En sak jag har funderat länge på nu är att när man kommer till en ny stad och tänker att man ska lära känna lite folk, så är det jätte svårt. Dom flesta håller sig för sig själva och vill inte släppa in nya bland sina vänner som dom kanske känt hela sitt liv. Så man står där nya och undrar vad det är för fel på en, vad det är som gör att man inte får vara med eller varför ingen vill lära känna en.
När jag som ni år gammal flyttade från staden där jag växt upp till Vimmerby var det väldigt läskigt, jag var liten och staden jag hade flyttat till var jätte stor och det var så många nya människor. Jag kände ingen därifrån och jag skulle börja om från början och lära känna människor på nytt, börja på en helt ny skola och i en helt ny klass. Inte bara detta, utan jag flyttade in på vintern så jag började på vårterminen, när alla redan hade gått ett halvår och dom hade gått tillsammans sedan ettan. Så det var bara att bita ihop och gå igenom det och det var verkligen inte lätt. Jag passade inte riktigt in, för dom hade andra kläder och ett helt annat synsätt på saker, dom hade andra lekar än vad jag var van vid och jag var tvungen att lära mig detta för att passa in. Trots att jag försökte hur mycket som helst så passade jag aldrig riktigt in, jag var alltid den lite udda personen. Jag hade några få vänner som jag pendlade mellan, det var alltid olika personer jag umgicks med. Så det var väldigt mycket man skulle lära sig, för alla gjorde inte samma saker. Några av dom umgicks jag med mer på fritiden och andra inte, men även att jag hade folk som jag kunde vara med var det inte alltid jag kände att jag passade in.
I femman kom det en tjej utifrån precis som jag, men hon kände i alla fall några som gick på skolan och det var dom jag umgicks med då. Hon och jag kom väldigt bra överens och när hon började i vår klass började jag umgås med henne och vi har fortfarande kontakt, så henne har jag haft igenom hela min skolgång även att vi bråkat och sådant. Det var en till som jag umgicks mycket med från femman och vi tre brukade vara, fast det gick inte alltid så bra. Tre tjejer fungerar verkligen inte och vi bråkade mycket. Den andra tjejer har jag idag inte kontakt med och det känns väl lite dåligt, men vi passade nog helt klart inte ihop. I alla fall så hade jag det jätte jobbigt när jag flyttade till Vimmerby och igenom hela min skolgång, men det är något jag skriver om en annan dag.
I alla fall denna tjejen som jag umgicks med från femman, vi var både i skolan och på fritiden och jag visste att jag aldrig kunde finna en bättre vän än henne. Hon och jag gick igenom all skit tillsammans, igen av oss passade in speciellt bra i skolan och vi var dom udda och dom som var ensamma. Vi hade nästan bara varandra och stöttade oss på varandra, båda mådde dåligt och båda hade det jobbigt i skolan. Så vi hängde ihop, ibland kom det folk som var med oss, men dom stannade inte speciellt länge. Vi hade en killkompis i klassen ett tag, men han försvann bara en dag och flera år senare fick jag kontakt med honom igen och fick veta att han åkt in på behandlingshem. Fast det var mest hon och jag, hela sjuan skolkade vi mycket och jag fick problem med mina halsmandlar så det gjorde att vi blev ännu mer utanför, men vi hade ju trots allt varandra.
I åttan när vi skulle försöka komma ifatt allt vi hade missat fick lite fler vänner, i från en parallellklass och vi kände att vi passade in lite mer, att vi kunde bli accepterade för dom vi var. Vi hade lättare att släppa loss i skolan och var inte längre dom som jämt tittade ner i backen, vi fick lite bättre självförtroende även att det för oss var en kamp att gå till skolan och våga går förbi dom som hade så mycket emot oss. Vi gick aldrig ensamma till matsalen eller cafeterian eftersom vi kände att det var deras plats, vi hade inget där att göra, inte utan sällskap i alla fall. Dom ställena var vi rädd för, vi var rädda för människorna som hängde där för vi visste att dom skulle antingen säga eller göra något mot oss. Ibland när vi skulle in eller ut från skolan på morgonen, eller när vi skulle röka var vi tvungna att kolla så att ingen vi inte ville träffa på stod utanför eller innanför dörren. Vi rökte alltid på ett ställe utanför skolområdet där dom andra inte stod och det brukade ofta vara en lärare där också, inte för att vi hade bett om det utanför att han också rökte det. Så dom flesta gångerna tog vi sällskap med honom in för att slippa gå omvägar och för att slippa ord eller knuffar.
Lärarna på skolan visste om att vi var mobbade och dom sa hela tiden att dom skulle göra något åt det, att det skulle bli bättre men det blev det inte. Det hände inte alls något, kanske en vecka eller två var det bättre. Fast det dröjde inte länge innan allt var som vanligt igen, vi fick alltid undvika folk och vi skyndade oss alltid hem efter skolan. Vi klev aldrig in ett klassrum efter att lektionen hade börjat och vi råkat komma lite sent, för det var alldeles för läskigt för oss. Vi gjorde allt för att slippa blickar och situationer där det kunde bli skitsnack om oss eller där klasskamrater eller andra elever på skolan fick en chans att säga något om oss. Jag vägrade att göra uppgifter som att stå inför klassen eller läsa högt, det sista blev jag dock tvingad att göra några gånger. Detta för att jag mådde dåligt av det, jag kände mig så jävla värdelös att jag hela tiden kände på mig att dom skulle skratta eller på något sätt håna mig. Jag var jämt rädd när jag var i skolan.
Nian var i alla fall lite bättre och lite lättare, men långt ifrån bra. Jag kände att jag hade mer kontroll och mer självförtroende, men inte fullt så mycket för att kunna gå runt i skolan utan att kolla bakom mig, bakom hörnen eller bara kolla efter så jag inte hamnade i en sits jag inte kunde klara av. Jag levde alltid i skräck i korridorerna, jag ville egentligen inte vara där, men jag var tvungen. Jag längtade alltid ifrån skolan och sista året gick som tur var fort och lättare än alla åren innan. Så jag slutade äntligen högstadiet och började på gymnasiet där jag trodde det skulle bli lättare.
När jag väl började gymnasiet i Västervik var det dags för en nya skola, nya människor och en helt ny klass att lära känna. Det var en ny stad också, men denna var jag inte tvungen att lära mig helt, utan bara hur jag tog mig ifrån stationen till skolan och tillbaka. Jag var otroligt nervös när jag började där, jag visste inte om jag skulle passa in här eller om det skulle bli som innan, men jag hade hört att det var lättare på gymnasiet och det trodde jag på. Jag skulle gå Omvårdnadsprogrammet och när vi satt där med den nya klassen, jag med min alternativa stil och resten var som alla andra. Dom var inte speciella på något vis till utseendet, men jag tänkte att dom kanske var bättre än dom jag gått med i högstadiet. Jag fick en vän på denna linjen och henne har jag fortfarande kvar i mitt liv, och kommer alltid ha. Jag började gymnasiet 2008 och i år tar den klassen studenten, min vän tar studenten och jag står här och gör inte det. Jag trivdes inte i klassen alls, den var precis lika dålig som när jag gick högstadiet, det fanns bara en vän i klassen och en lärare jag tyckte om, dessutom trivdes inte med linjen, så två månader innan sommarlovet år 2009 hoppade jag och bestämde mig för att börja på Media istället, för det jag verkligen ville göra i mitt liv var att skriva och var kreativ. Under sommarlovet hände mycket med mig och mitt självförtroende blommade verkligen upp, jag mådde bra och jag ville verkligen göra rätt och komma vidare i mitt liv.
Så jag sökte om till gymnasiet och denna gången var det Media som gällde, det var samma skola så det var inte så mycket nytt denna gången. Förutom att det var en ny klass, en del nya människor, kände trots allt två stycken som skulle gå i min klass denna gången. En som jag hade känt två år och en som jag hade träffat under sommarlovet, så detta skulle kanske gå lättare, trodde jag i alla fall. Så när jag kom där och såg min nya klass kände jag att detta var rätt, här hörde jag hemma bättre. Lärarna var roliga, eleverna var lite mer lik mig och jag kände att detta skulle nog blir lättare, här skulle jag får vänner och här skulle jag passa in. Det blev bättre och jag fick vänner och jag trivdes jätte bra, det var en underbar klass och en underbar linje. Jag hade kommit rätt. Så jag gick hela första året och kände att detta var min grej, nu var det äntligen bra i skolan också.
Det blev sommarlov och jag var med om mycket, både upp och ned gångar, jag träffade många människor som influerade mig och som sårade mig. Jag träffade en yngre kille som jag föll för, men som det inte gick som jag ville med. Under den sista månaden i sommaren så var jag med honom, men det blev tjafs och vi slutade umgås, men han lärde mig i alla fall lite och jag slutade röka tack vare honom. Jag fick kontakt med en mycket äldre kille och jag åkte för att träffa honom i Eksjö och jag var fast, vi blev tillsammans och var lycklig. När skolan började igen så visste jag inte hur det skulle gå. Skulle det hålla med honom eller skulle det inte. Jag skulle i alla fall lägga ner mer energi på skolan och jag skulle verkligen klara denna linjen och det var bara två år kvar. Jag hade fått min inriktning och jag skulle gå Textkommunikation för skriva var och är mitt största intresse. Det började bra, men under den första månaden så var det något som hände.
Klassen hade förändrats under sommaren och den var inte alls som förut, jag passade inte längre in och jag nu bara en i klassen som jag verkligen umgicks med. Tillbaka till ruta ett, ännu en gång. Så jag kände att jag inte längre passade in och linjen var inte lika rolig som vanligt, så jag gick allt mindre och mindre i skolan och var allt mer och mer i Eksjö hos min pojkvän. Så jag bestämde mig för att det inte skulle fungera med skolan, så jag hoppade av ännu en gång och bestämde mig för att börja om i Eksjö.
Så nu är jag här i Eksjö och har inte gått i skolan sedan September eller Oktober förra året och jag har bott här sedan dess. Jag känner några här sedan innan och har lärt känna ett fåtal igenom min kära fästman och sambo. Fler än så är det inte, det är inte lätt att få vänner när man inte går i någon skola och mindre lätt när man kommer ny. Även att jag försöker lära känna nya människor här går det inte speciellt bra, dom vågar inte lära känna nya människor, för dom är för trygga i det dom redan har. Jag håller på att söka in till Folkhögskola i Nässjö och ska skicka in till en i Mariannelund också, så vi får se om jag kommer in och får lära känna ännu en ny klass, ännu en ny stad och börja om. Jag får bara hålla tummarna att denna gången går bra, att jag får mina slutbetyg så att jag kan studera på Högskola och blir det jag drömt om i flera år, att jag kommer i klassen som accepterar mig och som vill lära känna mig. Som vill vara mina vänner, lära mig saker och lära sig saker av mig. För kommer jag in på den Högskolan och den linjen jag vill, så lär vi alla har ett gemensamt intresse och ett gemensamt mål, så borde inte jag passa in där då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar