onsdag 25 maj 2011

Can you belive in me, when i can´t?

Folk snackar hela tiden om att man ska vara stolt över den man är och älska sig själv, men hur ska man göra det när folk hela tiden gör tvärt emot. Jag har som alla andra, haft människor jag sett upp till, både människor som är kända på ett eller annat sätt, men också människor i min närhet som varit mina vänner. Dom har varit sig själva och stått för det och visat andra att man kan älska sig själv hur man än ser ut, men vad ska tror om grejen med att tro på sig själva när jag ser personen jag sett upp till förändra sig själva. Ser man en person som var så stolt över sig själv och verkligen sket i vad andra tyckte om henne, börja banta för att alla andra ska tycka om henne och för att hon ska tycka om sig själv. Hon var vacker som hon var, hon var verkligen det och jag älskade henne för den hon var, men media idag visar att tjejer måste se ut på ett visst sätt för att passa in.

Det finns väl undantag och många tidningar den senaste tiden har visat att man kan vara mullig och så vidare och ändå älska sig själv och igenom det andra som älskar en som man är. Fast även att jag ser detta i tidningen så är det en sak som stör mig med detta och det är att dom inte är så speciellt mulliga och dom har i alla fall en platt mage, som tydligen är viktigt. Min mage kan ibland se ut som om jag skulle kunna vara gravid, eftersom att resten av min kropp är relativt smal så blir det så. Det mesta fettet på mig sätter sig på magen och ibland på låren. Så därför kan jag heller inte känna att jag passar bland dom mulliga personerna, för att dom har del fördelat över hela kroppen. Jag försöker se på mig som vacker, för folk säger det till mig ofta och jag vet att jag är vacker på mitt sätt, men min mage gör att jag ibland mår skit. Nu blev detta lite väl personligt så åter till det jag skrev om.

Hon bantade och förändrade sig helt för att hon skulle passa in, för att hon skulle vara vacker för alla andra också, inte bara sig själv och dom närmast henne. Hur ska man då kunna fortsätta att tro på sig själv och älska sig själv som den man är, den man föddes till? När förebilderna man har helt plötsligt gör som alla andra, som ger efter för idealet och inte längre kan stå för att dom är vackra som dom är. Ska jag då verkligen kunna sträcka på mig och säga att jag duger som jag är, att jag är vacker som jag är. Utan att ha en enda människa att se upp till längre?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar