21 månader!

20 månader med älsklingen<3
1år och 8 månader!!

Lyckan att få älska.

Jag har alltid velat ha barn när jag är ung, dels för att jag vill kunna vara så aktiv och orka hänga med så mycket som möjligt. Fast också för att det har känts rätt för mig. Dock trodde jag aldrig att det skulle bli så att jag skulle ha barn så speciellt tidigt, hade trott att kanske mellan 27-30, vilket jag hade känt varit lite sent.

Då tycker jag det är så fantastiskt att kunna sitta här, 20 år gammal i min och min FÄSTMANS lägenhet med VÅR lilla ängel i magen. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle bli såhär bra, jag har alltid tvivlat på att jag skulle hitta den rätta för mig. Jag trodde att det kanske skulle dröja hur länge som helst, men det kom snabbare än vad jag hade kunnat ana.

Jag fann min stora kärlek och jag fick min önskan om att få barn tidigt uppfylld. Ärligt talat finns det nästan ingenting mer jag önskar mig. Han har fått mig att inse att jag hade fel om så mycket när det gäller mitt liv. Jag hade en så negativ syn på min framtid, ändå fick jag alltid jag ville ha och mycket mycket mer. Jag har till och med ändrat mig angående giftermål, jag har kommit på att jag vill gifta mig. Det finns ingen tvekan om att jag vill att han ska bli min man, hade det gått hade jag gift mig med honom i morgon.

Men det som är störst av allt är ändå att inom tre månader är jag mamma, jag har en egen liten människa som är min. Som jag ska ta hand om, uppfostra och älska flera miljoner gånger mer än vad jag redan gör. Mitt liv känns som en dröm, visst jag har en del saker som jag hade kunnat klara mig utan, till exempel mitt dumma handikapp! ADD:n gör inte livet lättare, men samtidigt hade jag inte varit den speciella människa jag idag är.

Så för att sammanfatta allt detta, även att 10 år av mitt liv var hemska, några av dom var ett rent helvete och att jag tvivlade på att jag hade rätt att vara lycklig, att jag skulle få familjen jag ville ha och allt det där. Så sitter jag här och har det jag alltid drömde om, jag är lycklig och jag kan ärligt talat säga att jag trodde ALDRIG att jag skulle få det såhär bra. Mitt liv har blivit så perfekt att det nästan är läskigt.

Du är så efterlängtad, ängel.

Älsklingen var så gullig idag, han pekade på min mage och gjorde massor med ljud och sedan "plopp". Han börjar bli som mig känna att det är lite för långt kvar tills vår ängel beräknas komma ut. Vi vill ha vår lilla skatt här nu, h*n får gärna komma vilken dag som helst, fast vi vet att det lär dröja runt 13 veckor. Fast jag tycker ändå det är gulligt att även han verkligen vill att den ska komma ut, att vi ska få se vad det är vi får och hålla i vårt mirakel. Älskade älskade underbara sambo och fästman, du är så otroligt söt när du gör så.

Dessutom måste jag bara säga att det är han är världens sötaste när han ska prata med magen, vet att jag kollar och rodnar som bara den för att han känner sig fånig som ligger och pratar mot min mage. Men jag har förklarat att det är normalt och att bebisen fortare kommer att känna igen hans röst i så fall. Men ändå, han rodnar och tycker det är jätte pinsamt. Min vackra älskling.

Länkbyte?

Nu vet jag inte om det är så många som läser min blogg, men verkar som det i alla fall tittar in några stycken varje dag. Så om ni vill att jag ska länka er i detta inlägg så att fler kanske hittar till er blogg, så kan ni kommentera på detta inlägget och sedan länka till min blogg.

Maria - skriver underbart om småsaker och hennes fina familj. Hon inspirerar mig mycket.

Tiden bara rusar iväg.

Idag har jag och älsklingen varit tillsammans i 19 månader, alltså 1 år och 7 månader. Känns som mycket längre tid som han har varit min och endast min. Fast ändå tycker jag att det var nyss som vi träffades. Det enda jag i alla fall kan säga är att jag älskar min fästman, sambo och blivande pappa till vårt barn mer än något annat i hela världen (än så länge är han ensam om att bli älskad så mycket av mig, sedan får han dela med sig lite till den lilla skrutten)!!

Vimmerby nästa.

Idag bär det av hem till min kära familj i Vimmerby igen. Ska vara där tills Fredag och så när vi åker hem hämtar vi upp min älskling på stationen här i Eksjö.

Nu har jag gått in i vecka 18 och jag känner hur bebisen sparkar och ibland kan det kännas utåt. På måndag är det äntligen dags för ultraljudet nummer 2 och jag längtar så att jag blir galen. Vill se vår lilla ängel, vårt mirakel och lilla kärleksbarn. Vi ska inte ta reda på vad det blir för kön, det vill vi inte veta förens vår älskling kommer, det känns roligare att det blir en överraskning och det är roligt att köpa neutrala kläder och saker, så att det inte blir så inriktat på ett kön, tycker sådant kan bli väldigt tråkigt. Så tiden tickar på och även om jag tycker att det är en evighet tills vår lilla kommer, så känner jag nu att tiden går ändå rätt snabbt, jag har ju snart gått halva tiden, liksom hallå, hur fort har det inte gått.

Nu ska jag se klart på andra avsnittet av Född att vara annorlunda och sedan ska jag packa färdigt och vänta på att min kära familj ska komma och hämta mig.

Ett litet liv, ett mirakel.

Det är så underbart att känna vår lilla ängel röra sig där inne och det börjar bli bättre, för både jag och älsklingen tror att vi har känt bebisen. Det är endast små rörelser så att man nästan tror att man inbillar sig och ibland blir man lite osäker, men när båda två känner det på samma ställe och vi har känt någon liten rörelse flera gånger på olika ställen av magen så blir man lite mer säker. Det känns så underbart att han börjar kunna ta del av allt som händer och jag längtar verkligen tills han kan känna bebisen sparka riktigt ordentligt.

Det börjar närma sig nästa ultraljud, och man känner bara att man vill att dagarna ska rusa iväg som dom faktiskt redan gör, men lite fortare kan det faktiskt gå. Fast när vi väl är där vill jag att tiden ska gå långsamt, för jag kommer njuta av varje liten sekund som jag får se vår ängel, vårt lilla mirakel. Jag längtar verkligen otroligt mycket tills jag får hålla vår lilla ängel.

Dessutom händer det en annan underbar sak samma dag, jag och älsklingen ska på ett gemensamt möte på Soc, så att jag äntligen kan bli skriven här med min älskling och vi kan få mer pengar att leva på varje månad. Det känns så underbart att få bo ihop med min älskling och att vi kommer stå som sambo på papper, jag kommer att få samma adress som min underbara fästman. Det kan verkligen inte bli bättre, detta året är verkligen så jävla bra.

Hur jag fann min äkta hälft.

Har fått en förfrågan från en läsare att hon ville veta hur jag och Christer träffades och hur det ser ut med reaktioner om vår åldersskillnad, 16år mellan oss, så jag tänkte att jag ska skriva ner vår fina historia i ett inlägg.

Det var Juli sommaren 2010 som jag fick kontakt med min stora kärlek, min andra halva och jag är så lycklig att jag träffade honom.

Det började som så att jag förr hade kontakt med en hel del av mina ex, såg det nämligen inte som något problem eftersom jag var rätt god vän med många av dom. Så jag satt och skrev med en av dom på msn, tänker inte nämna namn här, och han hade en vän på besök vid namn Christer. Tydligen så visade mitt ex en bild eller något, för Christer fick i alla fall se mig och tyckte att jag var väldigt söt. Helt plötsligt så addar någon mig på msn och jag vet inte vem det är, men accepterar ändå, det visar sig vara Christer. Så mitt ex hade alltså gett ut min msn till Christer utan att fråga mig, vilket jag blev lite små sur över.

Fast jag fortsatte att skriva med Christer på msn och ställde frågor för jag ville ju veta vem det var jag skrev med och sedan ville jag veta varför han hade addat mig och jag fick det enkla svaret att han hade sett en bild på mig på mitt ex dator och tyckt att jag var söt. Så vi skrev en hel del innan jag frågade hur gammal han var, han svarade att han var 34 och jag fick en rätt stor chock. Jag hade sett en bild på honom och trott att han var 27, så jag blev lite fundersam. Fast jag tänkte att det kan väl inte skada att skriva lite mer, han var ju trotts allt trevlig och var rolig att skriva med. Så vi fortsatte skriva några dagar innan vi kände att vi ville prata i telefon.

Jag minns inte det första jag tänkte när vi pratade men jag vet att jag fortfarande tycker om hans röst och att han låter mycket yngre än vad han är. Så vi fortsatte att prata i telefon och det var ovanligt enkelt att prata med honom. Han kunde lista ut saker jag skulle säga innan jag ens sa dom, han avslutade mina meningar och jag hans, vilket vi fortfarande gör. Han kunde gissa saker om mig utan att jag ens hade nämnt något av det och jag kan inget annat än säga att jag föll för honom rätt fort, men jag hade hela tiden hans ålder i huvudet, han var ju rätt mycket äldre än mig. Fast trots det så bestämde vi att vi skulle ses, jag skulle åka till honom. Jag skulle till Öland med min familj så det skulle dröja två veckor innan jag kunde åka och under den tiden höll vi kontakt dagligen, jag tror till och med att det var flera gånger per dag.

Jag fick veta massor om honom och han om mig, en sak till om honom som gjorde mig lite osäker var det faktum att han hade en son, som var 11, alltså 6 år yngre än mig. Det kändes jätte konstigt och gjorde mig lite mer avvaktande, men jag var ju kär i honom. Åldern hade jag börjat känna att den inte spelade någon roll, men att han hade en son som endast var 6 år yngre än mig, det var lite svårt att få in. Hur som så kände jag att jag ville ge honom en chans, jag ville åka dit och se om det kunde bli något eller inte, jag hade ju i alla fall inte nobbat honom för varken åldern eller det faktum att han hade en son om jag hade varit där, utan då hade det varit för att det inte kändes helt rätt när vi träffades i verkligheten.

Så det drog ihop sig tills den dagen jag skulle åka och jag hade inte berättat för mina föräldrar om Christer. Så tre dagar innan det var planerat att jag skulle åka, kände jag att jag måste berätta. Så jag satt med mamma i köket strax innan min och min systers fest skulle börja, mamma hade druckit lite och satt och rensade svamp och jag kände att det var bästa tillfället att berätta det. Så jag sa till henne att jag träffat en kille som jag tyckte om och hon ställde som vanligt frågor och jag svarade. Jag berättade att han var 34 och att han hade en son på 11, och hon reagerade inte alls som jag trodde hon skulle göra. Jag trodde hon skulle bli arg på mig, säga att han var för gammal och tycka att jag inte var klok som trodde att det skulle fungera, men hon var helt lugn. Jag berättade att jag tänkte åka till honom och det var inga problem.

På festen skickade han massor med mess och ringde mycket, jag ville såklart umgås med mina vänner och ha det roligt när dom ändå var där. Så vi tjafsade lite för han tyckte att jag kunde svara någon gång ibland i alla fall, men jag sa att jag ville umgås med mina vänner. Han blev jätte sur och när det började bli sent kände jag mig jätte dum och ringde upp honom och bad om ursäkt och sa att jag inte ville förlora honom, jag ville att det som hade börjat spira mellan oss skulle få en chans, kanske en ordentligt start och inte bara någon liten flört. Så jag fixade allt mellan oss, så att det inte skulle gå i kras innan det ens hade börjat på riktigt. Detta var fredagskvällen den 30:de Juli 2010, jag skulle åka till honom på måndagen den 2:a Augusti.

Så på söndagen kom en vän till mig för att sova över, vi hade inte träffats på ett tag och det skulle blir roligt att träffa henne igen. Så när hon var hos mig pratade vi massor och Christer och hon tyckte inte heller illa om den åldersskillnad som fanns mellan oss och det gjorde mig glad, för det gjorde det hela lättare. Jag trodde alla runt omkring skulle reagera negativt på att han var så mycket äldre än mig. Dagen kom då jag skulle resa till honom, jag var jätte nervös men jag vill inte dra mig ur.

Så jag satte mig på bussen från Vimmerby till Mariannelund, där jag fick stå ett tag och vänta på tåget till Eksjö. Ju närmare Eksjö jag kom, desto mer osäker blev jag på att det skulle vara rätt, men jag kunde inte vända. När jag klev av tåget och såg honom pirrade det till i magen, som det fortfarande gör när jag varit ifrån honom någon natt och kommer hem till honom igen. Jag gick fram emot honom och gav honom en kram, mer vågade jag inte och sedan började vi gå mot honom. Jag var så nervös att jag gick mest och kollade ner i marken och babblade på som bara den.

Jag minns inte alla detaljer av träffen, men jag minns att det inte kändes helt rätt den dagen. Vi tittade på film och fixade mat och umgicks. Jag somnade konstigt nog fort, brukar ha svårt att sova borta, men jag kände mig antagligen trygg där. Jag skulle bara vara hos honom en natt och sedan åka hem, så jag kände på morgonen när jag vaknade att det hade gått åt helvete och jag mådde dåligt över det, men tisdagen den 3:de Augusti blev bättre och jag föll för honom igen och kände att jag ville mer och det var den dagen han blev min. Det slutade med att jag stannade hos honom i tre veckor och vi hade det underbart, jag vill inte åka hem men skolan skulle börja. Fast skolan gick inte så bra sedan och jag hoppade av för att jag ville vara med honom så mycket som möjligt och tyckte det var jobbigt att vara ifrån honom. Nu "bor" jag hos honom och har gjort det i lite över ett år, inte på papper men det ska vi börja fixa den 20:de denna månad.

Så från att nästan han gått åt helvete har vi varit tillsammans i 1år och 6månader, jag har flyttat till honom och vi väntar barn. Så även att det kanske inte kände som ett säkert kort från början, så visade sig att det skulle vara det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag har funnit min andra hälft och den mannen som jag håller på att bilda familj med.

BIG kärlek!

18 månader med min underbara prins.

Kärlek på hög nivå, älskling!

1 år som förlovade!

Äkta kärlek, jag fann dig.

1 år.. Jag kan inte fatta att det gått ett år.. Jag känner fortfarande alla underbara känslor, det pirrar fortfarande i min mage när jag pussas med honom och när han rör vid mig så får jag gåshud, det är helt magiskt. 

Jag förstår inte att man efter så lång tid kan känna allt det där, fortfarande känna sig nyförälskad och vilja vara när personen hela tiden. Vi har spenderat nästan varje dag med varandra under detta året, vi har umgåtts så pass mycket att vi borde ha tröttnat på varandra, men varje sekund ifrån dig är ren plåga. När jag åker hem, om det så bara är över dagen känns det hemskt, det gör ont i hjärtat att vara ifrån dig, älskling. Jag har spenderat ett helt år med dig, jag älskar dig bara mer och mer för varje sekund. Jag vill aldrig förlora dig, du är den rätta för mig och jag känner det ända ner i skelettet, ända ner i mina celler. Du är den jag vill leva resten av mitt liv med och göra allt underbart med.

När jag är nära dig känns det som att ingenting här i världen kan skada mig, ingenting kan en snudda vid mig. Du är min trygghet och jag känner mig stark och älskad i din närhet. Du är mer än jag någonsin hade kunnat drömma om, du är så mycket mer än jag trodde jag var värd. Fast nu inser jag att ett liv utan dig, det är inget liv. Du har fått mig att inse att jag verkligen är värd allt du ger mig, jag är värd att blir älskad och jag är värd att må bra. Du har fått mig att våga hoppas på att jag klarar allt, för det gör jag när jag är med dig. Christer Mikael Kapstad, min älskade fästman, min andra halva, jag älskar dig mer än ord eller bilder någonsin kommer kunna förklara!