Nu är HON här!

Nu ÄNTLIGEN så har vår lilla DOTTER kommer till världen :) Den 2 Juli klockan 16:18 föddes kom hon till världen. Hon vägde 3905gram och var 49cm lång. Hon är något av det vackraste jag har sett. Allting har gått bättre än vad jag trodde att det skulle göra och jag känner mig så lycklig. Tänkte att jag någon dag framöver ska skriva en förlossningsberättelse, men då hänvisar jag er vidare till min nya blogg. Byter blogg eftersom att mitt liv kommer bli hel annorlunda och jag tycker inte att namnet på denna bloggen passar sig längre. Så ni kan fortsätta läsa om mitt nya liv på bokstavsmama istället.

Här är vår älskade dotter:

Zoe Milla Kapstad

Sista långa väntan

Hittills har det inte kommit någon bebis och vi har precis sovit ett par timmar. Innan jag somnade hade jag läskiga värkar, men som sagt fortfarande har jag inte riktigt ont utan det är bara obehagligt. Vi blev hemskickade igen eftersom det inte hade hänt något med min tapp. Dessutom kunde dom på förlossningen inte få fram och se något fostervatten så även att dom trodde oss att jag hade haft vattenavgång kunde dom inte bevisa det. Tydligen måste dom se fostervatten när man är uppe för att det ska kunna räknas som vattenavgång. Jag tyckte det där var jätte krångligt men nu har jag försökt förklara.

Men nu ska vänta på att det verkligen ska köra igång. Jag skrämmer mig själv här hemma med att ha väldigt intensiva värkar, men jag har inte ont, jag tycker det är obehagligt/läskigt, men det gör inte ont. Jag trodde jag skulle ligga och ha jätte ont vid denna tiden av förlossningsarbetet, men det visar sig att när det gäller detta kanske jag har rätt hög smärtgräns. Vi väntar på att vår lilla bebis ska komma ut, jag väntar på att få riktigt ont, tills dess springer jag runt och läcker lite till och från och försöker göra så normala saker som möjligt. Stannar upp ibland och väntar ut värkarna, men ännu verkar inte bebisen riktigt vilja komma ut, men det återstår att se.

Äntligen!

Nu har vattnet gått och vi ska invänta värkarna. Har det inte startat innan klockan halv 11 i morgon ska jag på kontroll. Så nu är vår efterlängtade ängel på väg!

Besök på förlossningen - igen!

Kom nyss hem från förlossningen. Fick gå upp eftersom jag haft otrolig ont under kvällen. Det verkade inte vara så mycket, men enligt CTG-kurvan så hade jag regelbundna värkar var 10:de minut. Fast jag hade inte öppnats något och tappen var fortfarande bakåt så inget där i alla fall. Fick lite starkare smärtlindring eftersom jag har otroligt ont i höfterna när jag får värkar, så att jag ska kunna sova i natt. Jag ska ta det lugnt och vila och så får vi se vad som händer dom närmsta dagarna, men det kunde vara så att värkarbetet var igång i alla fall.

Dessutom fick jag veta att eftersom bebisen verkade vara så pass stor, så skulle jag tydligen tillbaka på ett ultraljud, vilket jag inte visste något om. Dom ville bara kolla så att det inte var för stort och läkaren pratade något om igång sättning tidigast vecka 38 och lite annat. Så vi får se om vi får åka in innan vi får brev om detta eller hur det blir. Men det verkar som det finns en liten risk att dom kanske måste sätta igång mig för att barnet är så pass stort och sedan finns ju risken att bebisen är för stor för att jag ska klara av vaginal förlossning, så jag kanske måste ta snitt vilket verkligen är min värsta mardröm, vill inte ha ett ärr på magen. PANIK! Men vi får helt enkelt se vad som händer, jag har i alla fall ont i höfterna när jag får värkar och det blir att inte röra sig mer i kväll, jag och sängen har en lååååång dejt.

Kom ut nu, lilla sötnos.

Ingen bebis har velat titta ut än, tyvärr. Men för varje dag som går blir mina värkar lite starkare och jag bara hoppas det sätter igång ordentligt snart. Värkarna gör konstigt nog inte ont enligt mig utan är bara obehagliga. Jag tjuter till ibland och älsklingen tror jag har ont, men i själva verket blir jag bara överraskad över att den är starkare än dom andra. Sedan har jag börjar få mensliknandesmärtor i samband med sammandragningarna, så jag känner av dom ännu mer nu.

Jag springer runt och försöker hitta på allt möjligt för att inte sitta still. Jag har bakat tre olika sockerkakor idag och jag vill bara ut och gå en lång promenad. Dock är fästmannen krasslig och inte alls sugen på att gå ut, och jag får inte gå långt själv eftersom han är lite orolig ifall något händer när jag är ute. Så jag springer runt här hemma och bara hoppas att det ska starta ordentligt nu. Jag börjar längta efter att det ska göra ONT, inte bara kännas obehagligt.

Ska snart ut och sätta mig med grannarna och äta jordgubbar, dom bjuder. Tycker det är skönt att kunna komma ut lite och inte behöva känna mig helt instängd.

Dock börjar jag längta galet mycket till min mormors trädgård, så nu får bebisen snart ta och komma ut så jag får åka dit och njuta ordentligt av sommaren med fästmannen och vår älskade lilla ängel.

Nu håller vi tummarna.

Då har man ringt upp till förlossningen och pratat med en jätte trevligt kvinna. Hon förklarade att det kunde vara så att det hade startat när jag städade, men att jag skulle avvakta och se om det avtar eller om det fortsätter. Fortsätter det har det med stor sannolikhet börjat lite smått. Hon sa att om jag ville fick jag komma upp så att dom kunde kolla, men hon sa att dom av erfarenhet vet att jag lär få åka hem igen. Så förklarade hon att jag troligtvis kommer känna när det verkligen är dags och att jag kan komma upp när värkarna är mycket tätare. Så det är som sagt bara att avvakta och vänta och se.

Men jag lär nog svänga runt och fortsätta städa och gå ut med hunden och allt annat för att om städningen satte igång det kan ju fortsatt rörelse sätta igång det mer. För nu är bebisen trots allt redo att komma ut och vi här ute är absolut redo att få ut vår lilla ängel, gärna så fort som möjligt. Vi är lite smått otåliga här nu. Så vi håller tummarna för att det startat och att vi snart är föräldrar.

Ingen förändring

Fortfarande likadant som innan, jag har en hel del kraftiga värkar, men känns som att jag vill avvakta att ringa i alla fall. Däremot känner jag att om det inte har lugnat ner sig i morgon förmiddag ska jag ringa upp bara för att vara säker och se i fall dom vill kolla mig.

När jag duschade ikväll så kände jag värkarna ordentligt, innan så har dom försvunnit när jag varit i värmen. Så jag känner ju att det är värre än vad det har varit innan, men det känns ändå som att det inte är tillräckligt kraftig för att det ska vara någon idé att ringa. Fast vi får vänta och se, blir det värre eller inte avtar så blir det nog att ringa i alla fall. Så vi väntar helt enkelt och ser, vi är i alla fall ivriga.

Vi avvaktar

Så hur blev det sedan igår då. Jo, vi bestämde oss för att stanna hemma och försöka sova och se hur det ser ut idag. Hade värkar hela kvällen sedan och det var lite svårt att sova. Under natten fick jag kissa massor med gånger och varje gång jag la mig ner för att sova igen så fick jag en hems mesvärksliknande smärta, men jag lyckades somna om varje gång.

Nu under morgonen har jag haft en hel del kraftiga värkar, en av dom var så jag vek mig dubbel för att det gjorde så ont. Och det mest komiska är att jag tar det inte lugnt, jag städar.

Vi började nämligen att städa igår, och på kvällen när vi blev lite mer seriösa och började städa på allvar blev värkarna starkare. Nu städar jag inte för att det ska gå igång mer om det nu startat, utan för att vi vill ha det rent här hemma om bebisen vill komma ut.

Så idag avvaktar vi också och se vad som sker, men jag kan säga att jag har kraftiga och annorlunda värkar även idag, vi hoppas på att en liten är på väg att vilja komma ut.

Nu får vi se

Har nu under kvällen haft rätt många värkar som varit kraftigare och annorlunda än dom jag haft dom senaste veckorna. Det känns kraftigare och det känns som att någon petar med en nål inne i slidan också. Så fästmannen och jag tar det riktigt lugnt nu ikväll, håller kolla lite på hur ofta dom kommer och ser vad som händer. Vi har i alla fall allt redo ifall något skulle ske, så det känns skönt. Nu ska jag lägga mig att vila och se hur detta urartar sig.