Begränsad matlagning för vegetarianer?

Många säger att man som vegetarian måste ha ett väldigt begränsat matförråd. Fast egentligen är det ju bara fantasin som sätter gränser. Jag som är vegetarian trodde det också när jag i början ändrade min kost, men under tiden har jag lärt mig att jag kan ta vilket recept jag vill som innehåller kött och byta ut köttet mot ett vegetariskt alternativ. Jag kan dock hålla med om att bo i en mindre stad inte är det roligast eftersom det inte finns så mycket att välja på, men det är då man måste använda fantasin eller som jag älskar att göra, läsa bloggar och få inspiration ifrån andra. Det finns vissa sidor på nätet där man kan beställa saker som inte finns där jag bor, men utbudet där är också begränsat. Jag vet att det finns ett ställe i Jönköping som säljer lite grejer som inte finns att hitta i lilla Eksjö, men problemet är att jag aldrig är i Jönköping. Dock skulle jag gärna vilja åka dit för att se om det finns något nytt att inhandla och testa, jag vet i alla fall att det finns lite vegetariska pålägg som jag vill testa.

Men tillbaka till det vi skrev om, när man bor på en liten ort med litet utbud blir det lätt att man gör samma mat hela tiden och det kan blir rätt trist. Så jag brukar sitta och kolla igenom bloggar och spara recept so jag vill testa, har över 150 olika recept sparade, men har inte testat många av dom.Men eftersom vi för ett tag sedan skaffade skrivare så har min älskade fästman sagt att jag ska få skriva ut alla recept, undan för undan, och spara i en pärm så att jag har det. Så då tänkte jag att man kunde skriva ut fem recept i taget och testa dom, det som är gott åker in i pärmen och det som är äckligt åker ner i soptunnan. Så jag känner att jag nog ska börja med det under tiden min älskling ligger på ryggkliniken, så har jag ju något roligt att hitta på under dom veckodagarna han är borta under tre veckor. Det blir 15 recept jag kan hinna testa, dock får det ju inte vara långa recept med massor av ingredienser, utan man måste ju kunna ha råd med det.

Det verkar inte som många läser min blogg, eftersom jag har bara en som följer mig på bloglovin' och en som följer mig på något annat sett. Så ibland känns det som att jag bara skriver rätt ut i ingenstans, så det hade nästan kunnat gå att skriva i word istället. Fast jag känner ändå att bloggen gör något för att jag ska få ur mig saker jag går och tänker på, dessutom skriver jag ju om min graviditet nu och det kan jag gå tillbaka och läsa om senare.

Om det råkar vara någon vegetarian eller vegan som läser min blogg, eller finner mitt inlägg. Så kan ni gärna tipsa om vegobloggar (även att jag redan verkar läsa alla som finns) och recept som ni tycker är goda och värda för mig att testa (utan linser, tack!). Ni som inte är vegetarianer eller veganer kan visserligen också tipsa om recept som jag kanske kan göra om, vore väldigt tacksam över lite hjälp i min matlagning så man får lite variation, speciellt när man har en liten i magen. Dessutom kanske jag hittar något nytt favorit recept som jag börjar laga ofta.

Respekt för din tuffhet? Skulle inte tro det!

Hur ofta hör du killar skrika snälla ord i korridorerna? Inte ofta, eller hur. Det är för att killar en tendens att verka tuffa inför alla andra. Men hur tufft är det egentligen att skrika fula ord till allt och alla.

När du går igenom korridorerna i skolan, hör du minst en gång om dagen, en kille som skriker något fult ord av någon form. Killar försöker få folks uppmärksamhet och respekt, men får man verkligen så mycket respekt av att göra dessa saker. Får man respekt igenom att bete sig som en idiot, en person som klankar ner på alla andra.

Jag ger ingen uppmärksamhet till personer som är taskiga mot andra eller som skriker för att andra ska se, för att andra ska märka en. Dessa människor får ingen respekt från mig. Jag tycker bara dom är barnsliga.

Jag tycker killar ska visa mer ömhet och inte vara så jävla hårda och tuffa. Det är inte tufft att klanka ner på en annan människa, det är tufft att bry sig om och värna om andra och ta hand om dom man verkligen bryr sig om. Istället för att skrika hora, säg att personen ser bra ut idag eller skrik sötnos, polarn eller något annat som kan göra din vän eller flickan du är intresserad av glad istället.

Hur många finns det inte som mobbar också, för att verka större och tuffare än alla andra. Vad är det för tufft med att få en annan människa att må dåligt? Det är inte ens en liten gnutta tufft i det. Det är bara elakt och egoistiskt. Du gör en annan människas liv till ett helvete, för att du ska få respekt i killgänget eller tjejgänget du tillhör. Du trycker ner någons självförtroende och får en person att hata sitt liv, du kanske till och med är orsaken till att någon tar sitt liv. Lämnar denna jorden för att du skulle vinna respekt.

Respekt för att göra någon annan illa är sjukt, det är den sortens respekt som är ful, äcklig och otroligt onödig. Jag skulle aldrig vilja vara orsaken till att någon annan far illa, att någon annan lämnar jorden alldeles för tidigt.

Jag har varit mobbad, jag har varit den personen som varit utsatt för personer som vill vinna den dåliga respekten, den dåliga tuffheten. Jag har försökt att ta mitt liv för att slippa andras elaka ord, blickar och knuffar. Detta är mitt sätt att säga "fuck you" till dom som mobbade mig, till dom som mobbar andra.

Jag ger all in respekt och all min uppmärksamhet till er som vågar vara snälla istället för att spela ett tuffhet eller respekt spel som gör någon illa. Ser du en person som sitter ensam, sätt dig bredvid och prata. Ser du någon som blir mobbad eller utsatt för våld, säg ifrån. Är personerna som är taskiga fler än dig, hämta folk du känner eller lärare och sätt stopp för det.

Texten är skriven någon gång under 2010, när jag gick media!

Sörängens folkhögskola, ett skämt eller vad?!

I början när jag precis hade börjat skolan tyckte jag att skolan var väldigt bra och mysig. Fast ju mer tiden gick desto mer märkte jag att skolan var väldigt oseriös. Lektionerna är för mycket självstyrda, lärarna sitter vid sina bänkar och gör inte speciellt mycket, dom lämnar ett papper eller uppgift att arbeta med och sedan ska vi göra allt själv. När vi hade grupp arbete och jag arbetade med integration fick vi reda på hur bra det egentligen är, den andra gruppen som hade medeltiden och så vidare lyckades bli klara, medan vår grupp inte lyckades speciellt bra. Tydligen blev det inget mer med det, jag har ingen aning eftersom jag inte varit i skolan sedan dess. Jag tycker personligen att hela skolan sköts väldigt dåligt!

Dessutom tycker jag att rektorn är väldigt dålig. När jag var på ett möte med rektorn och kuratorn för att min frånvaro var dålig, så kränkte han mig så otroligt mycket och jag blev ärligt talat rädd för honom. Han sa att om jag inte förstod vad han sa till mig, så var jag dum i huvudet. Det konstiga är att han har papper på att jag har ADD och där står det att det tar längre tid för mig att ta in saker än för en vanlig människa, så det var ju väldigt snällt sagt av honom. Jag kände att han inte riktigt har koll på människor som går på hans skola, eller för den delen borde vara rektor på någon skola över huvudtaget. Han sa också att han inte har betalt att vara snäll mot mig så han kan låta lite taskig när han pratade med mig, hur jävla professionellt är det att säga så till en elev på en skola?  Jag personligen tycker att det är fel stil att göra av en rektor.

Igår ringde skolsystern och frågade mig om jag var i skolan för att hon behövde prata med mig. Vadå ha stenkoll på eleverna i skolan, hon hade ju kunnat leta upp min klass och se om jag var där. Liksom, ingen av lärarna verkar ha koll på vart eleverna är eller något annat över huvudtaget. Jag tycker att har man en skola, dessutom en folkhögskola som ska vara en andra eller tredje chans för oss som inte blivit färdiga eller för dom som vill studera något men inte vill gå högskola, borde inte skötas lite bättre då? Hur kan dom annars förvänta sig att eleverna ska lyckas och verkligen satsa allt på det när man måste gör allt själv och varenda uppgift man gör är självstyrd.

Jag som har ADD klarar inte av att ha koll på alla ämnen och sköta allt själv. Det tar stopp rätt fort och jag fastnar eller tappar orken och intresset för det jag jobbar med, det går helt enkelt inte. Så längst inne i mitt hjärta jublar jag över min lilla ängel i magen som gör att jag måste bli sjukskriven för att mitt bäcken inte klarar av att bära allt, även att jag inte gått så långt. Jag är så evigt tacksam till mitt lilla barn, för att jag slipper hoppa av skolan utan kan peka finger åt dom och deras dåliga system.

Nu vet jag att jag är väldigt hård och jag vet att det kan finnas någon som läser detta och trivs på skolan och inte tycker att den är dålig, då är jag glad för er skull, men detta är hur jag upplever skolan och dess uppbyggnad. Jag tycker Sörängens folkhögskola är en skit skola som borde byta rektor och få lite mer struktur.

Sedan har jag pratat med en klasskamrat från skolan, som förklarat för mig att dom nästan inte gör ett skit på lektionerna nu, sedan höstlovet verkar det som att skolan bara kollapsat, eller på ett ungefär. Dessutom är jag tydligen inte den som har sämst frånvaro, hur fan kan jag inte vara det eftersom jag är aldrig där. Jag väntar på mina papper som visar att jag är sjukskriven. Nu ska jag sluta skriva om detta för nu är jag tom och jag känner mig lättad att ha fått ut allt det här, så nu säger jag bara skönt att slippa dig, värdelösa skola!

gråa dagar skyndar aldrig på

Utanför mitt fönster är det grått och trist, det är lördag eftermiddag och jag springer mellan den varma lägenheten och tvättstugan. Jag funderar på att tända ljus lite överallt i lägenheten för att få det mysigare, men det får nog vänta till lite senare. Jag vill krypa ner i soffan med en kopp tea och se något riktigt bra på teven, jag vill mysa med filtar och flackande ljus. Jag kanske gör det ikväll, när mörkret har krupit sig på och det kanske finns något intressant att titta på. Det känns som det är söndag, min kropp är trött och mitt huvud anar lite smärtor av det trista vädret. Det är nerdraget i sovrummet, men jag känner ändå hur trist det är utan fönstret. Ge mig soligt höstväder och orken att gå ut för att fotografera staden när den förvandlas och klär av sig naken inför det vita som väntar med sin kyla, men samtidigt med sin värme och kärlek.

Tezz.

You make my life worth living young lady! Jag kommer alltid ställa upp för dig när du behöver mig. I mina ögon är du en glänsande diamant som är värd flera miljontals kronor och mer än så. Nej, nu skrev jag fel. Ditt värde kan inte sättas i pengar. Du är värd så jävla mycket mer än pengar. Du är det värdefullaste som finns, vännen. Trubbel som du stöter på här i livet, prata med mig så ska jag hjälpa dig på det allra bästa sättet jag kan. Jag kanske inte kan hjälpa dig med allt. För vem är perfekt och kan allt liksom? Men jag hjälper dig väldigt gärna när du behöver mig, gumman. Allt jag vet är att jag behöver dig.

Du är en ängel fallen från himlen, du skadade dina vingar när du föll ner till oss och därför finns de inte kvar nu. Eller rättare sagt, de är osynliga. Bara vissa personer kan se dem och dessa människor kan även se det allra vackraste i dig. Fast vem kan egentligen undgå att se det, hela du är ju så himla vacker och underbar. Den som inte ser det är fanimej blind! Ta hand om dig själv och ditt liv väl, för det finns många ormar i detta livet. 

Du är så jävla underbara vänner. Jag kan inte hitta ord för hur jag ska kunna förklara det, men jag hoppas ändå att du förstår hur mycket du betyder för mig. Terese, min älskade vän, jag älskar dig och du är den bästa som finns. Och det är det INGEN som kan ändra på!

Vänner för alltid, gumman? :)

Älskade syster.

Du är min vackraste pusselbit och utan dig är jag ingenting, verkligen ingenting! Jag trodde aldrig att jag skulle släppa in någon så mycket i mitt liv som jag har släppt in dig. Du är min syster, min grönglittriga älva (remember?), min prinsessa och min bästa vän. Jag älskar dig till tusen och vi klarar allt tillsammans. Jag har redan vandrat den vägen du gör nu och jag ska försöka vara så "storasystrig" som möjligt, när jag är hos dig kan inget ont ske. Jag ska lära dig att klara situationer utan mig också.

Skriven för några år sedan, lite ändrad, men så sann.

Fack och kategorier!

När man ser en människa ute  på stan så börjar man i hjärnan att dela upp personen i kategorier, beroende på hur människan beter sig och ser ut, kan den hamna i två olika fack. Sedan har vi ju vem personen håller i handen eller pussas med så läggs det till ytterligare i ett fack. Alla människor har olika kategorier på sig, man läggs i fack beroende på olika faktorer i ens liv. 

Men varför existerar detta, är det för att vi lättare ska kunna hitta folk som är lika oss, eller är det för att vi inte riktigt kan låta en människa bara vara en enda sak, sig själv? Måste en människa vara kategorier för att samhället ska fungera, om vi slutade använda alla kategorier, alla fack, skulle allt bara rasa då? Skulle vårat sociala liv får sig en sådan snurr att vi fick börja om från ruta ett? Jag tror knappast det, jag tror allt skulle vara lite bättre. För att blir indelad i ett fack, är samma sak som att få ett rykte efter sig. Det är kanske inte så lätt att bli av med det eller få folk att inte se en människa för kategorierna utan det som finns under allt det. 

Jag kan erkänna att jag också delar in folk i kategorier när jag ser dom, men det är inte alltid jag gör det. För oftast försöker jag få en annan bild av en människa, än det vi lärt oss att göra. Jag försöker se människan neutralt, låta människan själv ge mig en uppfattning om vad hen har att komma med. Det kanske inte är det lättaste om man är van att dela in alla i fack, men om man försöker någon gång ibland så kan man märka att det öppnar en helt ny dörr.

Du som hade allt att säga säger ingenting..

Ibland förstår jag inte varför jag bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig. Varför ska jag egentligen bry mig om folk skriver till mig på Facebook eller inte, eller om en person från förr inte svarar på mina sms? Hur kan detta vara så viktigt, hur kan det ha gått så långt att vad som händer eller inte händer på våra internet sidor plötsligt är något av det viktigaste som finns. Förr var det mer om människor i ens närhet, som man träffade varje dag eller minst en gång i veckan som var det viktiga, det sociala livet utanför väggarna man lever, utanför trygghetens lilla källa. Nu handlar det mesta om internet, reklamer tar upp det varje dag, man hör det i skolan och till och med av lärarna.

Jag har alltid haft det lättare att få vänner via nätet än i det verkliga livet. Fast inget av det fungerar längre, jag känner mig osynlig på internet också. Jag skrev igår på min Facebook att jag funderar på att ta bort allt mitt från internet, till och med bloggen och på 14 timmar fick jag inte en enda kommentar, vilket får mig att inse att inte en jävel bryr sig om det. Det är då man börjar känna hur lite vänner man har, hur ensam man egentligen är. Det kvittar om jag anstränger mig eller inte, det kvittar om jag verkligen tänker efter vad jag ska ha på mig när jag går utanför dörren och beger mig skolan eller vart som helst. Jag känner mig ändå lika jävla osynlig och känner mig som flickan ingen vill lära känna. Jag vågar inte ta första steget, så enkelt är det och har alltid varit. Hur mycket jag än försöker så känns det omöjligt, ingen annan försöker pratar med mig heller. Så jag går till skolan, gör det jag ska och sedan åker hem. Jag kämpar på för betygen.

Fast det är svårt när det känns som man bara är en skugga som glider omkring, man känner sig som personen dom ser och kanske hälsar på, men som ingen vill prata med. Dom kanske inte vet vad dom ska säga, men hade dom bara sagt hej och kanske frågat hur det är eller något så kanske det hade varit lättare för mig. Dom vet kanske inte att jag har det svårt, men dom borde ju ha märkt att jag är den tysta och blyga tjejen vi det här laget. Jag kanske innerst inne vet varför jag bryr mig så mycket om vad folk tänker och tycker, jag kanske gör allt för att jag vill synas mer. Men hur många gånger ska jag orka innan jag ger upp? Ska jag ta till metoden jag alltid haft i skolan? Jag kanske bara ska acceptera att jag är ensam och bara låta det vara och vara mig själv och försöka att inte bry mig om vad alla andra tänker och tycker om mig. Men det är inte lätt!

För att du gör hösten vacker.

När jag går ute och det är höst, så älskar jag att få sparka bland löven eller bara beundra alla vackra färger. Det är rätt jobbigt, eftersom tankarna på dig hela tiden kommer upp. Du var den som alltid gjorde min höst vackrare, det var du som visade mig att hösten kunde bara mer än bara deppiga tankar och gråa regniga dagar. Du drog alltid med mig ut, du var den som alltid ville göra saker och hitta på saker, inte bara sitta inne. Helst skulle kameran med, vi skulle fota så mycket det bara gick och vi skulle busa. När jag kollar på höstlöven som dalar ner från träden och höstmörkret som lägger sig över alla löven på marken, så kan det inte annat än göra ont när jag vet att du inte får se det igen.

Jag får minnen som flimrar förbi i mitt huvud, på oss och allt vi brukade göra. Hur galna vi var jämt, hur du höll en cigarett när du alltid frågade mig om du fick smaka, du höll alltid på ett speciellt sätt och det var rätt gullig. Jag minns dom gångerna vi var Hultsfred tillsammans och även att allt verkade svart just då så levde vi för dom stunderna vi hade tillsammans. Jag minns festerna vi var på tillsammans, det var alltid dom bästa av alla. Du och jag var något extra, du var den som visste allt om mig och visste exakt hur jag var utan att döma, utan att se ner på mig. Du älskade mig precis för den jag var och jag älskade dig för den du var, även med alla brister.

Jag sparkar bland löven varje gång jag går ut, och då tänker jag på dig, låtsas att du går där bredvid mig och sparkar i samma lövhög. Jag lyssnar på låtar som påminner mig om dig och låter tårarna sakta rinna ner på min kind, i det mysiga höstmörkret där ingen ser. Jag blundar och låtsas att du går där bredvid mig och att du alltid kommer göra det, även att jag kanske inte ser dig. Det ger mig en slags trygghet och ibland känns det som att det stärker mig, det får mig att orka med. Känslan av att veta att du kanske ibland tittar till mig, ser om jag har det bra får mig att känna lite trygghet. Jag kommer alltid bära med dig i mitt hjärta och jag kommer alltid ha bilder och filmer på oss, på dig.

Hösten kanske verkar lite svårare just i år, den kommer alltid vara min favorit årstid, men även den årstid jag hatar mest. Den kommer alltid påminna mig om dig, och den kommer alltid vara lite vackrare tack vare dig, för att du gjorde den vackrare, du lös upp den och du kommer alltid göra det även att du inte finns kvar hos mig. Jag kommer kolla på löven som faller, sparka i dom som ligger på marken och låta mörker dölja min stilla tårar, för att jag vet att du kanske ibland vandrar bredvid mig fast i en parallell värld.

Reinfeldt har för hög lön!

I går på samhällskunskapen i skolan så kom vi igenom ett nutidskryss in på det här om Reinfeldts lön, vi satt och diskuterade det här med hur hög lön han har och det faktum att han vill ha mer i lön än vad han redan har, alltså mer än 144 000 kronor. Vi satt och diskuterade väldigt flitigt och jag sitter som vanligt tyst eftersom att jag är så blyg, men jag satt nyss och diskuterade det hela min fästman och kände att istället för att diskutera det i skolan och föra fram min åsikt där, så drar jag upp den här för en större publik där jag kan framföra det på det sätt jag gör saker bäst på, igenom att skriva.

En i klassen sa det här att hade vi dragit ner Reinfeldts lön till 40 - 50 000 kronor i månaden istället så hade han som alla vi vanliga människor fått prioritera vad han ska köpa, vad som är viktigt från månad till månad att köpa hem och på så vis kunna sätta sig in mer i folkets situation och ta beslut ifrån det. Jag håller helt och fullt med honom, jag tycker att Reinfeldt har för hög lön och att han borde få den sänkt istället för höjd, jag tycker det om alla politiker som sitter där uppe. Det är som min lärare sa, politikerna kommer allt längre ifrån folket.

Hade jag fått 10% av hans 144 000 kronor, hade jag varje månad fått en "lön" på 14 000 kronor och jag hade varit överlycklig över den summan pengar. Idag får jag 1 050 kronor varje månad från CSN och detta slås ihop med det min pojkvän får varje månad från Soc, tillsammans har han och jag cirka 4 500 att klara oss på. Så hade jag varje månad fått 10% av vad Reinfeldt får + det min fästman får, så hade han och jag haft runt 18 000 att klara oss på. Då hade vi kunnat klara oss gott och väl, vi hade inte behövt vända på varenda krona för att få allt att gå ihop. Jag hade varit glad om jag så fick 8 - 10 000 varje månad, för jag hade inte behövt vara rädd att jag i slutet av månaden knappt skulle ha råd med mat. Jag hade kunnat betala tillbaka allt jag lånad från mina föräldrar och morföräldrar och jag hade inte behövt låna mer av dom, jag kanske istället hade kunnat hjälpa dom någon gång ibland, vilket hade känts skönt.

Åter tillbaka till det här vi talade om, jag tycker att politiker har äckligt mycket för hög lön. Reinfeldt har enligt mig runt 100 000 kronor för mycket än vad han borde ha för att kunna sätta sig in i folkets situation och kunna fatta bättre beslut. Jag tyckte att han kanske i alla i ett år kunde leva som oss vanliga människor och får veta hur vi har det, få se livet ifrån vårar perspektiv och sedan han kanske, men bara kanske skulle kunna fatta lite bättre beslut. Jag gillar inte Reinfeldt, har aldrig gjort och kommer aldrig göra, så mig hade det inte gjort något om han byttes ut. Jag gillar inte moderaterna över huvudtaget, jag blev så besviken när som kom in i riksdagen. Fast även om det inte var så att det var dom som satt där eller Reinfeldt som var statsminister utan någon annan, så hade jag haft samma åsikt. Jag tycker att ALLA politiker ska ha lägre lön, att dom ska få sätta in sig i folkets situation. Ett år i alla fall, så det kanske hade fått dom att inse att deras beslut bara gör det sämre för oss som inte har det så bra ställt, vi som får vända på alla pengar för att vardagen ska gå ihop, för att vi ska kunna ha råd med mat månaden ut.

Jag tänker också på om det fortsätter såhär, att politikerna kommer längre ifrån folket. Så kommer nog allt rasa till slut, det känns som det kommer bli som det var förr. Som man ser på gamla filmer, kanske till och med som på dom riktigt gamla filmerna som man ser om typ England eller så. När dom rika är äckligt rika och lever i överflöd och dom som är fattiga knappt överlever, och att dom som inte har mycket alls tvingas leva på gatan. Jag tror i alla fall med stor sannolik att det kommer bli som dom här, kanske inte så gamla, svenska filmerna där som flesta människor med dålig ekonomi lever i hyreshus och knappt har råd med mat och gå med gamla urtvättade kläder tills dom nästan ramlar ihop av sig själva. Vi kommer inte ha råd med så mycket mer än mat, vi kommer få gå i dom kläderna vi har tills vi verkligen verkligen behöver nya kläder och vi får ändå köpa begagnade kläder på någon second hand butik, men vi kommer inte ha råd med mer än kanske två plagg per person varannan månad eller mindre.

Så, politiker där ute, skärp er! Bli människor och arbeta för att hjälpa människorna, inta stjälpa dem.

När man försöker, så går det åt helvete..

Skolan har börjat gå riktigt bra.. Visst jag har varit borta en hel del den senaste tiden, men det har ju haft sina skäl, nu när jag känner att jag ska börja lägga ner så mycket energi jag orkar till skolan och verkligen gå dit även att jag kanske har lite ont i halsen eller väldigt ont i mina leder, så ska min mage göra uppror. Den har inte krånglat en enda gång sedan skolan började, inte innan i tisdags. Jag trodde jag skulle kunna gå till skolan idag, men när jag väl kommer in med hunden och tänker att jag ska cykla till bussen så får jag vika mig dubbel av smärtorna i min mage, jag fick så ont att jag trodde att något hade gått sönder. Jag vill inte att skolan ska gå åt helvete, men jag vet inte vad jag ska göra åt magen. I november är det ett år sedan jag fick allt, ett helt jävla år av problem, smärtor och säkert hundra gånger jag skulle göra något, men inte kan för jag kommer inte utanför dörren. För att jag antingen ligger i sängen och har så ont jag inte kommer ur den, eller får sitta på toa i flera timmar för min mage är kass som fan. Det finns dom kvällarna och nätterna jag har fått sitta från kanske 21.00 och fram tills klockan 01.00 eller 02.00 för att min mage tycker att jag inte ska få sova ordentligt.

Det tär på mig som fan, det är värre än något jag varit med om innan, till och med värre än mina nio månader av halsfluss innan dom opererade mig. Då kunde jag i alla fall gå ut, umgås med folk även att jag hade ont i halsen och knappt kunde prata. Detta påverkar så mycket mer, jag kan liksom inte ens komma utanför dörren, det är knappt jag kan ta mig runt i lägenheten ens och jag kan inte göra ett skit åt det. Hittills har det inte gått så bra med sjukvården, dom har tagit prover men inte kommit fram till något och tydligen ska dom köra upp ett jävla rör i rumpan på mig nästa gång jag ska dit och enligt läkaren jag då pratade med var det inte så bråttom för det verkade inte vara något allvarligt med min mage. Dessutom sa han att om detta inte skulle visa något ska dom inte gå vidare, men herregud, jag känner ju att det sitter länge upp och jag har ont längre upp, då sitter det ju för fan inte i ändtarmen.. Men herregud, jag har ju för fan ont VARJE JÄVLA DAG!!! Jag kan inte leva normalt eller ens klara ett simpel liv och gå till en skola, och det tyckte han att jag skulle lösa själv, han sa att det finns så många andra som har problem med sin mage och klarar av en relativt normal vardag, men vet du vad, oftast har dom fått svar på vad dom har, dom har en diagnos som gör att dom kan få lite hjälp med att klara av vardagen. Jag har inte ett skit, ingenting som hjälper mig, för allt jag har fått hittills har gått åt HELVETE!!!

Så nu har mamma fixat så att jag ska till en kvinnlig läkare och tydligen så börjar dom alltid med denna undersökningen, att köra upp ett rör i min ändtarm och kolla om felet sitter där. Visar det inget så fortsätter dom och kollar antagligen längre upp, ÄNTLIGEN! Det händer i alla fall lite grejer nu och det känns bra att veta att dom ska kolla tills dom hittar något istället för att säga till mig att hittar dom inget nu så fortsätter dom inte och att jag ska få lösa min egen vardag och klara den bäst jag kan. Jag känner att jag äntligen kan pusta ut och känna att det börjar gå framåt, att dom kommer att kolla till dom förhoppningsvis hittar något. Så den 13-14 oktober (1 månad efter begravningen, gör ont) ska jag tömma hela mina tarmar och få ett röv upp i ändtarmen och sedan hoppas på att det antingen visar något eller att dom fortsätter längre upp, för jag har ont längre upp i magen och jag vet att det sitter längre upp, men vi tar det sakta.

Nu ska jag i alla fall dra av mig min hoodie, för jag tycker att den sitter åt för mycket och sedan ska jag dra på mig poncho som jag köpte igår för att få det lite mysigt och avslappnat och sedan ska jag gå runt och mysstäda lite, i min egen takt och antagligen få vara beredd på att springa på toan lite då och då..

Förresten såg jag idag när jag skulle ta min medicin för min ADD att dessa burkar var utskriven av en annan läkare, tror det är den femte läkaren på ett halvår, alltså seriöst! Det är fem olika läkare som har skrivit ut medicin åt mig på bara ett halvår, snacka om att man blir trött på sjukvården ibland.. Hur ska jag kunna känna att jag har förtroende för någon där, när det inte ens stannar en och samma läkare längre än 5 veckor.. Det får mig att känna mig rätt vilsen och kanske lite rädd, för när jag ska tillbaka och prata igen, hur vet jag att jag inte får byta person att prata med en gång i månaden också? Hoppas att när jag äntligen blir skriven i Eksjö och blir överflyttad till psyk här, att det är bättre och att jag får någon som verkligen jobbar där och att dom inte byter hela tiden här är också, för det känns som att mitt förtroende för vården börjat bli mindre och mindre..

Utan dina andetag..

Varje dag hoppas jag att allt ska bli som förut, varje dag tar jag ytterligare steg utan dig och det känns så fel. Allt fortsätter som vanligt, fast ändå helst annorlunda, en värld utan dig, ändå fortsätter allt som om du inte var borta. Jag hatar att jag får leva vidare, att jag fort fortsätta andas, fortsätta uppleva nya saker, fast du fick inte finnas kvar, du togs ifrån oss. Jag vill ge dig lite av min livstid, så att du hade kunnat få leva lite till.

Vi hade så mycket vi skulle göra, du hade så mycket framför dig. Vi skulle ju bli gamla och sitta och tjata om hur knasig vår ungdom vara och få gnälla tillsammans över hur mycket sämre ungdomarna har blivit i framtiden. Det är så mycket du inte hann uppleva, så mycket som du borde fått chansen att uppleva. Jag går varje dag och ser hur träden börjar tappa sina löv, hur hösten verkligen är här.

Du var den som var först vid min sida att lysa upp denna årstid, du visste hur mycket jag fasade för hösten eftersom det var då allt blev jobbigare, men ändå vacker. Du togs ifrån oss alldeles för tidigt, alldeles för plötsligt. Det fanns inte ens tid att säga farväl eller få säga att jag älskar dig en sista gång. Jag hoppas ändå att du visste det, visste hur mycket du betydde för mig och hur mycket jag älskade dig. Nu och för all framtid, Milla. Men, varför just du?

I´m forever keeping my angel close!

you say them out loudIbland känns det som att ingenting har hänt dom senaste tre veckorna, att allt är som det var förut. Fast varje gång jag tänker efter så slår det mig så hårt och det fucking hurts. Du kommer aldrig mer tillbaka, jag sa farväl till dig i Tisdags. Det var otroligt vackert och jag vet att du vet att jag älskar dig för alltid. Ingenting kommer någonsin få mig att sluta älska dig, inte ens detta, vi sa för alltid och jag håller mitt löfte. För "what are words if you really don't mean them when you say them. When it's love you say them out loud and those words, they never go away, they live on even when we're gone" och det är verkligen så det är med dig, allt jag sagt och gjort står jag fortfarande fast vid.

Jag satt i morse och pratade med älsklingen om dig, det gör jag varje dag för att det ska vara lättare, för att du ska leva vidare, inte bara inuti mig utan att alla får reda på hur underbar du var och hur mycket du betydde för mig. Då sa jag att även hur många människor jag lär känna i mitt liv, så kommer ingen komma i närheten av dig, igen kan betyda så mycket för mig och ingen kan vara så speciell för mig som du var. Du var min ängel, min bästa vän and you meant the world to me. När du var nära mig så kände jag det i hela kroppen, du gjorde mitt liv så äckligt jävla underbart. Jag kommer alltid bära med dig i mitt hjärta, i min själ och i mina tankar. Du kommer alltid vara den bästa, den som jag har värderat mest och som har haft den fucking största platsen i mitt hjärta. Ingen kommer kunna mäta sig med dig, med oss och med allt vi gått igenom, både ont och gott. Så det enda jag kan säga, även att det inte blir på det sättet jag vill, så är det såhär: "I'm forever keeping my angel close"

13 September 2011, farväl min ängel.

Denna dagen skulle vara din nittonde födelsedag, istället ska jag gå på din begravning. Jag ska säga farväl till dig, få veta att det är sista gången du är ovanför jord. Det gör ont, men det ska tydligen göra det lättare. Jag kan inte riktigt förstå hur, men jag har inte direkt ett val, jag måste gå på din begravning för bådas skull. Du hade inte velat att jag skulle stanna hemma för att det är för svårt eller för att deppa. Jag kommer verkligen aldrig mer få träffa dig, sista gången var på ICA Kvantum i Vimmerby, jag minns att du kommenterade mitt hår. Vi skulle träffas senare på kvällen, men det blev inte av, varför vet jag inte riktigt. Jag önskar bara jag hade fått lite mer tid med dig, fått förklara för dig hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag älskar dig. Har fortfarande inte riktigt fattat att du är borta, ibland slår det mig riktigt hårt och då känns det som något trycker in en kniv i hjärtat på mig, allt brister och jag vill bara skrika. Hade gjort vad som helst för att få dig tillbaka dig, hade kunnat offra mina ben för att du skulle ha överlevt och varit den underbara människa du alltid var, att du hade fått mindre skador och varit kvar hos oss.

Jag vill inte säga farväl, jag vill inte låta dig gå, vill bara ha dig här igen. Få hålla om dig, höra din röst igen och få se in i dina vackra ögon. Det är inte rättvist att du skulle tas ifrån oss, att du skulle få lämna jordelivet. Du var min vackra ängel, nu är du den vackraste var du än är. Jag tänker på dig varje dag, men allt känns så overkligt, det känns som en mardröm som aldrig tar slut. När jag såg att din facebooksida var borta blev det lite mer verkligt, men det gjorde bara mer ont. Jag kunde inte förstå varför din sida var borta, kunde inte få in i mitt huvud att du inte längre fanns där. Det går inte längre att skriva till och även att jag vet att jag inte kommer få svar så kändes det bättre, det kändes som du läste det ändå.

Jag tänker ofta på dom gångerna vi pratade om framtiden, du sken alltid vackrare än solen dom gångerna, du hade så mycket framför dig och så mycket du ville göra, som vi skulle göra tillsammans. Du såg det ljusa och positiva med framtiden och du försökte alltid få mig att se samma sak, nu gör jag det Milla, jag ser en bättre framtid, även att jag hellre hade mött den med dig än ensam. När vi pratade om barn sa du alltid att när jag fick, vet inte varför men båda verkade tro att jag var den första av oss att få barn, så skulle du hjälpa mig. Du pratade hela tiden om att du ville gå ut på stan med barnvagnen, du ville hjälpa mig dra den och dina ögon sken som dom vackraste kristaller när du pratade om det. Du lät alltid så lycklig när vi pratade om allt som väntade oss i framtiden, jag lovar att jag ska göra allt det för dig, för oss båda. Jag ska göra varenda liten sak för båda två, för allt du inte får uppleva, allt du missade.

Jag kommer alltid älska dig dig över allt annat på denna jorden och efter jordelivet, du var min bästa vän och min underbara ängel, du var mångas vackra ängel Milla. Vi sörjer dig och älskar dig tills det är vår tur. Lova mig en sak Milla, lova mig att vänta på mig på andra sidan, för jag kommer när det är dags, jag kommer och lever vidare med dig där. Älskade ängel, älskade Milla, vi ses i Nangijala, vila i frid.

den vackraste av änglar

All I need is you.... to come back!

Alltså, för att vara lördag och jag vet att jag måste städa, plugga och packa, så har dagen börjat extremt bra. Jag startade den med datorn, sedan åt jag mackor med stekta kantareller och äppeljuice, det kan inte bli en bättre start på en lördag morgon. Snart ska jag sätta mig och plugga lite, har 30 sidor att gå igen och stryka över det jag ska ha, skriva rent och sedan in i datorn och detta ska vara färdigt innan måndag morgon. Denna gången så tycker jag att skolarbeten är roligare och går lättare än dom någonsin har gjort och det känns så otroligt skönt. Jag kan faktiskt säga att jag nu tycker att vissa ämnen jag förut hatat är riktigt roliga och intressanta, jag har nog blivit galen. Jag ska sedan städa så mycket jag orkar i hela lägenheten eftersom jag inte hann allt igår och sedan ska jag packa, för i morgon åker jag hem.

Fasar för nästa tisdag, vill egentligen inte gå dit, men skulle kännas så fel om jag inte gjorde det. Vill inte begrava min ängel, min bästa vän. Vill ha henne tillbaka! Vill kunna hålla om min underbara Milla igen, höra hennes röst och hennes skratt. Får berätta för henne hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag älskar henne. Det känns så konstigt att istället för att fira att du fyller 19, så går jag på din begravning. Jag har alltid skattat mig lycklig som har haft dig i mitt liv, du har lyst upp allt när det var som jobbigast och mörkast. Hela högstadiet fanns vi för varandra, jag kan säga med stor säkerhet att hade jag inte haft dig dom tre år är det inte säkert att jag hade suttit här idag, jag hade inte klarat av dom hemska åren utan dig. Du lyste upp varenda skoldag och gjorde så att jag kämpade vidare, jag gick oftast till skolan för att träffa dig. Vi flummade som satan och jag kan säga att dom tre åren var dom bästa under min ungdomstid, jag ångrar ingenting med dig. Alla minnen spelas upp som en film i huvudet på mig och jag önskade att jag kunde få ner dom från mitt huvud och till datorn så alla kunde få se, alla kunde fatta hur jävla underbar du var och hur mycket kärlek du hade. Varenda liten sekund med dig var och är guldvärd för mig, det är det dyrbaraste jag har just nu som ingen någonsin kan ta ifrån mig. Allt finns inom mig och får mitt hjärta att ta ett extra slag för att jag fick den tiden som jag fick med dig. Det gör ont som in i helvete att veta att du är borta, det har inte sjunkit in ännu och jag är inte säker på om det någonsin kommer sjunka in helt. Men jag tar en dag i taget, jag bär dig med vart jag än går och jag glömmer aldrig dig och slutar aldrig älska dig, Camilla "Milla" Johansson!

Ett simpelt hej, i en simpel skola..

Alla år som jag har gått i skolan så har jag mer eller mindre känt mig osynlig, folk pratar inte med mig och jag är för blyg för att ta kontakt med andra. Så jag är nästan alltid ensam och sysslar med skolarbeten eller läser på raster. När jag har mitt hår färgat så extremt rött hår så vet jag att jag syns, men ändå inte. Så när någon bara säger en liten grej till mig eller kommenterar något som har med mig att göra så känns det som att solen lyser lite extra mycket, det betyder otroligt mycket för mig om någon bara hälsar på mig när jag är skolan. Jag vet att man ska tro på sig själv så blir allt lättare, men det hjälper inte på mig, jag vet inte hur jag ska bete mig för att börja prata med andra. Vad ska jag säga, vad ska jag prata om så att andra blir intresserade av mig, hur ska jag bete mig.. Jag har inte kommit på det än, efter så många år i skolan, så är det fortfarande lika svårt och jobbigt. Så när jag möter någon i skolan som hälsar, så betyder det mer än vad dom någonsin kommer att förstå.

Let's compare scars, I'll tell you whose is worse.

Jag har varit med om rätt mycket igenom mitt liv, jag har gjort mycket dumt som jag ångrar, men det finns också stunder i mitt liv jag inte skulle byta mot något annat. Jag vet att det finns folk som har det värre än mig eller har haft det värre än mig. Har ofta hört från folk att jag inte ska klaga på mitt liv eller att jag ska sluta älta runt med mina problem. Fast hur ska någon annan kunna lära känna mig ordentligt om jag inte berättar om mitt förflutna, hur ska någon annan kunna förstå varför jag är som jag är och varför jag inte klarar av vissa saker, är rädd för vissa saker, om de inte vet hur jag kom dit jag är idag och hur dom rädslorna uppkom. Jag tror inte man kan förstå en annan människa fullt ut om man inte får reda på saker från människans bakgrund, om man inte får reda på hur jobbigt eller inte personen har haft det, vad hen gått igenom och vad som skapat ärren denna människan har. Vissa har synliga ärr och andra har osynliga som sitter innanför huden, jag har både synliga och osynliga, jag vet inte vilka som är värst, de som alla ser eller de som bara jag vet om.. Jag har ingen aning om vad folk får för uppfattning om mig när de ser mig ute, när de ser mina armar. Många har fördomar mot folk med ärr på armarna, men de vet inte orsaken till varför de finns där, varför jag har dem.

Förr dolde jag alltid ärr och/eller sår på mina armar, jag hade alltid långärmade tröjor på mig när jag var ute, till och med mitt i sommaren hur varmt det än var, hade jag inte det så hade jag i alla fall arm värmare som gick upp till armbågen, jag skämdes över det jag hade gjort, men jag klarade mig inte utan det då. Nu skadar jag mig inte längre, men har många ärr på armarna, vissa syns bara på nära håll, medan andra syns en bit ifrån. Jag döljer ingenting längre, för jag vet varför jag gjorde dem och jag vet min historia, så jag bryr mig inte om vad andra tycker. Jag bryr mig inte om att de har fördomar mot mig, för de vet inte ursprunget till att mina armar ser ut som de gör och de ser inte mina ärr på insidan så de kanske aldrig skulle förstå.

Jag vet att folk har det värre, har haft det värre eller kommer att ha det värre, men det ändrar inte på det att jag har haft det jävligt jobbigt, jag har varit i skiten och förstört mycket för mig själv tack vare det andra har förstört för mig. Jag kan inte skylla mina yttre ärr på någon annan än mig själv, men jag kan inte säga att bara jag är orsaken till att dom finns där idag. Jag har gjort det mot mig själv, jag har satt dem på mina armar, men anledningen till att jag gjorde det är inte bara mitt eget. Det är sällan bara ens eget fel att man mår dåligt, någon har satt dig där du är och lämnat dig, sedan har du gjort det du tyckt var bäst, det som har varit lättast. Även om det inte är det smartaste eller bästa, så var det den saken som var enklast för stunden, den som fanns närmast till hands när du egentligen behövde något annat. Jag ser andra med ärr på kroppen, jag dömer inte dem, jag försöker förstå varför de har dem.

Det handlar om det lilla vackra.

Då är det alltså den andra dagen i den första höst månaden. Jag är beredd på hösten, kylan och att löven ska börja falla. Jag är beredd att få springa ute och fota och njuta av att mina favorit årstid ännu en gång är här. Det konstiga är att denna tiden på året är den jag älskar mest, men också den som har mest dåliga minnen och det värsta kom denna hösten. Jag skrev en text för flera år sedan till min älskade vän Milla om hösten, tänkte lägga ut den här nu..

"Daterat: 7/10-07 kl 22:05

till kittie.. <3

höst påminner mig alltid som sorg. önskar någon kunde föra in lyckan i min höst. men det känns omöjligt, för allt det hemska har hänt på en höst. jag ser hösten som vacker. men det är bara på ytan, under allt är den hemsk och skrämmande. jag klarar inte av mycket mer. världen skrämmer mig. ingen kan rädda mig känns det som. under hösten blir jag alltid deppig, men jag döljer det med falska leenden. ibland önskar jag att det kunde komma in en ängel i mitt liv. en sådan som lyser upp alla och gör det bättre. men jag vet inte om jag vågar tro på änglar längre, den änglen som räddade mig och fått mig såhär långt finns kvar och jag älskar henne. men hon har blivit lika trasig som jag. jag och min trasiga ängel vandrar på samma stig, hand i hand. vi älskar varandra och människor runt oss, men vi får ingen kärlek tillbaka. vi är rädda och vi är hjälplösa. vi är trasiga och nerblodade. kamilla, min trasiga ängel. du och jag ska alltid vandra på samma stig. // din trasiga ängel hannah"

                                                                                          - Ur min Dagbok på Helgon.

Den är rätt sorglig, men också sann. Fast nu går jag ensam på min stig, för du finns inte kvar ibland oss. Men jag med stor kärlek till henne säga att hon kommer alltid vara ljuspunkten på hösten, hennes död kommer göra hösten varje år lite gråare, men hösten kommer bli den tid på året då jag kommer minnas henne som mest. Hon fanns alltid där som en ängel och lös upp när det var som gråast, det ska hon fortsätta göra även fast hon inte vandrar samma stig som mig, så vet jag att hon går bredvid mig från en parallell värld. Du kommer alltid lysa upp vägen för mig och du kommer alltid vara nära mig och alla andra som älskade dig över allt på denna jorden och fortfarande gör, du kommer titta på oss ifrån platsen du nu är och se till att vi har det bra.

"Jag undrar: Går jag ensam här,  eller visar du min väg från en parallell värld?
Hoppas du hör mig vart du än är.
För den här går ut till våran saknade Milla."

                                                                                  - Saknade Vänner av Kapten Röd

När jag åkte buss till skolan igår satt jag som vanligt och tittade ut genom fönstret, eftersom det hade varit dimma under natten och fanns lite kvar på morgonen som solen lös igenom var det magiskt vackert ute. Jag fick syn på en liten enbärsbuske som hade spindelnät i sig där morgondagg hade lagt sig på så det glittrade som om någon strött glitter över hela busken, några meter efter kom det fullt med ormbuskar och högt gräs som var lika bestrött av daggfyllt spindelnät, det var otroligt vackert och då kände jag att hösten är verkligen på väg in. För då ser man detta överallt blandat med ett lite täcke av kyla som man konstigt nog ser även att solen tittar fram på morgonen. Jag tappade andan en stund när jag såg detta och hade velat ha med min kamera och hoppat av bussen för att fotografera allt det magiska. Jag måste verkligen sticka ut i skogen en tidig morgon innan det är för långt in på hösten. I år ska jag få bilder som jag själv tappar andan av.

Rätten att få vara lite ego.

Förr fanns det bara ett sätt jag kunde och var ego på, det var via bilder.. Jag fotografera mig själv nästan varje dag, jag la bara ut dom bilderna på mig som var allra bäst och dom fula kastade jag, kanske sparade vissa som var lite coola på ett eller annat sätt. När jag skulle beskriva mig själv i någon presentation eller till en annan människa gick det inte så bra, jag visste inte vad jag skulle säga, tycker inget om mig var tillräckligt viktigt att ta upp. Jag gillade inte mycket med mig själv och det jag väl gillade försvann under allt det negativa när jag väl satt där och skulle skriva om mig själv.

Nu för tiden är det tvärt om, jag vet inte vilket av allt med mig eller om mig jag ska ta upp utan att det ska bli för mycket. När jag ska prata eller skriva om mig själv vill jag helst få med allt, men det skulle bli en halv roman, jag lovar. Så jag måste alltid korta ner allt om mig själv och det är svårt att få med det jag tycker bäst om med mig själv och det jag är mest stolt över. Så nyss när jag skrev på en av mina sidor om mig, skulle det var kort och enkelt, så det fick bli det som jag tycker är bäst med mig och det jag älskar mest här i livet. Förutom min familj, mina vänner och min älskade fästman förstås (mina djur ingår i familj), så fick det bli två saker jag inte kan leva utan, en sak jag alltid tyckt om och som jag aldrig slutar tycka om, hur jobbig jag än tycker den är.. Eftersom sidan är för personer runt hela världen fick det stå på engelska, men jag tog den lilla texten och satte på min press här (fast på svenska), för jag är så extremt nöjd med den. Jag tycker dock den är bättre på engelska. Vilken tycker ni är bäst och vad tycker ni om den lilla egotexten?

"Writing and photographing bisexual vegetarian who loves tea, autumn and books, btw I´m living with ADD!"

                                                                                  eller

"Skrivande och fotograferande bisexuell vegetarian som älskar tea, hösten och böcker, förresten jag lever med ADD!"

För er som använder blogger..

.. och har testat det nya.. Personligen tycker jag det sög som fasiken och jag skulle absolut inte vilja använda det nya. Jag skulle hellre radera mitt konto eller bara lämna det och flytta min blogg. Det var tråkigt, krångligt och allmänt jobbigt bara. Så skulle dom byta till den uppdatering helt och håller skulle jag STICKA!!! Vad tycker ni andra som testat den nya moderna (TRÅKIGA!!!!!!) uppdateringen av älskade blogger?