En tanke som nyss slog mig är att det krävs så jävla mycket att få en person att stanna hos dig och älska dig igenom allt, både det dåliga och det bra. Du får kämpa som om du skulle ta dig upp för ett högt och brant berg. Men när det gäller att förlora en människa, så att personen aldrig mer vill tala med dig, kan det räcka med ett ynka litet ord och du har en rygg vänd mot dig som blir allt mindre och mindre. Du får inte en sista chans att förklara vad du menade med ordet, om personen tog det fel. Du har ingen chans att ta tillbaka ordet utan det ligger framför dina fötter på den solvarma asfalten och smälter, samtidigt som det känns som ditt hjärta just gick i tusen bitar. Så för att förtjäna en annan människas fullständiga kärlek krävs det miljoner av ord, men för att kräva en annan människas fullständiga hat räcker det med ett. Hur kan det vara så? Alla personer gör misstag, alla kan säga fel. Men det är sällan vi får en chans att göra saker rätt, att förklara vad det var våra hjärtan egentligen menade. Så vi står kvar där i solen och ser en person försvinna ut våra liv, utan att kunna göra något. Vi har helt plötsligt blivit en staty, vi kan inte röra oss och vi kan inte prata. Alla ord har tagit slut och allt som vi kämpat för att få, försvinner på några sekunder. Så varför fortsätter vi kämpa för det svåra, när vi vet att det kan förändras på en sekund. Varför är vi så beroende av en annan människa, när vi kan göra oss själva lyckliga. Varför släpper vi in en annan människa under huden för att värma, när vi själva inte klara av att värma våran egen hud. Är det inte då bättre att vänta tills vi kan värma oss själva, så att den värmen räcker till två?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar