Det handlar om det lilla vackra.

Då är det alltså den andra dagen i den första höst månaden. Jag är beredd på hösten, kylan och att löven ska börja falla. Jag är beredd att få springa ute och fota och njuta av att mina favorit årstid ännu en gång är här. Det konstiga är att denna tiden på året är den jag älskar mest, men också den som har mest dåliga minnen och det värsta kom denna hösten. Jag skrev en text för flera år sedan till min älskade vän Milla om hösten, tänkte lägga ut den här nu..

"Daterat: 7/10-07 kl 22:05

till kittie.. <3

höst påminner mig alltid som sorg. önskar någon kunde föra in lyckan i min höst. men det känns omöjligt, för allt det hemska har hänt på en höst. jag ser hösten som vacker. men det är bara på ytan, under allt är den hemsk och skrämmande. jag klarar inte av mycket mer. världen skrämmer mig. ingen kan rädda mig känns det som. under hösten blir jag alltid deppig, men jag döljer det med falska leenden. ibland önskar jag att det kunde komma in en ängel i mitt liv. en sådan som lyser upp alla och gör det bättre. men jag vet inte om jag vågar tro på änglar längre, den änglen som räddade mig och fått mig såhär långt finns kvar och jag älskar henne. men hon har blivit lika trasig som jag. jag och min trasiga ängel vandrar på samma stig, hand i hand. vi älskar varandra och människor runt oss, men vi får ingen kärlek tillbaka. vi är rädda och vi är hjälplösa. vi är trasiga och nerblodade. kamilla, min trasiga ängel. du och jag ska alltid vandra på samma stig. // din trasiga ängel hannah"

                                                                                          - Ur min Dagbok på Helgon.

Den är rätt sorglig, men också sann. Fast nu går jag ensam på min stig, för du finns inte kvar ibland oss. Men jag med stor kärlek till henne säga att hon kommer alltid vara ljuspunkten på hösten, hennes död kommer göra hösten varje år lite gråare, men hösten kommer bli den tid på året då jag kommer minnas henne som mest. Hon fanns alltid där som en ängel och lös upp när det var som gråast, det ska hon fortsätta göra även fast hon inte vandrar samma stig som mig, så vet jag att hon går bredvid mig från en parallell värld. Du kommer alltid lysa upp vägen för mig och du kommer alltid vara nära mig och alla andra som älskade dig över allt på denna jorden och fortfarande gör, du kommer titta på oss ifrån platsen du nu är och se till att vi har det bra.

"Jag undrar: Går jag ensam här,  eller visar du min väg från en parallell värld?
Hoppas du hör mig vart du än är.
För den här går ut till våran saknade Milla."

                                                                                  - Saknade Vänner av Kapten Röd

När jag åkte buss till skolan igår satt jag som vanligt och tittade ut genom fönstret, eftersom det hade varit dimma under natten och fanns lite kvar på morgonen som solen lös igenom var det magiskt vackert ute. Jag fick syn på en liten enbärsbuske som hade spindelnät i sig där morgondagg hade lagt sig på så det glittrade som om någon strött glitter över hela busken, några meter efter kom det fullt med ormbuskar och högt gräs som var lika bestrött av daggfyllt spindelnät, det var otroligt vackert och då kände jag att hösten är verkligen på väg in. För då ser man detta överallt blandat med ett lite täcke av kyla som man konstigt nog ser även att solen tittar fram på morgonen. Jag tappade andan en stund när jag såg detta och hade velat ha med min kamera och hoppat av bussen för att fotografera allt det magiska. Jag måste verkligen sticka ut i skogen en tidig morgon innan det är för långt in på hösten. I år ska jag få bilder som jag själv tappar andan av.