onsdag 10 augusti 2011

Hösten närmar sig med skrämmande steg..

Det börjar gå mot höst, och ångesten kommer som ett paket på posten, alltid samma visa. Jag får extrem äcklig jävla ångest när hösten är på gång och i början av den, fast jag ÄLSKAR hösten, i alla fall den tiden det är färgglatt och fortfarande lite varmt ute, när det blir grått, regnigt och kallt vill jag gå och lägga mig under en sten och sova bort hela vintern som en björn. Dom senaste tre kvällarna jag har gått ut med hunden har det varit lite höstluft, lite kyligt och luktat som det gör en höstkväll och det gör inte ångesten bättre. Men hösten är fin till en början, det kan jag inte neka till och det är mysigt att få ha på sig koftor och sjalar/halsdukar och mysa med ljus och tea när det börjar bli mörkt tidigt.. Och jag får lite rutin på vardagen med skolan och diverse grejer.

Nej, nu ska jag njuta av den sista lilla sommaren, ska göra det hos min mormor och morfar i den lilla lilla "byn" Lönneberga, hahaha.. Där har jag växt upp, eller alla fall halva min tid, bodde i Silverdalen med mina föräldrar, men cyklade och spenderade mycket av min barndom 2 kilometer bort hos mina morföräldrar i Lönneberga, kanske därför jag är lite crazy som Emil.. Eller i alla fall jag drar idag och kommer inte ha internet innan fredag eftermiddag, så det blir inget bloggande, men jag kommer skriva upp tankar och sådan jag får där och så skriver jag ut dom här till er..

1 kommentar:

  1. Hej Hannah,
    Höstångest är jobbigt, förstår jag. Jag har det värst på våren, när knopparna spricker. Har du läst den dikten av Karin Boye?

    -----
    Ja visst gör det ont när knoppar brister.
    Varför skulle annars våren tveka?
    Varför skulle all vår heta längtan
    bindas i det frusna bitterbleka?
    Höljet var ju knoppen hela vintern.
    Vad är det för nytt, som tär och spränger?
    Ja visst gör det ont när knoppar brister,
    ont för det som växer
    och det som stänger.

    Ja nog är det svårt när droppar faller.
    Skälvande av ängslan tungt de hänger,
    klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
    tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
    Svårt att vara oviss, rädd och delad,
    svårt att känna djupet dra och kalla,
    ändå sitta kvar och bara darra -
    svårt att vilja stanna
    och vilja falla.

    Då, när det är värst och inget hjälper,
    Brister som i jubel trädets knoppar.
    Då, när ingen rädsla längre håller,
    faller i ett glitter kvistens droppar
    glömmer att de skrämdes av det nya
    glömmer att de ängslades för färden -
    känner en sekund sin största trygghet,
    vilar i den tillit
    som skapar världen.
    -----
    Den är fin tycker jag.
    Dock har jag ångest året om. Men som sagt var, våren är värst.

    Lyckatill i höstmörkret!

    /B-lue

    SvaraRadera