redigering: jag
fredag 3 juni 2011
Livets kamp mot ensamhet.
En sak jag har funderat länge på nu är att när man kommer till en ny stad och tänker att man ska lära känna lite folk, så är det jätte svårt. Dom flesta håller sig för sig själva och vill inte släppa in nya bland sina vänner som dom kanske känt hela sitt liv. Så man står där nya och undrar vad det är för fel på en, vad det är som gör att man inte får vara med eller varför ingen vill lära känna en.
När jag som ni år gammal flyttade från staden där jag växt upp till Vimmerby var det väldigt läskigt, jag var liten och staden jag hade flyttat till var jätte stor och det var så många nya människor. Jag kände ingen därifrån och jag skulle börja om från början och lära känna människor på nytt, börja på en helt ny skola och i en helt ny klass. Inte bara detta, utan jag flyttade in på vintern så jag började på vårterminen, när alla redan hade gått ett halvår och dom hade gått tillsammans sedan ettan. Så det var bara att bita ihop och gå igenom det och det var verkligen inte lätt. Jag passade inte riktigt in, för dom hade andra kläder och ett helt annat synsätt på saker, dom hade andra lekar än vad jag var van vid och jag var tvungen att lära mig detta för att passa in. Trots att jag försökte hur mycket som helst så passade jag aldrig riktigt in, jag var alltid den lite udda personen. Jag hade några få vänner som jag pendlade mellan, det var alltid olika personer jag umgicks med. Så det var väldigt mycket man skulle lära sig, för alla gjorde inte samma saker. Några av dom umgicks jag med mer på fritiden och andra inte, men även att jag hade folk som jag kunde vara med var det inte alltid jag kände att jag passade in.
I femman kom det en tjej utifrån precis som jag, men hon kände i alla fall några som gick på skolan och det var dom jag umgicks med då. Hon och jag kom väldigt bra överens och när hon började i vår klass började jag umgås med henne och vi har fortfarande kontakt, så henne har jag haft igenom hela min skolgång även att vi bråkat och sådant. Det var en till som jag umgicks mycket med från femman och vi tre brukade vara, fast det gick inte alltid så bra. Tre tjejer fungerar verkligen inte och vi bråkade mycket. Den andra tjejer har jag idag inte kontakt med och det känns väl lite dåligt, men vi passade nog helt klart inte ihop. I alla fall så hade jag det jätte jobbigt när jag flyttade till Vimmerby och igenom hela min skolgång, men det är något jag skriver om en annan dag.
I alla fall denna tjejen som jag umgicks med från femman, vi var både i skolan och på fritiden och jag visste att jag aldrig kunde finna en bättre vän än henne. Hon och jag gick igenom all skit tillsammans, igen av oss passade in speciellt bra i skolan och vi var dom udda och dom som var ensamma. Vi hade nästan bara varandra och stöttade oss på varandra, båda mådde dåligt och båda hade det jobbigt i skolan. Så vi hängde ihop, ibland kom det folk som var med oss, men dom stannade inte speciellt länge. Vi hade en killkompis i klassen ett tag, men han försvann bara en dag och flera år senare fick jag kontakt med honom igen och fick veta att han åkt in på behandlingshem. Fast det var mest hon och jag, hela sjuan skolkade vi mycket och jag fick problem med mina halsmandlar så det gjorde att vi blev ännu mer utanför, men vi hade ju trots allt varandra.
I åttan när vi skulle försöka komma ifatt allt vi hade missat fick lite fler vänner, i från en parallellklass och vi kände att vi passade in lite mer, att vi kunde bli accepterade för dom vi var. Vi hade lättare att släppa loss i skolan och var inte längre dom som jämt tittade ner i backen, vi fick lite bättre självförtroende även att det för oss var en kamp att gå till skolan och våga går förbi dom som hade så mycket emot oss. Vi gick aldrig ensamma till matsalen eller cafeterian eftersom vi kände att det var deras plats, vi hade inget där att göra, inte utan sällskap i alla fall. Dom ställena var vi rädd för, vi var rädda för människorna som hängde där för vi visste att dom skulle antingen säga eller göra något mot oss. Ibland när vi skulle in eller ut från skolan på morgonen, eller när vi skulle röka var vi tvungna att kolla så att ingen vi inte ville träffa på stod utanför eller innanför dörren. Vi rökte alltid på ett ställe utanför skolområdet där dom andra inte stod och det brukade ofta vara en lärare där också, inte för att vi hade bett om det utanför att han också rökte det. Så dom flesta gångerna tog vi sällskap med honom in för att slippa gå omvägar och för att slippa ord eller knuffar.
Lärarna på skolan visste om att vi var mobbade och dom sa hela tiden att dom skulle göra något åt det, att det skulle bli bättre men det blev det inte. Det hände inte alls något, kanske en vecka eller två var det bättre. Fast det dröjde inte länge innan allt var som vanligt igen, vi fick alltid undvika folk och vi skyndade oss alltid hem efter skolan. Vi klev aldrig in ett klassrum efter att lektionen hade börjat och vi råkat komma lite sent, för det var alldeles för läskigt för oss. Vi gjorde allt för att slippa blickar och situationer där det kunde bli skitsnack om oss eller där klasskamrater eller andra elever på skolan fick en chans att säga något om oss. Jag vägrade att göra uppgifter som att stå inför klassen eller läsa högt, det sista blev jag dock tvingad att göra några gånger. Detta för att jag mådde dåligt av det, jag kände mig så jävla värdelös att jag hela tiden kände på mig att dom skulle skratta eller på något sätt håna mig. Jag var jämt rädd när jag var i skolan.
Nian var i alla fall lite bättre och lite lättare, men långt ifrån bra. Jag kände att jag hade mer kontroll och mer självförtroende, men inte fullt så mycket för att kunna gå runt i skolan utan att kolla bakom mig, bakom hörnen eller bara kolla efter så jag inte hamnade i en sits jag inte kunde klara av. Jag levde alltid i skräck i korridorerna, jag ville egentligen inte vara där, men jag var tvungen. Jag längtade alltid ifrån skolan och sista året gick som tur var fort och lättare än alla åren innan. Så jag slutade äntligen högstadiet och började på gymnasiet där jag trodde det skulle bli lättare.
När jag väl började gymnasiet i Västervik var det dags för en nya skola, nya människor och en helt ny klass att lära känna. Det var en ny stad också, men denna var jag inte tvungen att lära mig helt, utan bara hur jag tog mig ifrån stationen till skolan och tillbaka. Jag var otroligt nervös när jag började där, jag visste inte om jag skulle passa in här eller om det skulle bli som innan, men jag hade hört att det var lättare på gymnasiet och det trodde jag på. Jag skulle gå Omvårdnadsprogrammet och när vi satt där med den nya klassen, jag med min alternativa stil och resten var som alla andra. Dom var inte speciella på något vis till utseendet, men jag tänkte att dom kanske var bättre än dom jag gått med i högstadiet. Jag fick en vän på denna linjen och henne har jag fortfarande kvar i mitt liv, och kommer alltid ha. Jag började gymnasiet 2008 och i år tar den klassen studenten, min vän tar studenten och jag står här och gör inte det. Jag trivdes inte i klassen alls, den var precis lika dålig som när jag gick högstadiet, det fanns bara en vän i klassen och en lärare jag tyckte om, dessutom trivdes inte med linjen, så två månader innan sommarlovet år 2009 hoppade jag och bestämde mig för att börja på Media istället, för det jag verkligen ville göra i mitt liv var att skriva och var kreativ. Under sommarlovet hände mycket med mig och mitt självförtroende blommade verkligen upp, jag mådde bra och jag ville verkligen göra rätt och komma vidare i mitt liv.
Så jag sökte om till gymnasiet och denna gången var det Media som gällde, det var samma skola så det var inte så mycket nytt denna gången. Förutom att det var en ny klass, en del nya människor, kände trots allt två stycken som skulle gå i min klass denna gången. En som jag hade känt två år och en som jag hade träffat under sommarlovet, så detta skulle kanske gå lättare, trodde jag i alla fall. Så när jag kom där och såg min nya klass kände jag att detta var rätt, här hörde jag hemma bättre. Lärarna var roliga, eleverna var lite mer lik mig och jag kände att detta skulle nog blir lättare, här skulle jag får vänner och här skulle jag passa in. Det blev bättre och jag fick vänner och jag trivdes jätte bra, det var en underbar klass och en underbar linje. Jag hade kommit rätt. Så jag gick hela första året och kände att detta var min grej, nu var det äntligen bra i skolan också.
Det blev sommarlov och jag var med om mycket, både upp och ned gångar, jag träffade många människor som influerade mig och som sårade mig. Jag träffade en yngre kille som jag föll för, men som det inte gick som jag ville med. Under den sista månaden i sommaren så var jag med honom, men det blev tjafs och vi slutade umgås, men han lärde mig i alla fall lite och jag slutade röka tack vare honom. Jag fick kontakt med en mycket äldre kille och jag åkte för att träffa honom i Eksjö och jag var fast, vi blev tillsammans och var lycklig. När skolan började igen så visste jag inte hur det skulle gå. Skulle det hålla med honom eller skulle det inte. Jag skulle i alla fall lägga ner mer energi på skolan och jag skulle verkligen klara denna linjen och det var bara två år kvar. Jag hade fått min inriktning och jag skulle gå Textkommunikation för skriva var och är mitt största intresse. Det började bra, men under den första månaden så var det något som hände.
Klassen hade förändrats under sommaren och den var inte alls som förut, jag passade inte längre in och jag nu bara en i klassen som jag verkligen umgicks med. Tillbaka till ruta ett, ännu en gång. Så jag kände att jag inte längre passade in och linjen var inte lika rolig som vanligt, så jag gick allt mindre och mindre i skolan och var allt mer och mer i Eksjö hos min pojkvän. Så jag bestämde mig för att det inte skulle fungera med skolan, så jag hoppade av ännu en gång och bestämde mig för att börja om i Eksjö.
Så nu är jag här i Eksjö och har inte gått i skolan sedan September eller Oktober förra året och jag har bott här sedan dess. Jag känner några här sedan innan och har lärt känna ett fåtal igenom min kära fästman och sambo. Fler än så är det inte, det är inte lätt att få vänner när man inte går i någon skola och mindre lätt när man kommer ny. Även att jag försöker lära känna nya människor här går det inte speciellt bra, dom vågar inte lära känna nya människor, för dom är för trygga i det dom redan har. Jag håller på att söka in till Folkhögskola i Nässjö och ska skicka in till en i Mariannelund också, så vi får se om jag kommer in och får lära känna ännu en ny klass, ännu en ny stad och börja om. Jag får bara hålla tummarna att denna gången går bra, att jag får mina slutbetyg så att jag kan studera på Högskola och blir det jag drömt om i flera år, att jag kommer i klassen som accepterar mig och som vill lära känna mig. Som vill vara mina vänner, lära mig saker och lära sig saker av mig. För kommer jag in på den Högskolan och den linjen jag vill, så lär vi alla har ett gemensamt intresse och ett gemensamt mål, så borde inte jag passa in där då?
När jag som ni år gammal flyttade från staden där jag växt upp till Vimmerby var det väldigt läskigt, jag var liten och staden jag hade flyttat till var jätte stor och det var så många nya människor. Jag kände ingen därifrån och jag skulle börja om från början och lära känna människor på nytt, börja på en helt ny skola och i en helt ny klass. Inte bara detta, utan jag flyttade in på vintern så jag började på vårterminen, när alla redan hade gått ett halvår och dom hade gått tillsammans sedan ettan. Så det var bara att bita ihop och gå igenom det och det var verkligen inte lätt. Jag passade inte riktigt in, för dom hade andra kläder och ett helt annat synsätt på saker, dom hade andra lekar än vad jag var van vid och jag var tvungen att lära mig detta för att passa in. Trots att jag försökte hur mycket som helst så passade jag aldrig riktigt in, jag var alltid den lite udda personen. Jag hade några få vänner som jag pendlade mellan, det var alltid olika personer jag umgicks med. Så det var väldigt mycket man skulle lära sig, för alla gjorde inte samma saker. Några av dom umgicks jag med mer på fritiden och andra inte, men även att jag hade folk som jag kunde vara med var det inte alltid jag kände att jag passade in.
I femman kom det en tjej utifrån precis som jag, men hon kände i alla fall några som gick på skolan och det var dom jag umgicks med då. Hon och jag kom väldigt bra överens och när hon började i vår klass började jag umgås med henne och vi har fortfarande kontakt, så henne har jag haft igenom hela min skolgång även att vi bråkat och sådant. Det var en till som jag umgicks mycket med från femman och vi tre brukade vara, fast det gick inte alltid så bra. Tre tjejer fungerar verkligen inte och vi bråkade mycket. Den andra tjejer har jag idag inte kontakt med och det känns väl lite dåligt, men vi passade nog helt klart inte ihop. I alla fall så hade jag det jätte jobbigt när jag flyttade till Vimmerby och igenom hela min skolgång, men det är något jag skriver om en annan dag.
I alla fall denna tjejen som jag umgicks med från femman, vi var både i skolan och på fritiden och jag visste att jag aldrig kunde finna en bättre vän än henne. Hon och jag gick igenom all skit tillsammans, igen av oss passade in speciellt bra i skolan och vi var dom udda och dom som var ensamma. Vi hade nästan bara varandra och stöttade oss på varandra, båda mådde dåligt och båda hade det jobbigt i skolan. Så vi hängde ihop, ibland kom det folk som var med oss, men dom stannade inte speciellt länge. Vi hade en killkompis i klassen ett tag, men han försvann bara en dag och flera år senare fick jag kontakt med honom igen och fick veta att han åkt in på behandlingshem. Fast det var mest hon och jag, hela sjuan skolkade vi mycket och jag fick problem med mina halsmandlar så det gjorde att vi blev ännu mer utanför, men vi hade ju trots allt varandra.
I åttan när vi skulle försöka komma ifatt allt vi hade missat fick lite fler vänner, i från en parallellklass och vi kände att vi passade in lite mer, att vi kunde bli accepterade för dom vi var. Vi hade lättare att släppa loss i skolan och var inte längre dom som jämt tittade ner i backen, vi fick lite bättre självförtroende även att det för oss var en kamp att gå till skolan och våga går förbi dom som hade så mycket emot oss. Vi gick aldrig ensamma till matsalen eller cafeterian eftersom vi kände att det var deras plats, vi hade inget där att göra, inte utan sällskap i alla fall. Dom ställena var vi rädd för, vi var rädda för människorna som hängde där för vi visste att dom skulle antingen säga eller göra något mot oss. Ibland när vi skulle in eller ut från skolan på morgonen, eller när vi skulle röka var vi tvungna att kolla så att ingen vi inte ville träffa på stod utanför eller innanför dörren. Vi rökte alltid på ett ställe utanför skolområdet där dom andra inte stod och det brukade ofta vara en lärare där också, inte för att vi hade bett om det utanför att han också rökte det. Så dom flesta gångerna tog vi sällskap med honom in för att slippa gå omvägar och för att slippa ord eller knuffar.
Lärarna på skolan visste om att vi var mobbade och dom sa hela tiden att dom skulle göra något åt det, att det skulle bli bättre men det blev det inte. Det hände inte alls något, kanske en vecka eller två var det bättre. Fast det dröjde inte länge innan allt var som vanligt igen, vi fick alltid undvika folk och vi skyndade oss alltid hem efter skolan. Vi klev aldrig in ett klassrum efter att lektionen hade börjat och vi råkat komma lite sent, för det var alldeles för läskigt för oss. Vi gjorde allt för att slippa blickar och situationer där det kunde bli skitsnack om oss eller där klasskamrater eller andra elever på skolan fick en chans att säga något om oss. Jag vägrade att göra uppgifter som att stå inför klassen eller läsa högt, det sista blev jag dock tvingad att göra några gånger. Detta för att jag mådde dåligt av det, jag kände mig så jävla värdelös att jag hela tiden kände på mig att dom skulle skratta eller på något sätt håna mig. Jag var jämt rädd när jag var i skolan.
Nian var i alla fall lite bättre och lite lättare, men långt ifrån bra. Jag kände att jag hade mer kontroll och mer självförtroende, men inte fullt så mycket för att kunna gå runt i skolan utan att kolla bakom mig, bakom hörnen eller bara kolla efter så jag inte hamnade i en sits jag inte kunde klara av. Jag levde alltid i skräck i korridorerna, jag ville egentligen inte vara där, men jag var tvungen. Jag längtade alltid ifrån skolan och sista året gick som tur var fort och lättare än alla åren innan. Så jag slutade äntligen högstadiet och började på gymnasiet där jag trodde det skulle bli lättare.
När jag väl började gymnasiet i Västervik var det dags för en nya skola, nya människor och en helt ny klass att lära känna. Det var en ny stad också, men denna var jag inte tvungen att lära mig helt, utan bara hur jag tog mig ifrån stationen till skolan och tillbaka. Jag var otroligt nervös när jag började där, jag visste inte om jag skulle passa in här eller om det skulle bli som innan, men jag hade hört att det var lättare på gymnasiet och det trodde jag på. Jag skulle gå Omvårdnadsprogrammet och när vi satt där med den nya klassen, jag med min alternativa stil och resten var som alla andra. Dom var inte speciella på något vis till utseendet, men jag tänkte att dom kanske var bättre än dom jag gått med i högstadiet. Jag fick en vän på denna linjen och henne har jag fortfarande kvar i mitt liv, och kommer alltid ha. Jag började gymnasiet 2008 och i år tar den klassen studenten, min vän tar studenten och jag står här och gör inte det. Jag trivdes inte i klassen alls, den var precis lika dålig som när jag gick högstadiet, det fanns bara en vän i klassen och en lärare jag tyckte om, dessutom trivdes inte med linjen, så två månader innan sommarlovet år 2009 hoppade jag och bestämde mig för att börja på Media istället, för det jag verkligen ville göra i mitt liv var att skriva och var kreativ. Under sommarlovet hände mycket med mig och mitt självförtroende blommade verkligen upp, jag mådde bra och jag ville verkligen göra rätt och komma vidare i mitt liv.
Så jag sökte om till gymnasiet och denna gången var det Media som gällde, det var samma skola så det var inte så mycket nytt denna gången. Förutom att det var en ny klass, en del nya människor, kände trots allt två stycken som skulle gå i min klass denna gången. En som jag hade känt två år och en som jag hade träffat under sommarlovet, så detta skulle kanske gå lättare, trodde jag i alla fall. Så när jag kom där och såg min nya klass kände jag att detta var rätt, här hörde jag hemma bättre. Lärarna var roliga, eleverna var lite mer lik mig och jag kände att detta skulle nog blir lättare, här skulle jag får vänner och här skulle jag passa in. Det blev bättre och jag fick vänner och jag trivdes jätte bra, det var en underbar klass och en underbar linje. Jag hade kommit rätt. Så jag gick hela första året och kände att detta var min grej, nu var det äntligen bra i skolan också.
Det blev sommarlov och jag var med om mycket, både upp och ned gångar, jag träffade många människor som influerade mig och som sårade mig. Jag träffade en yngre kille som jag föll för, men som det inte gick som jag ville med. Under den sista månaden i sommaren så var jag med honom, men det blev tjafs och vi slutade umgås, men han lärde mig i alla fall lite och jag slutade röka tack vare honom. Jag fick kontakt med en mycket äldre kille och jag åkte för att träffa honom i Eksjö och jag var fast, vi blev tillsammans och var lycklig. När skolan började igen så visste jag inte hur det skulle gå. Skulle det hålla med honom eller skulle det inte. Jag skulle i alla fall lägga ner mer energi på skolan och jag skulle verkligen klara denna linjen och det var bara två år kvar. Jag hade fått min inriktning och jag skulle gå Textkommunikation för skriva var och är mitt största intresse. Det började bra, men under den första månaden så var det något som hände.
Klassen hade förändrats under sommaren och den var inte alls som förut, jag passade inte längre in och jag nu bara en i klassen som jag verkligen umgicks med. Tillbaka till ruta ett, ännu en gång. Så jag kände att jag inte längre passade in och linjen var inte lika rolig som vanligt, så jag gick allt mindre och mindre i skolan och var allt mer och mer i Eksjö hos min pojkvän. Så jag bestämde mig för att det inte skulle fungera med skolan, så jag hoppade av ännu en gång och bestämde mig för att börja om i Eksjö.
Så nu är jag här i Eksjö och har inte gått i skolan sedan September eller Oktober förra året och jag har bott här sedan dess. Jag känner några här sedan innan och har lärt känna ett fåtal igenom min kära fästman och sambo. Fler än så är det inte, det är inte lätt att få vänner när man inte går i någon skola och mindre lätt när man kommer ny. Även att jag försöker lära känna nya människor här går det inte speciellt bra, dom vågar inte lära känna nya människor, för dom är för trygga i det dom redan har. Jag håller på att söka in till Folkhögskola i Nässjö och ska skicka in till en i Mariannelund också, så vi får se om jag kommer in och får lära känna ännu en ny klass, ännu en ny stad och börja om. Jag får bara hålla tummarna att denna gången går bra, att jag får mina slutbetyg så att jag kan studera på Högskola och blir det jag drömt om i flera år, att jag kommer i klassen som accepterar mig och som vill lära känna mig. Som vill vara mina vänner, lära mig saker och lära sig saker av mig. För kommer jag in på den Högskolan och den linjen jag vill, så lär vi alla har ett gemensamt intresse och ett gemensamt mål, så borde inte jag passa in där då?
bara för att jag älskar dig.
10 månader med min älskling, min prins, min fästman och min andra halva!
tisdag 31 maj 2011
måndag 30 maj 2011
Your biggest regret..
Denna videon fick mig att gråta i slutet, för deras största ånger (biggest regret, tycker det låter bättre på engelska). Jag ska sno idéen från denna video, dock inte helt. Det är en kvinna som har en fråga och det är femtio personer som svarar. Jag tänker inte göra det så, utan jag tänker bara sno hennes fråga och ställa till er som läser.
Vad ångrar ni mest i ert liv? (låter bättre på engelska: whats your biggest regret?)
Jag vet vad jag ångrar mest av allt, men eftersom att det inte är något som jag vill att alla ska veta, inte riktigt ännu. Skulle vara hundra procent ärlig och öppen på denna bloggen, men detta är lite för personligt och lite för jobbigt att prata om, så detta får ni inte.
Men ni kan få det jag ångrar näst mest i mitt liv, och det är att jag inte sökte in på rätt linje på gymnasiet direkt, så jag hade kunnat ta studenten till sommaren och vara klar med det.
Vad ångrar ni mest i ert liv? (låter bättre på engelska: whats your biggest regret?)
Jag vet vad jag ångrar mest av allt, men eftersom att det inte är något som jag vill att alla ska veta, inte riktigt ännu. Skulle vara hundra procent ärlig och öppen på denna bloggen, men detta är lite för personligt och lite för jobbigt att prata om, så detta får ni inte.
Men ni kan få det jag ångrar näst mest i mitt liv, och det är att jag inte sökte in på rätt linje på gymnasiet direkt, så jag hade kunnat ta studenten till sommaren och vara klar med det.
3 i topp, sexiga brudar..
Jag har suttit och kollat igenom nätet litet och hittade en rolig grej att sysselsätta mig med, Akinator och den ska försöka lista ut vad det är för person du tänker på. Jag testade tre gånger och jag tänkte på tre tjejer eftersom vi är så awesome. Första och sista gången tog han rätt på andra försöket, andra gången var det rätt direkt. Nog om det, jag ska i alla fall komma till saken och det är att jag har kommit på min Top 3 lista av sexigaste och snyggaste brudarna, just nu. Så nu ska ni få den i ordning!
1. Alltid varit och kommer alltid vara number one for me:
Megan Fox
Jag har många kvinnor runt om mig, både i kändis världen och i min omgivning som inspirerar mig och som jag ser upp till. Dessa 3 tjejer är både och, dom ser bra ut och dom inspirerar, den sista bruden är nog den som mest inspirerar mig.
Så vad är era topp 3 lista när det kommer till sexigaste, snyggaste, häftigaste tjejer/kvinnor? Eller helt enkelt bara tre tjejer eller kvinnor som inspirerar dig?
1. Alltid varit och kommer alltid vara number one for me:
Megan Fox
2. Nyss upptäckt denna skönhet, men hon är mums
Naya Rivera
3. Hennes låtar har jag hört innan, men aldrig sett att hon är så het
Ciara
Så vad är era topp 3 lista när det kommer till sexigaste, snyggaste, häftigaste tjejer/kvinnor? Eller helt enkelt bara tre tjejer eller kvinnor som inspirerar dig?
lördag 28 maj 2011
fredag 27 maj 2011
-
Har haft mycket att göra dom senaste dagarna så har inte haft möjlighet att publicera lika mycket här och idag färgar jag håret och städar det sista i lägenheten för att jag och min älskade fästman ska till mina föräldrar i helgen för att det är marknad där och öltält, så därför kommer jag inte publicera något på helgen vad det ser ut som nu. Kanske får något litet tillfälle att skriva. Ska kanske träffa en gammal vän som jag har saknat jätte mycket, ska bli roligt att se honom igen, var säkert över ett år sedan jag träffade honom sist. Ska i alla fall vara borta hela helgen och ha det awesome. Kommer lägga in en bild på mitt ny färgade hår innan jag åker.
torsdag 26 maj 2011
Make me wanna die
Take me, I´m alive
Never was a girl with wicked mind
But everything looks better
When the sun goes down
I had everything
Opportunities for eternity
And i could belong to the night
Your eyes, your eyes
I can see in your eyes, your eyes
You make me wanna die
I´ll never be good enough
You make me wanna die
And everything you love
Will burn up in the light
And every time
I look inside your eyes
You make me wanna die
Taste me, drink my soul
Show me all the things
That I shouldn´t know
And there´s a blue moon an the rise
I´ll die for you my love, my love
I´ll steal for you my love, my love
We´ll burn up in the light
Every time I look inside your eyes
I´m burning in the light
I look inside your eyes
You make me wanna die
Never was a girl with wicked mind
But everything looks better
When the sun goes down
I had everything
Opportunities for eternity
And i could belong to the night
Your eyes, your eyes
I can see in your eyes, your eyes
You make me wanna die
I´ll never be good enough
You make me wanna die
And everything you love
Will burn up in the light
And every time
I look inside your eyes
You make me wanna die
Taste me, drink my soul
Show me all the things
That I shouldn´t know
And there´s a blue moon an the rise
I´ll die for you my love, my love
I´ll steal for you my love, my love
We´ll burn up in the light
Every time I look inside your eyes
I´m burning in the light
I look inside your eyes
You make me wanna die
onsdag 25 maj 2011
-
Second chances they don´t ever matter, people never chance.
Once a whore you´re nothing more, I´m sorry that´ll never change.
Once a whore you´re nothing more, I´m sorry that´ll never change.
Trollbunden
När du är borta, hungrar så vilt min själ.
När du är nära, längtar jag lika väl.
Förtvivlat ser jag,
stelnad, sluten
så fåfäng flyr minuten.
dikten är skriven av mig
När du är nära, längtar jag lika väl.
Förtvivlat ser jag,
stelnad, sluten
så fåfäng flyr minuten.
dikten är skriven av mig
-
Vi kan prata i timmar om sånt vi tror vi saknar
och om hur staden och vardagslivet till slut stal all vår ungdom och all vår kärlek.
Men vi var inte menade att slåss, vi var menade att älska
och jag hatar mig själv när jag hör mig gnälla på dig för nån skitsak
men inget av det här betyder något.
Det är bara ord som gått vilse i allt det svarta och kommit i mellan oss.
Tvåsamhet är ondskan och singellivet det dödar,
vi bygger murar runt våra hjärtan för att hålla det tryggt.
Men jag vill inte vara trygg, jag vill ju brinna och sånt
och minnas hur vacker du är
och varför jag en gång föll så handlöst för dig,
men inget av det här betyder något.
Det är bara ord som gått vilse i allt det svarta och kommit mellan oss.
och om hur staden och vardagslivet till slut stal all vår ungdom och all vår kärlek.
Men vi var inte menade att slåss, vi var menade att älska
och jag hatar mig själv när jag hör mig gnälla på dig för nån skitsak
men inget av det här betyder något.
Det är bara ord som gått vilse i allt det svarta och kommit i mellan oss.
Tvåsamhet är ondskan och singellivet det dödar,
vi bygger murar runt våra hjärtan för att hålla det tryggt.
Men jag vill inte vara trygg, jag vill ju brinna och sånt
och minnas hur vacker du är
och varför jag en gång föll så handlöst för dig,
men inget av det här betyder något.
Det är bara ord som gått vilse i allt det svarta och kommit mellan oss.
Can you belive in me, when i can´t?
Folk snackar hela tiden om att man ska vara stolt över den man är och älska sig själv, men hur ska man göra det när folk hela tiden gör tvärt emot. Jag har som alla andra, haft människor jag sett upp till, både människor som är kända på ett eller annat sätt, men också människor i min närhet som varit mina vänner. Dom har varit sig själva och stått för det och visat andra att man kan älska sig själv hur man än ser ut, men vad ska tror om grejen med att tro på sig själva när jag ser personen jag sett upp till förändra sig själva. Ser man en person som var så stolt över sig själv och verkligen sket i vad andra tyckte om henne, börja banta för att alla andra ska tycka om henne och för att hon ska tycka om sig själv. Hon var vacker som hon var, hon var verkligen det och jag älskade henne för den hon var, men media idag visar att tjejer måste se ut på ett visst sätt för att passa in.
Det finns väl undantag och många tidningar den senaste tiden har visat att man kan vara mullig och så vidare och ändå älska sig själv och igenom det andra som älskar en som man är. Fast även att jag ser detta i tidningen så är det en sak som stör mig med detta och det är att dom inte är så speciellt mulliga och dom har i alla fall en platt mage, som tydligen är viktigt. Min mage kan ibland se ut som om jag skulle kunna vara gravid, eftersom att resten av min kropp är relativt smal så blir det så. Det mesta fettet på mig sätter sig på magen och ibland på låren. Så därför kan jag heller inte känna att jag passar bland dom mulliga personerna, för att dom har del fördelat över hela kroppen. Jag försöker se på mig som vacker, för folk säger det till mig ofta och jag vet att jag är vacker på mitt sätt, men min mage gör att jag ibland mår skit. Nu blev detta lite väl personligt så åter till det jag skrev om.
Hon bantade och förändrade sig helt för att hon skulle passa in, för att hon skulle vara vacker för alla andra också, inte bara sig själv och dom närmast henne. Hur ska man då kunna fortsätta att tro på sig själv och älska sig själv som den man är, den man föddes till? När förebilderna man har helt plötsligt gör som alla andra, som ger efter för idealet och inte längre kan stå för att dom är vackra som dom är. Ska jag då verkligen kunna sträcka på mig och säga att jag duger som jag är, att jag är vacker som jag är. Utan att ha en enda människa att se upp till längre?
Det finns väl undantag och många tidningar den senaste tiden har visat att man kan vara mullig och så vidare och ändå älska sig själv och igenom det andra som älskar en som man är. Fast även att jag ser detta i tidningen så är det en sak som stör mig med detta och det är att dom inte är så speciellt mulliga och dom har i alla fall en platt mage, som tydligen är viktigt. Min mage kan ibland se ut som om jag skulle kunna vara gravid, eftersom att resten av min kropp är relativt smal så blir det så. Det mesta fettet på mig sätter sig på magen och ibland på låren. Så därför kan jag heller inte känna att jag passar bland dom mulliga personerna, för att dom har del fördelat över hela kroppen. Jag försöker se på mig som vacker, för folk säger det till mig ofta och jag vet att jag är vacker på mitt sätt, men min mage gör att jag ibland mår skit. Nu blev detta lite väl personligt så åter till det jag skrev om.
Hon bantade och förändrade sig helt för att hon skulle passa in, för att hon skulle vara vacker för alla andra också, inte bara sig själv och dom närmast henne. Hur ska man då kunna fortsätta att tro på sig själv och älska sig själv som den man är, den man föddes till? När förebilderna man har helt plötsligt gör som alla andra, som ger efter för idealet och inte längre kan stå för att dom är vackra som dom är. Ska jag då verkligen kunna sträcka på mig och säga att jag duger som jag är, att jag är vacker som jag är. Utan att ha en enda människa att se upp till längre?
what you see is what you get, right..!?
Varför hör man så ofta folk säga "what you see is what you get" när det inte stämmer alls. Ibland kanske det är så, när det gäller saker. Fast folk säger det ju oftast om människor som om vi inte skulle ha mer än en utsida, men när du träffar en människa är det inte bara vad du ser som du får, utan du får allt det som finns inuti också. Du träffar en människa som du till utseendet vill lära känna och sedan beroende på vad du hittar på insidan fortsätter ni lära känna varandra eller inte. Så jag tycker verkligen inte det talesättet stämmer på människor. Vissa fall kan det stämma på människor, eftersom det finns dom som speglar sin insida och personlighet i sin stil att klä sig, sminka sig och så vidare, men det är inte alltid så. Ibland får du helt enkelt mer än vad du ser, men du kan också få mindre, det beror på vad du har för förväntningar när du smält det första intrycket, det du ser. Så jag tycker att det uttrycker kan fara och flyga, för jag gillar det inte!
tisdag 24 maj 2011
100% av livet.
Ibland när jag tänker på hur mitt liv är emot hur jag skulle vilja att det var så undrar jag varför jag inte gör allt jag skulle vilja och beter mig som jag vill, klär mig som jag vill och skiter i vad alla andra tycker. Jag har ju bara ett liv och jag blir ju inte direkt yngre, så jag funderar på om man skulle göra det i livet man verkligen vill. Två av sakerna håller jag redan på med och kommer fortsätta med så länge jag kan tänka mig, så det behöver jag inte ändra på. Men det finns så mycket mer, vissa saker är begränsade av pengar, men det finns mycket man kan göra utan pengar. Men jag gör det inte för jag vågar inte eller för att jag inte orkar, jag är fast i min säkerhet och jag vill inte slita mig loss. Fast vad har man egentligen att förlora om det skulle vara så att jag släpper loss lite, gör mer som jag vill och skiter fullständigt i allt annat. Varför ska jag behöva bry mig om vad andra tycker om mig eller behöva klä mig på ett visst sätt bara för folk i mitt förflutna hade problem med det och gjorde så jag mådde dåligt av det. Nu är det nya tider och jag har börjat om med mitt liv, jag har lagt det andra bakom mig så mycket som det går och försöker starta om på nytt. Så varför gör jag inte det till 100% och ser vart det leder mig, jag har ju redan ändrar så mycket och det kanske redan är hälften, så jag är så sugen på att ta dom andra stegen och nå dit jag känner att jag vill vara. Det kanske ändras på vägen och jag tar en annan liten stig, men det är ju i framtiden, men just nu vill jag leva som jag känner i just denna sekunden och jag tänker göra det till max!
24/7 and everywere for you baby.
Igenom dom åren jag har levt har jag lärt mig att man aldrig vet vilka som verkligen alltid kommer finnas för en när man som mest behöver eller vilka som uppskattar att du bryr dig om dom. Det är många gånger som jag har hört en annan människa säga till mig "jag finns där för dig 24/7" och jag har verkligen trott på det dom har sagt, men när jag verkligen behövt dom och det har varit mitt i natten, visar det sig att det inte är speciellt många av dom som sagt detta, som verkligen håller fast vid det. Jag har många gånger i mitt liv fått klara mig själv, torka tårarna och samla ihop mitt hjärta för att pussla ihop det själv, ingen hjälp och ingen tröst. När sådant händer om och om igen, får man lära sig att det är svårt att verkligen lita på att någon finns där för dig när det är som mörkast. Men om man är lite försiktig när man väljer vänner och tar reda på att personer som verkligen uppskattar dig när du finns där för personen, även att personen inte ringt och sagt "hey, jag behöver dig nu", så har du dig en riktigt vän, för när du bevisar att du finns där 24/7, så kommer med stor sannolikhet den personen finnas för dig tillbaka.
Jag har alltid haft turen att ha en underbar familj som funnits för mig och stöttat mig när jag mått som dåligt, kanske inte vid alla tillfällena, men så fort jag bett om något eller bara behövt en kram har dom alltid funnits där. Dom har varit min vägg att stötta mig emot när jag har känt att jag varit nära på att falla. Jag är dom evigt tacksam och kommer alltid älska dom för allt dom gjort för mig.
Jag har alltid haft turen att ha en underbar familj som funnits för mig och stöttat mig när jag mått som dåligt, kanske inte vid alla tillfällena, men så fort jag bett om något eller bara behövt en kram har dom alltid funnits där. Dom har varit min vägg att stötta mig emot när jag har känt att jag varit nära på att falla. Jag är dom evigt tacksam och kommer alltid älska dom för allt dom gjort för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)