig, så att fler där ute förstår ADD lika mycket som dom idag förstår sig på ADHD!
Jag har byggt upp mig liv runt min passion för att skriva, jag har bestämt mig för att ägna hela mitt liv åt att skriva, på olika sätt och i den mån jag har tid, klarar av och kan försörja mig på. Jag kanske inte kommer kunna leva på att skriva och fotografera, jag kanske kommer få plugga om när jag blir äldre, men jag ger detta en chans. Jag ger mitt skrivande en chans att lyckas, gör jag inte det på den nivå jag vill, kommer jag i alla fall fortsätta skriva blogg, jag kommer fortsätta skriva om mitt liv och små tråkiga och obetydliga noveller.
Jag kommer skriva om hur det är för mig att leva med ADD som ung, jag kommer skriva om det när jag är vuxen, när jag blir mamma och försöka ge ut böcker om det. För det finns för lite böcker om ADD, dom flesta handlar om ADHD och det är faktiskt en rätt stor skillnad om man går under ytan på en människa med ADD till skillnad från ADHD. Jag vill att folk där ute ska läsa om hur jag har levt med det, hur mitt liv förändrades när jag fick diagnosen och hur jag tar mig igenom varje dag trots att det är extra svårt för mig. Jag vill skriva om hur det kommer vara för mig att leva som mamma med ADD när den tiden kommer, för jag vill att folk ska få veta mer om detta, att dom ska veta vad min sjukdom är och hur den visar sig för mig, så att fler där ute förstår ADD lika mycket som dom idag förstår sig på ADHD!
lördag 27 augusti 2011
Det är såhär..
.. att jag lätt glömmer:
- att borsta tänderna två gånger om dagen
- viktiga möten
- tider som jag måste passa
- vart jag lagt saker (oftast viktiga)
- att jag lovat någonting
- att göra läxorna
- att städa/diska/tvätta
- bort maten när den står på spisen
Tack vare att jag har ADD!
- att borsta tänderna två gånger om dagen
- viktiga möten
- tider som jag måste passa
- vart jag lagt saker (oftast viktiga)
- att jag lovat någonting
- att göra läxorna
- att städa/diska/tvätta
- bort maten när den står på spisen
Tack vare att jag har ADD!
måndag 25 juli 2011
Jag lever med ADD! och inlägg nummer 100 :)
Nu sitter jag och skriver inlägg nummer 100! Hade tänkt mig att detta skulle bli ett jätte intressant inlägg som jag skulle ha turen att få många kommentarer på, men känns som jag inte direkt kommer lyckas, då jag har skrivit många inlägg som jag hade funnit intressanta innan utan att få kommentarer på. Det känns som att jag har skrev mycket intressant i mitt inlägg igår, så idag är jag helt tom. Dessutom kickar min ADD in lite idag och det bara snurrar i huvudet när jag försöker tänka. Kanske ska skriva lite om hur jag lever med ADD, fast det känns som det finns så många bloggar och ADHD och alla sådana saker. Dock har jag faktiskt inte sett någon om just ADD..
Till att börja med så står ADD för Attention Deficit Disorder, det är ungefär detsamma som ADHD, fast utan H:et, det vill säga inte hyperaktiv utan tvärtom. Jag har svårt att komma loss istället, det vill säga att jag är den extremt lugna typen och blyga som jag har nämnt innan. I min vardag visar sig ADD igenom att jag lätt glömmer saker, och det kan vara jätte simpla saker, som att gå ut med min hund en gång mitt på dagen, jag måste ha ett larm för det. Jag glömmer bort min mat nästan varje gång jag lagar den och när jag fixar tea händer det att jag kommer på det 1 timme efter att jag har fixat det så det är iskallt. Kanske inte låter så jätte jobbigt, men det är extremt jobbigt att ha det, eftersom att många i min omgivning kan bli sura för att jag glömmer det. Dom har nog inte riktigt vant sig vid att jag har fått diagnosen ADD, fick den trots allt för inte mer än 4-5 månader sedan, jag har inte heller vant mig. Jag glömmer ibland att ta mina tabletter, så jag får ett sms som påminner mig varje dag, från Kronans Droghandel.
Jag har också svårt att koncentrera mig när det gäller vissa saker, så ibland kan skolarbeten vara dubbelt så jobbiga om inte mer för mig. Som nu när jag sitter här och försöker tänka så känns det som min hjärna bara snurrar och mina ögon vill inte kolla på skärmen för det är jobbigt. Jag känner mig jätte dum när det händer och vill i princip slå mig i huvudet för att jag vill ha bort det, för att jag tycker att jag är dum i huvudet. När jag var hemma i Vimmerby förra veckan var jag hos psyk och fick öka min medicin, jag äter Concerta, till två tabletter varje morgon istället för en. För att jag har aggressionsproblem tack vare min sjukdom, och dosen jag hade innan hjälpte bara till viss mån, jag blir inte förbannad lika ofta, men jag var fortfarande lika aggressiv.
Alla i min närhet vet om att jag kan bli riktig förbannad och jag kan vara livsfarlig när jag blir det, många från mitt förflutna har fått sig en dos av min aggressivitet och därför har dom inte stannat kvar i mitt liv. Förr hade jag ingen förklaring till varför allt hände, varför jag var som jag var, men nu vet jag. Det känns skönt att veta, för det ger så många förklaringar på saker som jag inte förstod. Jag känner mig otroligt lättad att veta att jag har en sjukdom, jag har ADD och det förklarar vissa saker i mitt liv.
Här kommer lite text jag snott från denna bloggen (AddAnna) som jag nyss hittade:
ADD i sin tur betyder Attention Deficit Disorder och är detsamma som ADHD men utan hyper-/överaktivitet, och brukar ibland kallad för ”vuxen-ADHD” då överaktivitet hos vuxna oftare ges uttryck i en känsla av inre rastlöshet, som inte märks utåt på samma vis.
ADHD/ADD är ett neuropsykiatrisk funktionshinder. Man trodde förr att symtomen försvann när barnet blev äldre. Idag vet man att ungefär hälften av de som får diagnosen som barn har kvar samma problem som vuxna, med mer eller mindre samma symtom.
Personer med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll.
Ärftlighet anses vara den viktigaste förklaringen bakom ADD, men även upplevelser och erfarenheter under uppväxten påverkar hjärnans utveckling.
Hur man som vuxen upplever sin funktionsnedsättning beror mycket på om symtomen uppmärksammades när man var barn. Om man som barn med ADHD inte får rätt uppmärksamhet så löper man stor risk att misslyckas i skolan, och som vuxen riskerar man att drabbas av depressioner, relationsproblem samt svårigheter att klara arbetsliv och vardagssysslor.
Typiska symtom vid ADD kan vara:
Till att börja med så står ADD för Attention Deficit Disorder, det är ungefär detsamma som ADHD, fast utan H:et, det vill säga inte hyperaktiv utan tvärtom. Jag har svårt att komma loss istället, det vill säga att jag är den extremt lugna typen och blyga som jag har nämnt innan. I min vardag visar sig ADD igenom att jag lätt glömmer saker, och det kan vara jätte simpla saker, som att gå ut med min hund en gång mitt på dagen, jag måste ha ett larm för det. Jag glömmer bort min mat nästan varje gång jag lagar den och när jag fixar tea händer det att jag kommer på det 1 timme efter att jag har fixat det så det är iskallt. Kanske inte låter så jätte jobbigt, men det är extremt jobbigt att ha det, eftersom att många i min omgivning kan bli sura för att jag glömmer det. Dom har nog inte riktigt vant sig vid att jag har fått diagnosen ADD, fick den trots allt för inte mer än 4-5 månader sedan, jag har inte heller vant mig. Jag glömmer ibland att ta mina tabletter, så jag får ett sms som påminner mig varje dag, från Kronans Droghandel.
Jag har också svårt att koncentrera mig när det gäller vissa saker, så ibland kan skolarbeten vara dubbelt så jobbiga om inte mer för mig. Som nu när jag sitter här och försöker tänka så känns det som min hjärna bara snurrar och mina ögon vill inte kolla på skärmen för det är jobbigt. Jag känner mig jätte dum när det händer och vill i princip slå mig i huvudet för att jag vill ha bort det, för att jag tycker att jag är dum i huvudet. När jag var hemma i Vimmerby förra veckan var jag hos psyk och fick öka min medicin, jag äter Concerta, till två tabletter varje morgon istället för en. För att jag har aggressionsproblem tack vare min sjukdom, och dosen jag hade innan hjälpte bara till viss mån, jag blir inte förbannad lika ofta, men jag var fortfarande lika aggressiv.
Alla i min närhet vet om att jag kan bli riktig förbannad och jag kan vara livsfarlig när jag blir det, många från mitt förflutna har fått sig en dos av min aggressivitet och därför har dom inte stannat kvar i mitt liv. Förr hade jag ingen förklaring till varför allt hände, varför jag var som jag var, men nu vet jag. Det känns skönt att veta, för det ger så många förklaringar på saker som jag inte förstod. Jag känner mig otroligt lättad att veta att jag har en sjukdom, jag har ADD och det förklarar vissa saker i mitt liv.
Här kommer lite text jag snott från denna bloggen (AddAnna) som jag nyss hittade:
❤ Vad är ADD?
ADHD är en förkortning av engelskans Attention Deficit Hyperactivity Disorder, och brukar på svenska beskvrivas som uppmärksamhetsstörning med hyper-/överaktivitet.ADD i sin tur betyder Attention Deficit Disorder och är detsamma som ADHD men utan hyper-/överaktivitet, och brukar ibland kallad för ”vuxen-ADHD” då överaktivitet hos vuxna oftare ges uttryck i en känsla av inre rastlöshet, som inte märks utåt på samma vis.
ADHD/ADD är ett neuropsykiatrisk funktionshinder. Man trodde förr att symtomen försvann när barnet blev äldre. Idag vet man att ungefär hälften av de som får diagnosen som barn har kvar samma problem som vuxna, med mer eller mindre samma symtom.
Personer med ADD har en minskad aktivitet i de delar av hjärnan som styr funktioner som uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll.
Ärftlighet anses vara den viktigaste förklaringen bakom ADD, men även upplevelser och erfarenheter under uppväxten påverkar hjärnans utveckling.
Hur man som vuxen upplever sin funktionsnedsättning beror mycket på om symtomen uppmärksammades när man var barn. Om man som barn med ADHD inte får rätt uppmärksamhet så löper man stor risk att misslyckas i skolan, och som vuxen riskerar man att drabbas av depressioner, relationsproblem samt svårigheter att klara arbetsliv och vardagssysslor.
Typiska symtom vid ADD kan vara:
- Svårt att uppfatta instruktioner
- Inre rastlöshet
- Man blir lätt uttråkad
- Svårt att klara flera arbetsuppgifter på en gång
- Lätt för att agera snabbt utan att tänka sig för
- Svårt att klara motgångar, och behärska sina känslor
- Ofta lättdistraherad av yttre stimuli
- Svårt att bibehålla uppmärksamhet
- Verkar ofta inte lyssna på vad som sägs
- Tendens att tappa bort nödvändiga saker
- Svårt att organisera målinriktade aktiviteter
- Växlar ofta från en oavslutad aktivitet till en annan
- Lite mer åt dagdrömmarhållet, koncentrationssvårigheter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)