Gårdagen och tankar inför närmsta tiden.

I helgen var mina föräldrar här och då hade dom med min mammas gamla cykel som dom fixat i ordning som jag ska ha att cykla på, min gamla var som en rangligt skelett. Så igår när min älskade fästman skulle handla tyckte han att jag kunde försöka cykla, så jag kunde följa med. Eftersom jag inte orkar gå så kommer jag inte ut så mycket. Kom inte ens halvvägs till affären, kom bara till mitten av parken som ligger nära här. Det var så jobbigt att trampa, benen kom emot magen, sadeln var obekväm och det var allmänt en dålig idé.

Så jag stannade i mitten av parken och tänkte sitta där och njuta, men bänken var blöt efter regnet så jag fick sitta lutad mot pakethållaren för att inte behöva stå. Men JISSES vad underbart att få komma ut lite, hade inte bänken varit blöt hade jag nog kunnat sitta där ett bra tag och bara njuta av alla underbara dofter från det blöta gräset, asfalten och träden. Solen kom fram en liten sväng så jag njöt av det med. Fick värsta lusten att dra ut med cykeln i skogen som ligger bakom området vi bor i och sedan sätta mig på pakethållaren och bara njuta av lite natur, dock vet jag inte om jag orkar. Men att gå med cykeln som stöd, vilket jag gjorde på vägen hem, var verkligen skönt. Det gick mycket lättare men är ändå jobbigt att gå. Känner mig långsammare än en snigel när jag är ute och traskar.

Sedan på kvällen lovade jag min kära fästman att om han åkte till affären och köpte glass kunde jag ta hunden, även att jag hade rätt ont igår. Men det slutade med att jag tog hunden, han följde med och tog sopporna. Ingen vill låta mig gå utanför dörren själv eftersom att alla är rädda att det ska hända något, det känns väldigt säkert att alltid ha med någon, men man känner sig lite som någon som behöver övervakning 24/7.

Eftersom jag hade så pass ont i går som jag hade, hade problem att ens hitta en bra ställning att sitta i soffan och fick vila mycket, så bestämde jag mig på kvällen att ta en Bricanyl. Har bara behövt ta två sedan jag kom hem och har tre kvar. Hade faktiskt några värkar under dagen i går och det som förvånar mig mest är att jag tänker "ska detta göra ont, det var bara obehagligt" varje gång jag fått något. Ändå fick jag en som borde ha fått mig att vika mig dubbel, men jag nästan skrattade åt mig själv för jag tycker inte dom gör ont. Jag blir bara chockad när jag får dom och tycker att dom är lite obehagliga.

Sedan var jag osäker på hur länge effekten av tabletten höll i sig, så jag googlade och läste lite om tabletten, vilket kändes bra för jag fick veta en del saker dom inte sagt när jag fick. Dels håller dom i sig i 8 timmar, inte länge enligt mig men hittills har det ju varit helt okej. Men jag fick också läsa att jag bara får ta tabletterna fram till vecka 36, vilket är två veckor till. Jag trodde att jag skulle ta dom så länge jag hade dom och försöka att dra ut på att det ska sätta igång så långt som möjligt. Men antagligen så finns det risk att  jag kan vara mamma om två veckor, med tanke på hur ont jag hade igår så känner jag att få jag ta mer tabletter denna veckan, kommer det nog inte dröja så långt tid innan den lilla vill komma ut. Sedan vet man ju inte, men jag hade verkligen en hemsk dag igår och jag är lite osäker på om denna dagen blir mycket bättre, men man kan alltid hoppas.

Jag känner i alla fall att så länge vi klarar oss fram tills nästa vecka, alltså vecka 35, så kvittar det mig när den vill komma. För från och med nästa vecka behöver jag inte åka till Jönköping och jag får vara på förlossningen här i Eksjö och behöver inte ligga kvar flera veckor. Så jag känner mig nervös inför att jag från och med nästa vecka i princip kan bli mamma när som helst, men samtidigt börjar jag längta till förlossningen, nästan längta till smärtan. Allt för att jag vill ha vår underbara lilla ängel här.

Besök på förlossningen!

I måndags när jag var hos barnmorskan hade jag ont i nederdelen av magen och hon kunde inte säga varför. Hon sa att blir det värre skulle jag ringa till Förlossningen. En timme senare efter att ha varit i affären och precis kommit hem känner jag att det nog är bäst att jag ringer i alla fall. Ringer upp och dom ber mig komma upp direkt. Dom sätter på mig CTG och kollar om jag har sammandragning, vilket det visar sig att jag har och eftersom jag har ont samtidigt kollar dom livmoderhalstappen, som visar sig vara kortare än vad den ska vara. Så dom konstaterar att jag har värkar och det har kört igång, vilket inte är bra.

Dom gav mig en tablett (bricanyl) för att stoppa det och efter ett tag märker dom att den inte fungerar. Så istället ger dom mig en likadan fast spruta och väntar ett tag för att se om det kanske hjälper och sådan otur som jag har gör inte den det heller. Så klockan halv 5 på eftermiddagen får jag byta rum och dom sätter in dropp. Där får jag ligga med det för att se om det hjälper vilket det gör, så jag får ligga med det över natten för att dom säger att dom vill se så inget händer. På kvällen börjar dom sänka droppet för att se om det händer något när dom gör det, efter ett tag får jag ont igen och dom ger mig en lugnande tablett som gör så att det bli lugnt för att jag ska kunna sova. På natten kommer dom in och börjar sänka droppet igen och då känner jag inte av det. Sedan under natten och förmiddagen sänker dom ytterligare lite i taget fram till klockan halv 12 då dom tar bort det helt. Sedan får jag reda på att jag måste ligga still och ta det lugnt ett dygn till, bara för att se det verkligen inte händer något igen.

Så från halv 12 igår så fick jag inte går mer än till toaletten, utan måste ta det lugnt. Under denna tiden har dom gjort ett antal CTG undersökningar på mig för att se så att inget händer. Dom noterar att jag har sammandragningar och vill kolla min livmoderhalstapp igen på kvällen. När hon kollar denna gången blir hon förvånad för är den precis som den ska och det syns inget tecken på att den ska ha varit förkortad. Så hon kollar magen och bebisen också och allt är verkligen som det ska. Allt är helt okej och precis som det ska vara, hon kan inte hitta någon orsak till varför jag fick värkar och att tappen varit kortare. Jag får gå tillbaka till mitt rum och dom kollar ett sista CTG för kvällen, det visar fortfarande på sammandragningar.

I morse när jag vaknade så fick jag på mig för CTG igen, hade börjat vänja mig vid det fast var ändå trött på det, och fortfarande visade det sammandragningar och jag hade ju känt att magen spände sig lite. Sedan till frukosten fick jag gå och äta i dagrummet, äntligen fick jag röra på mig lite igen. Så jag blev så glad och kände att nu är det på väg åt rätt håll. Så under dagen idag har jag fått gå runt massor för att dom skulle se om det påverkade något och när dom kollade CTG så var det fortfarande sammandragningar. Läkaren kom in under förmiddagen och förklarade att det kan vara rätt vanligt och inget farligt så länge det inte påverkar något annat. Så hon sa att hon skulle komma tillbaka vid fyra tiden för att kolla om det hade påverkats något när jag rört på mig.

Älsklingen, som förövrigt har varit underbar och hållit mig sällskap hela tiden där och sovit med mig båda nätterna, och jag låg och kollade på tv under eftermiddagen. Vi skulle se färdigt ett program och sedan gå runt lite, så runt tre lämnar vi rummet och kommer bara halva korridoren när en barnmorska säger att läkaren ska precis komma och prata med oss. Vi vänder tillbaka till rummet och sedan kommer hon för att ta mig till ett annat rum och undersöka mig. Så vi traska, väldigt långsamt, till ett undersökningsrum och hon ska åter igen kolla livmoderhalstappen. Denna gången är den också opåverkad och barnet mår jätte bra. Så jag blev utskriven runt halv 4 i eftermiddags. Fick reda på att sammandragningarna får jag ha, men jag fick med mig bricanyltabletter att ta om dom blir tätare eller om jag får lite ont i samband med dom. Men dom ville inte se mig innan det var dags igen.



Så dom senaste två dagarna har varit jätte jobbiga för mig, fast nu vet jag i alla fall hur det känns när det väl sätter igång. Det var inte lika hemskt som jag hade trott, även att jag vet att det kommer göra ännu ondare, så var det mer obehagligt tycker jag. Dessutom känner jag efter detta att jag är lite mer förberedd och jag är mycket lugnare inför förlossningen, även om jag är lite orolig fortfarande. Men jag är mycket mycket mycket lugnare och känner att jag kommer klara av det, hur ont det än gör. Så på ett sätt var detta en väldigt positiv upplevelse. Fast vi tror inte riktigt på att ungen vill hålla sig åtta veckor till, men vi hoppas på tre i alla fall, sedan kommer dom inte stoppa det. Men det är bara vänta och se, nu är jag i alla fall lite bättre förberedd.

Inför förlossningen.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att jag är lite orolig inför förlossningen men att jag skulle skriva mer om det i ett eget inlägg. Här är det äntligen! Och om sanningen ska fram så det här med förlossningen gör mig LIVRÄDD! Jag får små panikattacker när jag tänker på det och jag känner att det jobbigaste är att vad som än händer måste jag gå igenom den. Jag nämnde det till min barnmorska och hon frågade varför jag är rädd, vilket var väldigt svårt att svara på det och sedan fortsatte hon bara prata om annat. Så från annat håll har jag fått höra att jag kan få remiss till en Auroragrupp, men jag tänker ta det via förlossningen eftersom min barnmorska inte verkar reagera på det.

Så sedan hon frågade mig om varför jag är rädd har jag funderat på det. Den största anledningen är nog att jag måste gå igenom den utan att kunna göra något åt det och utan att kunna kontrollera något över huvudtaget, jag kan inte bara stoppa om jag inte orkar mer eller om det gör för ont och det skrämmer mig. Dessutom med min sjukdom gör det inte saken lättare, jag vill kunna ha kontroll på det mesta. Sedan är jag såklart rädd för smärtan, det är väl antagligen alla som ska föda första gången eftersom man inte har en aning om hur det kommer bli. Och det sista jag kan komma på att jag är rädd för är att det ska lång tid, att förlossningen ska bli lång och jobbig, för jag känner att det skulle nog knäcka mitt psyke rätt mycket och med min ADD hade det varit ett helvete.

Fast jag vet att hur jag än gör så kan jag inte veta hur det blir och jag måste gå igenom det. Det bästa med det är ju att vår ängel kommer och jag äntligen får hålla honom/henne. Så det gör att jag blir lite mindre rädd i alla fall, för att det kommer sluta så vackert.

Rädslan för att något ska gå fel finns väl lite i bakgrunden, men den är inte stor och det känns som att allt kommer gå som det ska. Så jag fokuserar ingenting på att något kan gå fel, för i så fall får vi ta hand om det när det händer, nu vill jag bara se fram emot att vårt mirakel ska komma ut och att det ska gå lätt.

Lyckan att få älska.

Jag har alltid velat ha barn när jag är ung, dels för att jag vill kunna vara så aktiv och orka hänga med så mycket som möjligt. Fast också för att det har känts rätt för mig. Dock trodde jag aldrig att det skulle bli så att jag skulle ha barn så speciellt tidigt, hade trott att kanske mellan 27-30, vilket jag hade känt varit lite sent.

Då tycker jag det är så fantastiskt att kunna sitta här, 20 år gammal i min och min FÄSTMANS lägenhet med VÅR lilla ängel i magen. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli såhär bra, jag har alltid tvivlat på att jag skulle hitta den rätta för mig. Jag trodde att det kanske skulle dröja hur länge som helst, men det kom snabbare än vad jag hade kunnat ana.

Jag fann min stora kärlek och jag fick min önskan om att få barn tidigt uppfylld. Ärligt talat finns det nästan ingenting mer jag önskar mig. Han har fått mig att inse att jag hade fel om så mycket när det gäller mitt liv. Jag hade en så negativ syn på min framtid, ändå fick jag alltid jag ville ha och mycket mycket mer. Jag har till och med ändrat mig angående giftermål, jag har kommit på att jag vill gifta mig. Det finns ingen tvekan om att jag vill att han ska bli min man, hade det gått hade jag gift mig med honom i morgon.

Men det som är störst av allt är ändå att inom tre månader är jag mamma, jag har en egen liten människa som är min. Som jag ska ta hand om, uppfostra och älska flera miljoner gånger mer än vad jag redan gör. Mitt liv känns som en dröm, visst jag har en del saker som jag hade kunnat klara mig utan, till exempel mitt dumma handikapp! ADD:n gör inte livet lättare, men samtidigt hade jag inte varit den speciella människa jag idag är.

Så för att sammanfatta allt detta, även att 10 år av mitt liv var hemska, några av dom var ett rent helvete och att jag tvivlade på att jag hade rätt att vara lycklig, att jag skulle få familjen jag ville ha och allt det där. Så sitter jag här och har det jag alltid drömde om, jag är lycklig och jag kan ärligt talat säga att jag trodde ALDRIG att jag skulle få det såhär bra. Mitt liv har blivit så perfekt att det nästan är läskigt.

Linda Skugge.. vad ska jag tycka?

För några år sedan ÄLSKADE jag Linda Skugge, jag ville vara som henne och jag gillade allt hon skrev. Sedan en dag fick jag läsa om att hon blivit så otroligt ytlig och jag läste vad hon skrev och fattade vad den personen menade. Linda Skugge var inte längre den underbara människa jag hade växt upp med, hon hade blivit precis som alla andra.

Nu sitter jag och tittar på tvåan på En Samtal där dom pratar med Linda Skugge. Jag känner just nu att jag är lite tveksam över vad jag ska känna. Jag gillar det hon pratar om, det hon berättar om sitt liv. Jag känner att hon kanske har kommit tillbaka och är lika häftig som förr. Jag kollar på nätet och kollar texter som är publicerade det senaste året om henne så känns det som att jag läser det som hon var förr.

Så jag känner mig lite kluven när jag sista gången jag läste om henne blev så jävla förbannad över hur hon kunde bli den där ytliga bitchen hon hade blivit. Nu vet jag inte vad jag tycker längre, jag älskar den gamla Linda, den som skrev alla dom där fantastiska krönikorna. Jag tror att om hon fortsätter visa att hon kanske är den där häftiga personen fortfarande även att hon snart är 40, så kanske jag börjar älska henne igen.

Tiden susar förbi

Tycker det är läskigt vad tiden går fort. Nu har vi gått igenom halva April också, Mars bara susade förbi, det var nästa så att man inte han vänja sig vid att det var Mars. Snart står vi väl där och April är slut också. Det känns ju rätt skönt att tiden går fort så vår lilla ängel snart kommer, men det känns ändå som att jag inte kommer hinna med allt. Det är 13 veckor kvar till BF och med tanke på hur många veckor jag har gått och hur fort det har gått. Så känns det som att jag inte kommer hinna ha allt färdigt och hemma innan det är dags att komma ut. Jag vet att jag nog kommer få allt klart, men ändå känns det som att det börjar bli lite smått stressigt.

Vi har lite saker som vi måste köpa hem, små saker men vi får ju ta lite i taget. Vi ha bara halva spjälsängen här eftersom fästmannens pappa skulle fixa så att vi kunde få ihop den, saknade skruvar och sådant. Så vi hoppas att vi snart kan få hit sakerna och få ihop sängen så att det är klart, då behöver vi inte tänka på det. Jag kanske är lite konstig som känner mig stressad med 13 veckor kvar, men sedan ve man ju inte exakt hur mycket tid man har kvar och dessutom får jag jobbigare och jobbigare att röra mig för varje vecka och älsklingens armar blir inte direkt bättre så han kan ju inte hjälpa mig med så mycket. Så jag känner att jag vill ha det mesta klart innan vecka 35 så att jag kan ta det lugnt den sista tiden. Så det ger mig 8 veckor kvar att fixa det mesta på och det är verkligen inte mycket tid.

Nu ska jag sitta och fundera på lite små saker, kolla lite på vad man kanske inhandlar på Babyproffsen nästa helg och sedan blir det att ta det lugnt tills min underbara mamma och mormor kommer hit. Alltid lika trevligt när dom kommer och hälsar på och hjälper mig lite med saker här hemma. Älskar dom så otroligt mycket, älskar hela min familj såklart.

Ensam hemma.

Då har min kära fästman begett sig till Växjö rygginstitut för fyra dagar, första veckan. Är glad att han kommer hem på helgerna för tre hela veckor ifrån honom hade jag inte klarat av, men jag kände tårarna som smög lite redan när han klivit utanför dörren. Jag hatar ensamhet, så detta är extremt hemskt, vill att han ska vara hemma igen, eller i alla fall kunna pendla hem och sova bredvid mig varje natt.

Fast det ska bli kul att veta om han ser något skillnad på magen när han varit ifrån mig i fyra dagar, eftersom den växer varje dag och det syns rätt mycket skillnad mellan en vecka till en annan så tycker jag han borde se skillnad. Dessutom så är ju tanken på att måndagen efter dessa tre veckor ska vi få se vår lilla ängel igen, då ska vi på det andra ultraljudet och det känns så stort. Det kommer inte vara en liten böna längre utan jag kommer se en liten människa inuti mig. Jag längtar något otroligt mycket, det går inte beskriva. Finaste underbaraste skatt!

Begränsad matlagning för vegetarianer?

Många säger att man som vegetarian måste ha ett väldigt begränsat matförråd. Fast egentligen är det ju bara fantasin som sätter gränser. Jag som är vegetarian trodde det också när jag i början ändrade min kost, men under tiden har jag lärt mig att jag kan ta vilket recept jag vill som innehåller kött och byta ut köttet mot ett vegetariskt alternativ. Jag kan dock hålla med om att bo i en mindre stad inte är det roligast eftersom det inte finns så mycket att välja på, men det är då man måste använda fantasin eller som jag älskar att göra, läsa bloggar och få inspiration ifrån andra. Det finns vissa sidor på nätet där man kan beställa saker som inte finns där jag bor, men utbudet där är också begränsat. Jag vet att det finns ett ställe i Jönköping som säljer lite grejer som inte finns att hitta i lilla Eksjö, men problemet är att jag aldrig är i Jönköping. Dock skulle jag gärna vilja åka dit för att se om det finns något nytt att inhandla och testa, jag vet i alla fall att det finns lite vegetariska pålägg som jag vill testa.

Men tillbaka till det vi skrev om, när man bor på en liten ort med litet utbud blir det lätt att man gör samma mat hela tiden och det kan blir rätt trist. Så jag brukar sitta och kolla igenom bloggar och spara recept so jag vill testa, har över 150 olika recept sparade, men har inte testat många av dom.Men eftersom vi för ett tag sedan skaffade skrivare så har min älskade fästman sagt att jag ska få skriva ut alla recept, undan för undan, och spara i en pärm så att jag har det. Så då tänkte jag att man kunde skriva ut fem recept i taget och testa dom, det som är gott åker in i pärmen och det som är äckligt åker ner i soptunnan. Så jag känner att jag nog ska börja med det under tiden min älskling ligger på ryggkliniken, så har jag ju något roligt att hitta på under dom veckodagarna han är borta under tre veckor. Det blir 15 recept jag kan hinna testa, dock får det ju inte vara långa recept med massor av ingredienser, utan man måste ju kunna ha råd med det.

Det verkar inte som många läser min blogg, eftersom jag har bara en som följer mig på bloglovin' och en som följer mig på något annat sett. Så ibland känns det som att jag bara skriver rätt ut i ingenstans, så det hade nästan kunnat gå att skriva i word istället. Fast jag känner ändå att bloggen gör något för att jag ska få ur mig saker jag går och tänker på, dessutom skriver jag ju om min graviditet nu och det kan jag gå tillbaka och läsa om senare.

Om det råkar vara någon vegetarian eller vegan som läser min blogg, eller finner mitt inlägg. Så kan ni gärna tipsa om vegobloggar (även att jag redan verkar läsa alla som finns) och recept som ni tycker är goda och värda för mig att testa (utan linser, tack!). Ni som inte är vegetarianer eller veganer kan visserligen också tipsa om recept som jag kanske kan göra om, vore väldigt tacksam över lite hjälp i min matlagning så man får lite variation, speciellt när man har en liten i magen. Dessutom kanske jag hittar något nytt favorit recept som jag börjar laga ofta.

- 4,6 grader ute.

Det är minus grader ute och det ligger frost på allt, det är härlig soligt väder och luften är så härlig. Gick långpromenad med hunden i morse när det var - 7,5 och det var underbart skönt. Detta vädret gillar jag, nu fattas det bara lite lagom med snö och sedan skulle jag kunna gå en riktigt lång promenad med min hund och kamera och njuta av det vackra som glittrar när solen nuddar. Jag gillar när det är lite lagom kallt så att man känner hur skönt det är att andas den friska luften, låt detta vara kvar några dagar nu så jag får njuta.

Sörängens folkhögskola, ett skämt eller vad?!

I början när jag precis hade börjat skolan tyckte jag att skolan var väldigt bra och mysig. Fast ju mer tiden gick desto mer märkte jag att skolan var väldigt oseriös. Lektionerna är för mycket självstyrda, lärarna sitter vid sina bänkar och gör inte speciellt mycket, dom lämnar ett papper eller uppgift att arbeta med och sedan ska vi göra allt själv. När vi hade grupp arbete och jag arbetade med integration fick vi reda på hur bra det egentligen är, den andra gruppen som hade medeltiden och så vidare lyckades bli klara, medan vår grupp inte lyckades speciellt bra. Tydligen blev det inget mer med det, jag har ingen aning eftersom jag inte varit i skolan sedan dess. Jag tycker personligen att hela skolan sköts väldigt dåligt!

Dessutom tycker jag att rektorn är väldigt dålig. När jag var på ett möte med rektorn och kuratorn för att min frånvaro var dålig, så kränkte han mig så otroligt mycket och jag blev ärligt talat rädd för honom. Han sa att om jag inte förstod vad han sa till mig, så var jag dum i huvudet. Det konstiga är att han har papper på att jag har ADD och där står det att det tar längre tid för mig att ta in saker än för en vanlig människa, så det var ju väldigt snällt sagt av honom. Jag kände att han inte riktigt har koll på människor som går på hans skola, eller för den delen borde vara rektor på någon skola över huvudtaget. Han sa också att han inte har betalt att vara snäll mot mig så han kan låta lite taskig när han pratade med mig, hur jävla professionellt är det att säga så till en elev på en skola?  Jag personligen tycker att det är fel stil att göra av en rektor.

Igår ringde skolsystern och frågade mig om jag var i skolan för att hon behövde prata med mig. Vadå ha stenkoll på eleverna i skolan, hon hade ju kunnat leta upp min klass och se om jag var där. Liksom, ingen av lärarna verkar ha koll på vart eleverna är eller något annat över huvudtaget. Jag tycker att har man en skola, dessutom en folkhögskola som ska vara en andra eller tredje chans för oss som inte blivit färdiga eller för dom som vill studera något men inte vill gå högskola, borde inte skötas lite bättre då? Hur kan dom annars förvänta sig att eleverna ska lyckas och verkligen satsa allt på det när man måste gör allt själv och varenda uppgift man gör är självstyrd.

Jag som har ADD klarar inte av att ha koll på alla ämnen och sköta allt själv. Det tar stopp rätt fort och jag fastnar eller tappar orken och intresset för det jag jobbar med, det går helt enkelt inte. Så längst inne i mitt hjärta jublar jag över min lilla ängel i magen som gör att jag måste bli sjukskriven för att mitt bäcken inte klarar av att bära allt, även att jag inte gått så långt. Jag är så evigt tacksam till mitt lilla barn, för att jag slipper hoppa av skolan utan kan peka finger åt dom och deras dåliga system.

Nu vet jag att jag är väldigt hård och jag vet att det kan finnas någon som läser detta och trivs på skolan och inte tycker att den är dålig, då är jag glad för er skull, men detta är hur jag upplever skolan och dess uppbyggnad. Jag tycker Sörängens folkhögskola är en skit skola som borde byta rektor och få lite mer struktur.

Sedan har jag pratat med en klasskamrat från skolan, som förklarat för mig att dom nästan inte gör ett skit på lektionerna nu, sedan höstlovet verkar det som att skolan bara kollapsat, eller på ett ungefär. Dessutom är jag tydligen inte den som har sämst frånvaro, hur fan kan jag inte vara det eftersom jag är aldrig där. Jag väntar på mina papper som visar att jag är sjukskriven. Nu ska jag sluta skriva om detta för nu är jag tom och jag känner mig lättad att ha fått ut allt det här, så nu säger jag bara skönt att slippa dig, värdelösa skola!

Vi som blivit hjälpta då?

Kollar reprisen av Kvällsöppet på Tv4 play, där dom pratar om bland annat ADHD. Dom pratar mycket om det här att det blivit en massdiagnotisering och att medicinerna egentligen inte är bra och så vidare. Men vi som blivit hjälpta då, vi som fått det bättre? Det är över ett halvår sedan jag fick min diagnos på ADD och fick medicin, hade jag inte fått veta detta kanske jag hade haft det lika förjävligt som jag har haft det under min uppväxt. Tack vare att jag fick reda på detta och fick medicin så kan jag leva nästan normalt, jag kan klara skolan bättre och allt har blivit lättare. Varför nämner dom nästan aldrig detta när det gäller saker, utan dom drar oftast bara upp det negativa. Dom pratar om att medicinen inte är bra, i alla fall inte i längden. Fast utan min medicin skulle jag inte fungera normalt, då skulle jag komma tillbaka till det jobbiga som gjorde att jag hade det jobbigt med nästan obetydligt små saker. Så hur kan medicinen vara dålig om den faktiskt hjälper mig och många fler att ha en normal vardag?

Sedan är det som Caroline Giertz (från tv-serien det okända) säger om att få diagnosen utan att man har anat något innan, alla pusselbitar som far runt som ett yrväder kom på plats och allt kändes helt plötsligt så självklart. Allt föll på rätt plats och allt som jag undrat över sedan jag var liten, så långt tillbaka jag kan minnas, fick plötsligt ett svar. Jag förstod varför jag har varit som jag varit och varför jag är som jag är. Allt som jag förut inte förstått, blev glasklart. 


Så snackar dom om att dom kanske sätter diagnos lite för lätt, men hade dom varit strängare med, kanske jag aldrig hade fått min diagnos. Jag kanske aldrig hade fått chansen att leva ett relativt normalt liv. Varför ser ni inte oss som faktiskt fått hjälp? Varför väger det negativa alltid över det positiva?


Håller dessutom med den söta tjejen med rosaoranget hår. Processen igenom testerna är inte lätt, det tar lång tid och det är mycket tester man måste göra. Så om det skulle vara så lätt att ge ut en diagnos som dom säger, hade dom ju knappats använt den långa processen som finns nu. För ser dom redan efter ett test att det inte är i närheten av det ADHD eller ADD personer har, så avslutar dom ju undersökningen och testerna. Så jag tror knappast att det är så att dom ger ut diagnoser för lätt, utan det kan vara så enkelt att dom fått mer vetskap om det och att dom har möjlighet att hjälpa fler, vilket jag bara tycker är positivt.

Triggar upp vardagen

Har börjat samla på mig en hel del deckare, läste nyss på baksidan av en min älskling tog hem idag. Det riktigt kändes i magen efter jag hade läst, vill nästan börja läsa den med en gång och sedan läsa tills den är slut, men det finns en första bok och jag vill helst ha tag på den innan jag börjar med den jag nyss höll i min hand. Jag ska nog ta och läsa deckare nu när mörkret faller så tidigt och läsa det igenom hela den mörka tiden, kanske inte vågar gå ut ensam på kvällarna sedan. Fast jag lär i alla fall få det lite mer spännande i min vardag, kanske blir lite paranoid när jag börjat läsa massa läskiga saker. Eller så blir jag galen och grejer. I bästa fall får jag inspiration till mitt skrivande, jag skriver ju trots allt på en slags kriminalnovell eller liknande just nu. Beroende på hur lång eller kort den blir så är det ju antingen novell eller roman. Får se vad det blir av den, kanske försöker ge ut den om den blir så bra som min fästman tyckte början var, då kommer han nog tvinga mig att försöka få ut den. Nu ska jag leta reda på ettan av denna spännande läsning, sedan ska jag krypa ner i sängen med älsklingen och se något spännande.

Är lyckligast i världen, för idag har jag spenderat 15 månader av mitt liv med världens underbaraste fästman. Längtar tills den dagen du blir min man..

Förändring gånger två.

Det känns som jag upptäcker hela Eksjö på nytt. Nya glasögon och jag ser ALLT, detaljer som jag tidigare aldrig sett. Hela hösten har blivit vackrare och mysigare. Igår när jag var ute och gick med hunden på kvällen, såg jag till och med reflektionen från gatlyktorna i den blöta asfalten bättre. Jag såg långt bort på gatan helt klart, vilket jag inte gjort tidigare. I morse när jag gick en sväng med min hund i skogen såg jag allt mycket bättre, mycket vackrare. Det känns som otroligt mäktigt att se allt som med nya ögon, allt det gråa blir till och med lite finare. Det var mulet i morse, men jag såg ändå att lite blått kom igenom molnen. Det får mig att vilja le mer, jag har blivit lyckligare sedan jag fick nya glasögon. Känner mig som en helt ny människa.

Det där med vänskap!

Jag känner att jag behöver nya vänner, inte för att jag har ensam, utan för att jag saknar att ha någon att prata med om saker som är jobbigt. Jag vill ha någon som jag kan gå över till om jag inte har något att göra, som jag kan bjuda på fika eller ett glas vin. Jag saknar det jag hade när jag gick på högstadiet, då hade jag vänner som bodde i samma stad som mig. Som man bara kunde gå över till, som man kunde inga om man inte hade något annat för sig och dra ut på stan för att döda lite tid. Någon som tyckte om att gå långa promenader med mig och en kamera, fota allt och ingenting, fota varandra och fota oss. Jag saknar den typen av vänskap.

Jag har vänner som jag aldrig skulle byta bort eller vilja förlora, men alla har sitt eget liv på ett annat håll nu. Det är inte lika lätt att bara träffas för en fika, eller gå över till för att slå ihjäl lite tid eller glo på en film. Jag har ingen jag bara kan be träffa mig någonstans för att jag vill prata av mig, gå en promenad eller något sådant. Jag har vänner som kan komma till mig såklart, men det kräv planering och pengar för det. Jag saknar det där enkla med en vänskap, det där som kan göra den gråaste dag till vacker.

Mina vänner jag har är guld värda för mig, plus lite till. Fast det är inte samma som det brukade vara med dom, ingenting är detsamma, men vänskapen är vi har är den finaste av alla slag. Ni vet att ni alltid har en plats i mitt hjärta och att jag alltid finns där för er, jag finns endast ett telefonsamtal ifrån. Fast jag vill kunna finnas för någon bara en liten promenad ifrån, någon jag kan krama och trösta när det behövs, någon som jag kan ge lite mer. Jag vill kunna ringa någon och fråga om personen vill se en film med mig, gå ut och fotografera och utforska staden igenom en lins, som vill flumma framför kameran och få mig att skratta och vara lite galen ibland. Någon som kan ta bilder på mig, som inte är rädd för att vara sig själv med mig och som bara finns en liten promenad ifrån mig.

Problemet är att det verkar som jag har glömt hur man gör, hur man ska få vänner. När man gick i högstadiet och gymnasiet var det lite lättare, man hade alltid någon i klassen som pratade med en och som ville lära känna mig. Nu när jag går på folkhögskola är det mer att dom som bor på skolan får en gemenskap och lär känna varandra. Jag som pendlar kommer inte riktigt in i deras kamratskap. Jag kommer lite innan lektionen börjar, äter inte lunch där och jag åker med bussen som går efter att jag slutat. Dom ses hela dagarna och har lättare att lära känna varandra, dom har mer tid.

Jag har testat att försöka lära känna människor i närheten av mig, via internet. Men det fungerar inte heller. Dom flesta slutar skriva efter ett tag, eller så blir det bara tråkigt. Förr kunde jag hitta folk på internet som ville lära känna mig, men inte längre. Jag förstår inte hur jag ska göra, jag vet att jag inte ska tänka på det så mycket, men det är inte lätt. Vänner kommer när dom kommer, det vet jag. Fast jag känner inte för att vänta, jag vill försöka ta första steget, jag vill våga lite mer. Hur gör man om man är blyg och vill bli mer framåt? Jag försöker, jag vill, men när jag öppnar munnen kommer det inget, så jag sitter bara och ler och hoppas att någon annan ska börja prata med mig. Vart tog det lätta med att hitta vänner vägen?

Älskade syster.

Du är min vackraste pusselbit och utan dig är jag ingenting, verkligen ingenting! Jag trodde aldrig att jag skulle släppa in någon så mycket i mitt liv som jag har släppt in dig. Du är min syster, min grönglittriga älva (remember?), min prinsessa och min bästa vän. Jag älskar dig till tusen och vi klarar allt tillsammans. Jag har redan vandrat den vägen du gör nu och jag ska försöka vara så "storasystrig" som möjligt, när jag är hos dig kan inget ont ske. Jag ska lära dig att klara situationer utan mig också.

Skriven för några år sedan, lite ändrad, men så sann.

Fack och kategorier!

När man ser en människa ute  på stan så börjar man i hjärnan att dela upp personen i kategorier, beroende på hur människan beter sig och ser ut, kan den hamna i två olika fack. Sedan har vi ju vem personen håller i handen eller pussas med så läggs det till ytterligare i ett fack. Alla människor har olika kategorier på sig, man läggs i fack beroende på olika faktorer i ens liv. 

Men varför existerar detta, är det för att vi lättare ska kunna hitta folk som är lika oss, eller är det för att vi inte riktigt kan låta en människa bara vara en enda sak, sig själv? Måste en människa vara kategorier för att samhället ska fungera, om vi slutade använda alla kategorier, alla fack, skulle allt bara rasa då? Skulle vårat sociala liv får sig en sådan snurr att vi fick börja om från ruta ett? Jag tror knappast det, jag tror allt skulle vara lite bättre. För att blir indelad i ett fack, är samma sak som att få ett rykte efter sig. Det är kanske inte så lätt att bli av med det eller få folk att inte se en människa för kategorierna utan det som finns under allt det. 

Jag kan erkänna att jag också delar in folk i kategorier när jag ser dom, men det är inte alltid jag gör det. För oftast försöker jag få en annan bild av en människa, än det vi lärt oss att göra. Jag försöker se människan neutralt, låta människan själv ge mig en uppfattning om vad hen har att komma med. Det kanske inte är det lättaste om man är van att dela in alla i fack, men om man försöker någon gång ibland så kan man märka att det öppnar en helt ny dörr.

Min inre kvinna.

Jag läste nyss detta inlägg av One-way Communication och det handlade om detta med att plocka fram sin kvinnlighet igenom att göra olika saker. Jag gör vissa av dessa saker ibland, men inte för att plocka fram min kvinnlighet och behaga alla män, citerar lejonhuvud:

"Tjejer! Har ni hittat kvinnan inom er? Visa era feminina sidor, var healthy, träna, gör ansiktsmasker, ta hand om din hy, använd armband och nagellack, örhängen och parfym. Sätt på dig ett par high heels, ta en lång dusch och skaka rumpan till musiken om du känner för det. Var stolt över att du är kvinna"

Jag brukar göra rätt mycket av detta för att jag vill, för att jag känner för det. Inget gör jag för att framhäva min kvinnlighet, sedan att det per automatik gör det är en helt annan sak. Jag tycker om att ha smycken på mig, att ibland sminka mig, ha gå i högklackade skor och skaka på rumpan när jag dansar, men jag gör allt det för att jag tycker om det och inte för någon annan. Jag klär mig som jag känner för dagen, sminkar mig om jag har tid och ork. Jag går i högklackade skor om det passar till det jag har på mig eller om jag ska på något speciellt. Armband och halsband har jag alltid på mig, ibland kanske jag tar på mig lite extra för att jag känner för det och ibland har jag ringar på mig också. Fast att framhäva min kvinnlighet för att behaga andra eller för att visa att jag är kvinna, det skiter jag i. Jag är kvinna och jag hoppas att folk som ser mig ute eller på bild förstår det, jag tänker inte anstränga mig mer för att min kvinnlighet ska bli extrem. Jag är mig själv, jag är kvinna och jag gör vad jag känner för. Det räcker för mig!

En andra chans.

Jag lever med inställningen att alla rätt att få en andra chans när det gäller saker och ting, speciellt när det gäller att komma en annan människa nära eller lära känna en annan person. Tack vare min blogg har både jag fått en andra chans från en människa och hon fått en andra chans tillbaka ifrån mig. Första gången vi fick kontakt var det för att tjafsa, för hon hade varit på en pojkvän till mig, när jag tillsammans med honom. Så jag kollade upp henne på en sida på nätet och så började massor med tjafs, jag var äcklig förbannad på henne och det tycker jag att jag hade rätt vara. Hon var sur på mig för något och det blev en hel del skit där. Min dåvarande pojkvän var lika skyldig, det vet jag och hade jag kunnat göra om det idag hade han fått all skit istället för henne. Visst, hon hade kunnat säga nej och så, men jag anser att det var han som gjorde mest fel. Jag tror jag hade varit sur på henne om det varit idag med, men jag hade nog inte gett henne fullt så mycket skit som hon fick.

Nu var det i alla fall så att hon häromdagen skrev till mig på den sidan igen, efter kanske 1½ år och förklarar att hon läst min blogg och mitt inlägg om hur det är att känna sig ensam och att inte våga ta första steget och prata med någon. Så hon skrev till mig för att visa att hon finns där och typ bara säga Hej, vilket gjorde mig väldigt glad. Hon skrev om det som hade hänt tidigare och jag sa att jag självklart inte hade något emot henne nu, jag har lagt allt det där bakom mig och hon verkar faktiskt vara en otroligt härlig människa, så klart att hon ska få en chans till att kanske komma in i mitt liv på ett bättre sätt, än som flickan som var på min pojkvän..

Sedan är det angående samma inlägg som hon hittade, så det jag skrev har inget att göra med mina vänner som faktiskt finns där och ställer upp för mig, utan det var till dom som säger att dom vill hålla kontakten eller försöka förbättra kontakten men som sedan inte ens svarar när man själv försöker med alla medel att hålla kontakten och höras regelbundet. Det var dom jag ville få att reagera, men det verkade inte fungera. Så jag valde att radera dom ur mitt liv för tillfället och sedan se vad som händer, vill dom ha mig som vän får dom helt enkelt bevisa att dom är värda min tid och min kärlek. Angående nya vänner och att lära känna människor i skolan så låter jag det komma om det nu vill. Jag känner att jag orkar inte lägga ner mer energi på att leta efter vänner på nätet eller försöka få dom i klassen att se mig mer, jag tänker helt enkelt låta livet gå vidare och kommer det någon som vill vara en del av mitt liv, så gör det väl det och då är jag beredd att kämpa för att det ska bli en bra vänskap och att det förhoppningsvis är något som varar länge.

Du som hade allt att säga säger ingenting..

Ibland förstår jag inte varför jag bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig. Varför ska jag egentligen bry mig om folk skriver till mig på Facebook eller inte, eller om en person från förr inte svarar på mina sms? Hur kan detta vara så viktigt, hur kan det ha gått så långt att vad som händer eller inte händer på våra internet sidor plötsligt är något av det viktigaste som finns. Förr var det mer om människor i ens närhet, som man träffade varje dag eller minst en gång i veckan som var det viktiga, det sociala livet utanför väggarna man lever, utanför trygghetens lilla källa. Nu handlar det mesta om internet, reklamer tar upp det varje dag, man hör det i skolan och till och med av lärarna.

Jag har alltid haft det lättare att få vänner via nätet än i det verkliga livet. Fast inget av det fungerar längre, jag känner mig osynlig på internet också. Jag skrev igår på min Facebook att jag funderar på att ta bort allt mitt från internet, till och med bloggen och på 14 timmar fick jag inte en enda kommentar, vilket får mig att inse att inte en jävel bryr sig om det. Det är då man börjar känna hur lite vänner man har, hur ensam man egentligen är. Det kvittar om jag anstränger mig eller inte, det kvittar om jag verkligen tänker efter vad jag ska ha på mig när jag går utanför dörren och beger mig skolan eller vart som helst. Jag känner mig ändå lika jävla osynlig och känner mig som flickan ingen vill lära känna. Jag vågar inte ta första steget, så enkelt är det och har alltid varit. Hur mycket jag än försöker så känns det omöjligt, ingen annan försöker pratar med mig heller. Så jag går till skolan, gör det jag ska och sedan åker hem. Jag kämpar på för betygen.

Fast det är svårt när det känns som man bara är en skugga som glider omkring, man känner sig som personen dom ser och kanske hälsar på, men som ingen vill prata med. Dom kanske inte vet vad dom ska säga, men hade dom bara sagt hej och kanske frågat hur det är eller något så kanske det hade varit lättare för mig. Dom vet kanske inte att jag har det svårt, men dom borde ju ha märkt att jag är den tysta och blyga tjejen vi det här laget. Jag kanske innerst inne vet varför jag bryr mig så mycket om vad folk tänker och tycker, jag kanske gör allt för att jag vill synas mer. Men hur många gånger ska jag orka innan jag ger upp? Ska jag ta till metoden jag alltid haft i skolan? Jag kanske bara ska acceptera att jag är ensam och bara låta det vara och vara mig själv och försöka att inte bry mig om vad alla andra tänker och tycker om mig. Men det är inte lätt!

För att du gör hösten vacker.

När jag går ute och det är höst, så älskar jag att få sparka bland löven eller bara beundra alla vackra färger. Det är rätt jobbigt, eftersom tankarna på dig hela tiden kommer upp. Du var den som alltid gjorde min höst vackrare, det var du som visade mig att hösten kunde bara mer än bara deppiga tankar och gråa regniga dagar. Du drog alltid med mig ut, du var den som alltid ville göra saker och hitta på saker, inte bara sitta inne. Helst skulle kameran med, vi skulle fota så mycket det bara gick och vi skulle busa. När jag kollar på höstlöven som dalar ner från träden och höstmörkret som lägger sig över alla löven på marken, så kan det inte annat än göra ont när jag vet att du inte får se det igen.

Jag får minnen som flimrar förbi i mitt huvud, på oss och allt vi brukade göra. Hur galna vi var jämt, hur du höll en cigarett när du alltid frågade mig om du fick smaka, du höll alltid på ett speciellt sätt och det var rätt gullig. Jag minns dom gångerna vi var Hultsfred tillsammans och även att allt verkade svart just då så levde vi för dom stunderna vi hade tillsammans. Jag minns festerna vi var på tillsammans, det var alltid dom bästa av alla. Du och jag var något extra, du var den som visste allt om mig och visste exakt hur jag var utan att döma, utan att se ner på mig. Du älskade mig precis för den jag var och jag älskade dig för den du var, även med alla brister.

Jag sparkar bland löven varje gång jag går ut, och då tänker jag på dig, låtsas att du går där bredvid mig och sparkar i samma lövhög. Jag lyssnar på låtar som påminner mig om dig och låter tårarna sakta rinna ner på min kind, i det mysiga höstmörkret där ingen ser. Jag blundar och låtsas att du går där bredvid mig och att du alltid kommer göra det, även att jag kanske inte ser dig. Det ger mig en slags trygghet och ibland känns det som att det stärker mig, det får mig att orka med. Känslan av att veta att du kanske ibland tittar till mig, ser om jag har det bra får mig att känna lite trygghet. Jag kommer alltid bära med dig i mitt hjärta och jag kommer alltid ha bilder och filmer på oss, på dig.

Hösten kanske verkar lite svårare just i år, den kommer alltid vara min favorit årstid, men även den årstid jag hatar mest. Den kommer alltid påminna mig om dig, och den kommer alltid vara lite vackrare tack vare dig, för att du gjorde den vackrare, du lös upp den och du kommer alltid göra det även att du inte finns kvar hos mig. Jag kommer kolla på löven som faller, sparka i dom som ligger på marken och låta mörker dölja min stilla tårar, för att jag vet att du kanske ibland vandrar bredvid mig fast i en parallell värld.